Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kautsky, Karl - Kautzsch, Emil Friedrich - Kauvatsa - Kavain - Kavaj - Kavaju - Kava-kava - Kavala - Kavaljer - Kavaljererna - Kavaljersparoll - Kavalkad - Kavalleri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1902; "Den sociala revolutionen",
1906), Die sozialdemokratie und die
katholische kirche (s. å.) och Die
historische leistungen von Karl Marx (1908).
E. H. T.
Kautzsch, Emil Friedrich, tysk protestantisk
teolog och orientalist, f. 1841 i Plauen, blef
1871 e. o. teol. professor i Leipzig och 1872
ord. professor i Basel, flyttade 1880 i samma
egenskap till Tübingen och 1888 till Halle, där
han verkat som professor i gamla testamentets
exegetik. K. har gjort sig känd som en af
den nyare gammaltestamentliga forskningens
förnämsta banbrytare och på mångfaldigt sätt
verkat för att göra dess resultat kända för
den teologiskt intresserade allmänheten. Bland
hans vetenskapliga arbeten må nämnas De veteris
testamenti locis a Paulo apostolo allegatis
(1869), Echtheit der moabitischen altertümer
(1876, tills, med Socin), Die aramaismen im alten
testament (1902). Därjämte har han utgifvit
nya upplagor af Hagenbachs "Encyklopädie und
methodologie", af Gesenius’ "Hebräische
grammatik" samt själf utgifvit Grammatik
des biblisch-aramäischen (1884). Mest känd
torde han ha gjort sig genom den i förening
med flera tyska lärde utgifna öfversättningen,
jämte kritiska anmärkningar och inledningar, af
gamla testamentets kanoniska, apokryfiska och
pseudoepigrafiska böcker: Die Heilige schrift des
alten testaments (1890–94; 3:e uppl. 1908–10)
och Die Apokryphen und pseudepigraphen des
alten testaments (1898–1900). Jfr Bibelkritik,
sp. 236. Därjämte utger han (sedan 1888) jämte
andra "Theologische studien und kritiken".
E. S–e.
Kauvatsa, kapell under Hvittis imperiella
pastorat, Åbo ärkestift, Åbo och Björneborgs län,
Finland. Det är bestämdt att i framtiden
bilda egen kyrkoförsamling. Areal 150
kvkm. 2,763 inv. (1908), finsktalande.
A. G. F.
Kavaïn. Se Kava-kava.
Kavaj (af oviss härledning), kort rock med
dubbla knapprader och utan skört.
Kavaju, stad i turkiska vilajetet Skutari,
17 km. s. ö. om Durazzo och 7 km. från
Adriatiska hafvet. Omkr. 4,200 inv.
J. F. N.
Kava-kava (kaoua-kaoua), bot. farm.,
erhålles af Piper methysticum Forst., en till
fam. Piperaceæ hörande örtartad växt, som
förekommer å Stilla hafvets öar. Af roten,
Radix avæ l. radix Kawa-Kawa, kavarot,
beredes en tinktur, som ansetts verksam
mot kronisk reumatism. Med kokosmjölk bereda
polynesierna af växten en rusgifvande dryck,
ava. Bitar af roten tuggas, enligt uppgift,
vid infödingarnas sammankomster, hvarigenom
en ymnig salivflytning åstadkommes. Denna
saliv lär uppsamlas i en skål jämte de tuggade
bitarna af roten, hvars stärkelse genom saliven
omsättes till dextrin och socker, som snart
öfvergår i alkoholjäsning. Denna alkoholhaltiga
vätska användes vid beredning af den nämnda
rusdrycken. Ur roten har man framställt en
gulgrön eller brungrön, hartsartad kropp,
kavaïn. Denna smakar först svagt bittert, sedan
skarpt, pepparlikt samt framkallar därefter en
stark nedsättning af känseln i munnen; äfven på
andra slemhinnor, särskildt ögats bindehinna,
alstrar kavaïnet öfvergående, lätt retning
och därefter känsellöshet. Vid förgiftning
förorsakar kavaïnet nedsatt hudkänsel, narkos
och förlamning utan kramp.
Preparat på kava ha fått medicinsk användning
som medel mot inflammation i urinröret
(särskildt gonorré), för att stilla smärtor
och obehag. Dels har brukats tinktur eller
flytande extrakt på roten, dels har det
isolerade kava-hartset lösts i sandelolja
(Ætheroleum Santali; se Santalum),
hvaraf erhållits preparatet Kava-santal
l. gonosan, som i limkapslar om 0,3 gr., 8
dagligen, gifvits för ofvannämnda ändamål.
C. G. S.
Kavala (Cavalla), stad i turkiska
vilajetet Saloniki, vid Egeiska hafvet
midt emot ön Thasos. Omkr. 20,000 inv. Stor
tobaksindustri. K. är hufvudhamn för norra
Macedonien och viktig exportort för spannmål,
bomull och förträfflig tobak. K. anses vara
forntidens Neapolis, där Paulus landsteg på sin
väg från Samothrake till Filippoi (Apg. 16:
11). Neapolis var då hamnstad till Filippoi,
liksom K. nu är Seres’ hamn. I K. föddes
1769 Muhammed Ali, pascha af Egypten.
(J. F. N.)
Kavaljer (fr. cavalier, sp. caballero,
eg. ryttare, riddare, af lat. caballus, häst;
jfr Chevalier). 1. Uppvaktande adelsman vid
furstehof; man med belefvenhet och fint skick;
herre, i motsats till dam; en dams ledsagare,
beskyddare eller förare i dansen; kurtisör,
sprätt. – 2. K. l. Högverk, fortif. Se
Cavalier.
Kavaljererna (eng. the cavaliers), namn på
engelske konungen Karl I:s anhängare under hans
strid mot parlamentet.
Kavaljersparoll, bot. Se Maskros.
Kavalkad (fr. cavalcade, af it. cavalcare,
rida, af lat. caballus, häst), högtidligt
tåg till häst (i synnerhet det, i hvilket den
i Peterskyrkan krönte påfven ledsagas till
Lateranen); festligt ryttarfölje.
Kavalleri (fr. cavalerie, af lat. caballus,
häst) l. Rytteri, krigsv., kallas det af de
tre vapenslagen, som strider till häst. Dess
förnämsta egenskap är på grund däraf snabbheten,
med hvars hjälp det på kort tid tillryggalägger
det afstånd, som skiljer det från fienden,
för att därefter, med begagnande af den med
hastigheten förenade stötkraften, stöta omkull
honom och med de blanka vapnen, sabel eller
lans, nedgöra honom. Kavalleriet kan sålunda
uppträda endast anfallsvis; och blott då,
när dess anfall sker öfverraskande, förmår
det uträtta något mot nutidens eldvapen,
förda af pålitliga trupper. Den betydelse, som
kavalleriet härigenom förlorat på slagfältet,
har det återvunnit utom detsamma, där det till
följd af sin rörlighet väl lämpar sig för alla
företag, som måste utföras hastigt och på något
afstånd från de öfriga trupperna. För att kunna
utveckla själfständighet nödgas det vid dylika
företag stundom med en del af sin styrka sitta
af och strida till fots, hvadan ett eldvapen,
karbin eller gevär, måste tillhöra kavalleristens
beväpning. Kavalleriet är för sin verksamhet
beroende af marken. Det är därjämte dyrt att
anskaffa och underhålla samt svårt att utbilda,
hvadan det icke kan skapas i hast. I de stora
arméerna uppgår det till 1/8–1/10 af infanteriets
styrka. Största delen af kavalleriet utgöres
numera af det s. k. lätta kavalleriet (dragoner,
husarer och hästjägare), till hvilket äfven
de med lans väpnade ulanerna måste räknas; men
därjämte finnes i de stora arméerna ännu något
tungt kavalleri (kyrassjärer), utrustadt med
kyrass och metallhjälm samt afsedt endast för
anfallet på slagfältet. Kavalleriets grundenhet
är skvadronen, med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
