Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kellgren - Kellgren 1. Johan Henrik K.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1387
Kellgren
1388
själfsvåidiga sällskapskretsar, följde han en
obrydd sinnlighets lockelser. I hans epikureiska
dikter från denna tid kan man emellertid spåra
drag af själf-ironi, som röja, att han icke var
helt hemfallen åt sinnesruset. Hans allvarliga
dikter från samma tid visa en sträfvan att från
en skeptisk erfarenhetsfilosofis ståndpunkt komma
till rätta med vissa etiska spörsmål. Äfven
K:s öfverlägsna satiriska gåfvor hade sin rot
i ett manligt sinnelag, hvars kraf var att med
idealets måttstock mäta människor och pröfva
halten af deras verk. Hans satir, hvars udd
redan hans skolkamrater fått känna, drog helst
i härnad mot stora, allmänna förvillelser,
utan att väja för de högt uppsattes agg och med
’’förakt för all pöbeldom". Med åren framträdde
hans frisinthet allt afgjordare, och med
hänförelse hälsade han franska revolutionen. Då
Gustaf III:s politik fick en mot riksdagens
rättigheter fientlig karaktär, upphörde K. att
visa sig på hofvet. Hans åsikter voro kända,
men konungen lät aldrig märka någon onåd. Ur
sitt manliga sinnelag hämtade han äfven kraft
att erkänna förifringar och dämpa sin naturs
otålighet. Vackrast yttrade sig hans karaktärs
mandom uti ett rastlöst utvecklingsarbete,
hvarunder hans känsla vardt alltmer innerlig och
förandligad, hans tanke-krets vidgades, till
djup och omfång, hans uppfattning af lifvets
förpliktelser och mänsklighetens solidaritet
framträdde allt starkare. Efter att i begynnelsen
ha varit föga mer än en ofta förflugen tolk af
hvad som rörde sig på ytan hos tidchvarfvet,
in-förlifvade han sig småningom med dess ädlare
ansatser och hade faktiskt redan hunnit framstå
som en förebådare af 19:c årh:s världsåskådning,
då han bortrycktes midt i blomman af sin ålder.
De äldre svenska skalder, som inverkat på K:s
tidigare utveckling, voro särskildt Dalin, Creutz
och Gyllenborg. Bland utländske författare öfvade
i hans yngre år förnämligast Horatius, Pope och
Vol-taire bestämmande inflytande på hans smak;
också slöt sig K. till tidehvarfvets härskande
pseudoklassi-ska riktning, ehuru han till slut i
utöfningen bräckte dess bojor. Till sistnämnda
vändning bidrog en närmare bekantskap med de
tyska, danska och engelska litteraturerna,
äfvensom’ de intryck han, om ock sig själf
ovetande, mottog af sin motståndare Thorild. K:s
i Åbo offentliggjorda ungdomsdikter äro i formen
synnerligen tunga och gammalmodiga, jämförda
med dem han skref några år senare, och röja
ett sorgbundet, moraliserande åskådningssätt,
ur hvilket ett ljusare lynne dock arbetar sig
fram. Till hans snabbt vunna rykte i Sverige
medverkade ej minst den käcka satiren Mina löjen
(1778). Hvarje ny sång af K. hälsades efter
detta som en märklig tilldragelse; så betydligt
öfverträffade hans poesi den föregående inhemska
alstringen. Verkligt klassisk i den epikureiska
arten är dikten Till Bacchns och kärleken (1777);
ohöljdast och måhända hel-gjutnast lofsjunges
den sinnliga njutningen i Sinnenas förening
(1778, ej införd i Sami. skr.). På samma gång gaf
K. ett ganska fullviktigt uttryck åt tidens andra
grundstämning, den’ stoiska, i odet En stadig man
(1777); likheter med detta företer Våra villor
(1780). Efter att under midtcn af 1780-talet ha
nästan fullständigt tystnat som skald framträdde
K. från årtiondets slut med nya dikter, till ton
och karaktär helt olika hans äldre lyrik. Den
nya perioden inleddes med Kantat d. l jan. 1789
och fort-
sattes med främst Den nya skapelsen (1790),
som fortfarande bibehåller sin höga rang. En
storartad, öfversinnlig harmoni råder i
detta kväde, och man skall svårligen inom
hela världslitteraturen finna ett lyriskt
poem, i hvilket kärlekens idealiserande makt
prisas på en gång så allmängiltigt och så
högstämdt. Att skalden under detta skede såg
hos kärleken någonting högre än galanteri
och "nöje", intygas yttermera af det bland
hans kvarlåtenskap funna fragmentet Sigrarth
och Hilma samt skaldestycket Till Kristina
(troligen 1789, båda på blankvers). Det förra
genomtränges af ett svärmiskt odödlighetshopp,
det senare (riktadt till fru Kristina Nibelius,
född Bagge) förhärligar ett sedligt familjelifs
dygder. Ur båda ljuder en djupt elegisk,
känslostark ton, i hvilken en modern tids
"weltschmcrz" på ett egendomligt sätt förmäles
med återljud af pscudoklassisk allegori. Till
hans bästa lyriska dikter höra äfven Saknaden,
en genommusikalisk kärleksvisa, Förtvif-lan och
På musiken af Hayäns Roxelane samt de orimmade
Dälden (1789) och Titt Sällheten (1793, efter
Schack-Staffeldt). - K. är den bäste satirikern
bland Sveriges skalder. "Mina löjen" följdes
af så framstående alster som bl. a. Fåglarnas
vitterhetsakademi (1783), Jordens skapelse
(före 1788) och Nytt försök till orimmad vers
(1783), en genialisk och i all sin grundlighet
rätt godmodig satir på vitter svulst och oklara
nyhctssträfvanden. Högre når han dock i Man
eger ej snille för det man är galen (1787),
där han med mod och brinnande allvar går löst
på åtskilliga former af vidskepelse, ehuru från
en väl inskränkt empirisk utgångspunkt. Satiren
Ljusets fiender (1792) blottar i en präktig
berättarstil de ömkliga bevekelsegrundcrna
hos dem, som hatade århundradets frihets-
och upplysningsidéer. Ett alster af ren komik
är Dumboms lefverne (1790), som vimlar af
putslustigt förnumstiga infall. Idén är i de
två sistnämnda dikterna lånad från främmande
håll, men själfständigt och långt rikare
utförd. K:s mera direkta cftcrbildningar
öfverträffa merendels originalen; detta gäller
dock naturliven icke om hans många parafraser
af Horatius’ oden, till största delen gjorda på
modern, rimmad vers, efter den tidens smak.
K. vann berömmelse äfven på dramats område* dock
endast i egenskap af lyrisk skald, då han till
vers öfverflyttade Gustaf TII:s utkast. Främst
bland frukterna af detta samarbete står den
praktfulla na-tionaloperan Gustaf Vasa (1786, med
musik af Nau-mann), som länge utgjorde svenska
scenens stolthet; den öfverflödar på sköna,
lågande utbrott af fosterlandskänsla. Gvslaf
Adolf och Ebba Brahe (1788, bearbetning af Gustaf
III:s 1783 uppförda, lik-nämnda drama; med musik
af Vogler) anslog i flera allmosrescener en
hjärtlig folkton, som väl ej tillfredsställer en
senare tids fordran på realism, men för sin tid
måste anses utomordentlig hos en franskt bildad
konstskald. Mindre betydande äro &neas i Karthago
(1782, med musik af Kraus) och Drottning Kristina
(1785; på alexandriner). Hans operatexter skattas
med skäl som de bästa i sitt slag på svenska,
hvad beträffar välljud och uttrycksfullhet. -Som
prosaförfattare står K. högt. Genom sitt ständiga
skriftställen i "Stockholmsposten", hvars bästa
penna han var, bidrog han mvcket till danandet af
en god svensk prosastil. I hans språkbehandling
framträder mera tydligt en sträfvan att bruka och
Ord, som saknas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
