Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kemble - Kemble 5. Frances Anne K. - Kemble 6. Adelaide K. - Keme - Kemell, Klas Johan - Kemenate - Kemeny - Kemeny 1. K. János - Kemeny 2. K. Zsigmond - Kemi, vetenskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
of a residence on a Georgian planlation (1863), med
liffulla skildringar af slafveriet, samt de själfbiografiska
Record of a girlhood (1878), Records of later
life (3 bd, 1882; ny uppl. 1891) och Further records
(1891). – 6. Adelaide K. (mrs. Sartoris),
den föregåendes syster, sångerska, f. omkr. 1814,
d. 1879, gjorde sångstudier i Tyskland, Frankrike
och Italien, debuterade 1839 i Venezia som Norma,
uppträdde därefter med stort bifall i norra Italiens
öfriga större städer samt var 1841–42 primadonna
vid operan i London. 1843 ingick hon äktenskap
med E. J. Sartoris och drog sig tillbaka från
scenen.
1, 2 o. 5. E. F–t.
Keme [kē-], egypternas namn på Egypten.
Kemell, Klas Johan, finsk öfversättare, f.
1805 i Österbotten, d. 1833 som präst där.
Förutom flera förträffliga öfversättningar af poesier utgaf
K. på finska Thomas a Kempis’ ”Om Kristi
efterföljelse”. Denna öfversättning, gjord på ett rent,
från främmande inflytanden fritt språk, blef af
betydelse för den pietistiska rörelsens utbredning i norra
Finland.
O. G.*
Kemenate [ke-], mhty. (af mlat. caminata, näml.
ca′mera, rum med kamin l. spisel), det till en medeltida
borg hörande boningshuset; mindre borg.
Kemény [kä’mēnj], en af Siebenbürgen äldsta
och förnämligaste släkter. – 1. K. János, furste
af Siebenbürgen, f. 1607, gjorde krigstjänst under
furst Gábor Bethlen och var Georg Rákóczi I:s
och II:s fältherre. Efter det olyckliga kriget
med Polen samtidigt med Karl X Gustafs polska
fälttåg förde han resterna af Georg R. II:s
armé tillbaka mot Siebenbürgen 1657, men blef
slagen och fången af turkarna. Efter två års
slafveri på Krim utlöstes han 1659. Efter Georg
Rákáczis död, 1660, valdes han af dennes parti
till furste öfver Siebenbürgen 22 dec. s. å., men
fick icke sitt val fastställdt af sultanen. Han
vände sig då till kejsar Leopold I, men innan
dennes hjälptrupper hunnit anlända, måste
han fly från Siebenbürgen för den turkiska
öfvermakten. Återkommen med kejserliga trupper
under Montecuccoli kunde han dock icke hålla
sig mot turkarna och den af dem tillsatte
fursten Mikael Apafi och föll vid Schässburg
(Segesvár) 22 jan. 1662. K. skref bl. a. en
värdefull själfbiografi, förd fram till 1655
(utg. af L. Szalay 1856). – 2. K. Zsigmond,
baron, ungersk romanförfattare och publicist,
f. 1816, d. 1875, egnade sig tidigt åt litterära
sysselsättningar och vann stor uppmärksamhet
som politisk skriftställare med flygskriften
Korteskedés és ellenszerei (Röstvärfningen och
medlen däremot, 1842). Som medredaktör i "Pesti
Hirlap" förde K. 1848 ifrigt revolutionens
talan och deltog som deputerad i landtdagarna
i Debreczen och Szeged ända till frihetskrigets
slut. I två flygskrifter, Forradalom után (Efter
revolutionen, 1850) och Még egy szó a forradalom
után (Ännu ett ord efter revolutionen, 1851),
grep han sedan till ordet för en försoning med
Österrike på de grunder, som Deák sedan förde
till seger, och som redaktör för "Pesti Napló",
det ledande organet för dennes parti, inlade
han under lång tid stora förtjänster. För sina
psykologiskt analyserande romaner valde han
ämnena ur Siebenbürgens historia. Den första
af dem var Gyulai Pál (1847). Mest kända äro
Rajongók (Svärmarne, 1858-59) och Zord idö
(Dyster tid, 1862) samt </i>Férj és nö</i> (Man och
hustru, 1852).
1 o. 2. K. B. W.
Kemi, den del af naturvetenskapen, som har
till uppgift att utforska de olika ämnenas
sammansättning, sönderdelning i beståndsdelar
och bildningssätt af dessa samt de fenomen och
lagar, som därvid ega rum, och de krafter, som
därvid äro verksamma. Kemien delas i enlighet
härmed i analytisk kemi, innehållande metoderna
för kroppars sönderdelning i beståndsdelar
eller dessa beståndsdelars upptäckande
(kvalitativ analys) samt bestämmande af dessas
mängd (kvantitativ analys), och syntetisk,
eller läran om föreningars framställande af
beståndsdelarna. Med hänsyn till ursprunget af
de ämnen, som äro föremål för kemisk forskning,
har man delat kemien i oorganisk (anorganisk)
kemi och organisk. Sistnämnda
afdelning omfattar numera samtliga kolföreningars
kemi, och till densamma hör bl. a. fytokemi,
d. v. s. växtbeståndsdelarnas kemi. Med afseende
på fenomenen vid och lagarna för de kemiska
förloppen talar man om allmän kemi, fysikalisk
kemi och dennas underafdelningar elektrokemi
och termokemi, hvilken senare gren af kemien
har till uppgift studiet af värmefenomenen
vid kemiska förlopp. Den del af kemien, som
speciellt behandlar de ämnen, som förekomma i
den lefvande organismen, och de kemiska förlopp,
som däri ega rum, kallas, när det är fråga om
människo- och djurkroppen, fysiologisk kemi
och allmänt biokemi, hvari således äfven
växtkemi inbegripes. Kemiens läror,
tillämpade på jordbruket, kallas agrikultur-
l. landtbrukskemi, på bergsbruket metallurgi, på
läkemedlens beredning och pröfning farmaceutisk
kemi, på mineralogien mineralkemi,
på teknologien teknisk kemi l. kemisk
teknologi. Metoderna att upptäcka förfalskningar
af varor, gifter i likdelar o. s. v. samt
ämnen, som kunna gifva anledning till brotts
upptäckande, benämnas rättskemi.
Namnet kemi är af okänd härledning. Det
förekommer först i 11:e årh., och man förmodar,
att det kommer af koptiska khems eller chems,
fördold (arab. chema, dölja), hvarigenom kemi
skulle blifva liktydigt med svartkonst eller magi
(om en annan härledning se Alkemi). Hos de gamla
kulturfolken fanns visserligen ett visst mått
empirisk kunskap om kemiska förlopp, men däremot
icke någon egentlig kemisk vetenskap. Bristen
på empiriskt vetande ersattes med filosofiska
spekulationer öfver materien. Viktigast bland
dessa är Aristoteles’ lära om elementen (se
Grundämnen), hvilken i sig innehåller fröet
till de sträfvanden, som utmärkte kemien till
16:e årh., den alkemistiska perioden, nämligen
att förvandla oädla metaller till guld (se
Alkemi). Denna riktning ersattes i början af
1500-talet med sträfvan att bereda läkemedel,
som skulle bota kroppens sjukdomar. Den nya
period, som sålunda inleddes af Paracelsus
(d. 1541), benämnes den iatrokemiska. Kroppens
lifsfunktioner betraktades som kemiska förlopp,
hvilka kunde regleras genom kemiska medel. Den
iatrokemiska perioden har att uppvisa flere
betydande forskare, van Helmont, Glauber,
Agricola m. fl., men först från midten af
1600-talet kan man tala om en mera själfständig,
vetenskaplig kemi, hvars förste målsman var
engelsmannen Robert Boyle (d. 1691). Kemiens
uppgift blef då utforskandet af kropparnas
sammansättning och sönderdelning, af de fenomen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
