Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 1277-1278 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Katarina, ryska kejsarinnor - Katarina 1. K. I - Katarina 2. K. II

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

der Ostseeprovinzen Russlands, 1894", 1895.)
- Hos Mensjikov fick tsar Peter se K.
Fängslad af hennes skönhet och vinnande sätt, tog
Peter henne till älskarinna, och hon förstod att med
klok beräkning göra sig oumbärlig. Hon öfvergick
1703 till grekisk-katolska kyrkan och fick därvid
namnet Katarina Aleksejevna (namnet Aleksejevna
fick hon efter tronföljaren Aleksej, som var hennes
dopfadder). 1707 blef hon hemligt förmäld med Peter
och födde honom (förutom några i späd ålder
aflidna barn) 1708 dottern Anna (sedermera förmäld
med den i Sveriges historia bekante Karl Fredrik af
Holstein-Gottorp) och 1709 dottern Elisabet
(sedermera rysk kejsarinna). Hon följde Peter 1711 i det
turkiska kriget och räddade genom sin rådighet den
ryska hären från fullkomlig undergång, när den af
turkarna blifvit omringad vid Pruth. Hon deltog
nämligen i förhandlingarna mellan ryske befälhafvaren
och storvesiren, hvilken med mutor förmåddes
sluta fred. Peter visade sin tacksamhet genom att
1713 offentliggöra sitt giftermål med henne. 1718
blef hon förklarad för kejsarinna och 1724 krönt
i Moskva. Efter Peters död, 1725, blef den af
honom till hans efterträderska bestämda K. med
Mensjikovs hjälp utropad till kejsarinna. Som sådan
har hon lämnat ett dåligt eftermäle. Mensjikov,
med hvilken K. åter trädde i ett intimt förhållande,
var Rysslands verklige monark samt regerade despotiskt
och utan duglighet. Den ynnest K. slösade
på sin måg och det holsteinska partiet var förhatlig
för ryssarna. Hofvet vardt en skådeplats för
intriger och råa utsväfningar. För de sistnämnda
dukade K. under 17 maj 1727. - K:s syskon,
Fredrik, Kristina och Anna, lefde länge i
obemärkthet som bondfolk eller lifegna, men
upphöjdes slutligen af sin syster i grefligt stånd.
Jfr J. Grot, "Om Katarina I:s härkomst" (i "Hist.
bibliotek" 1880), och Brückner, "Der briefwechsel
Peters des grossen mit K." (i "Hist. taschenbuch"
s. å.).




2. K. II hette eg. Sofia Fredrika Augusta,
var dotter till furst Kristian August af
Anhalt-Zerbst och Johanna Elisabet af
Holstein-Gottorp (en syster till [sedermera]
konung Adolf Fredrik af Sverige) och föddes
2 maj (n. st.) 1729 i Stettin, där fadern då
förde befäl öfver ett där förlagdt preussiskt
regemente. Hon var utrustad med skarpt och
beräknande förstånd samt egde tillika ganska
fördelaktigt yttre och intagande sätt. Kejsarinnan
Elisabet af Ryssland, som varit förlofvad
med hennes i Petersburg kort före det tilltänkta
bröllopet aflidne morbroder, prins Karl August af
Holstein-Gottorp, utsåg henne till gemål åt sin
systerson, tronföljaren Peter, hertig af
Holstein-Gottorp, samt inbjöd henne och hennes moder
till ryska hofvet, dit de ankommo i febr. 1744. Af
statsskäl öfvergick hon i juli s. å. till grekisk-katolska
läran och erhöll därvid namnet Katarina Aleksejevna.
Moderns intriger i Fredrik II:s af Preussen
intresse utsatte K. för många obehag vid ryska
hofvet under förlofningstiden, och hennes äktenskap
med tronföljaren, ingånget sept. 1745, blef icke
lyckligt. Hennes råe och illa uppfostrade gemål
visade henne snart uppenbar likgiltighet, och Elisabet
lät af fruktan för statshvälfningsplaner på ett
mycket besvärande sätt öfvervaka det unga hofvet
genom spioner. K. lät sig emellertid ej nedtryckas
af några svårigheter; ärelystnaden och maktbegäret
höllo henne uppe. Första tiden af sitt glädjelösa och
ännu barnlösa äktenskap sökte hon förströelse och
sysselsättning i studier, hvarvid hon rönte liflig
påverkan af den franska upplysningsfilosofien; själf
uppger hon, att svensken Henning Gyllenborg
(se Gyllenborg 6) under ett besök i Ryssland 1745
öfvat starkt inflytande på utvecklingen af hennes
allmänna åskådning i denna riktning. Sin makes
likgiltighet betalade hon med samma mynt, och 1752
skänkte hon sin ynnest åt den unge och sköne grefve
Sergej Vasiljevitj Soltikov; hennes son storfurst Paul,
som föddes 1754, ansågs af samtiden tämligen
allmänt som en frukt af denna förbindelse. Soltikov
aflägsnades kort därefter från hofvet. Några år senare
blef den vackre och världsvane polacken Stanislaw
Poniatowski hennes älskare, och samtidigt började
K. taga aktiv del i det politiska intrigspelet, därvid
efter förmåga främjande engelska och preussiska
intressen. Rikskansleren Bestusjev-Rjumin, som
i början varit hennes fiende, närmade sig henne med
tanke på den bestämmande roll hon väntades komma
att spela efter Elisabets död, och de intriger
rörande storfurst Peters uteslutande från tronföljden,
hvilkas upptäckt 1758 föranledde Bestusjev-Rjumins
fall, komprometterade äfven på det betänkligaste K.
inför kejsarinnan. De farligaste bevisen på hennes
delaktighet i komplotten hade emellertid hon och
Bestusjev i tid lyckats förstöra, och vid ett par för
hennes öde afgörande samtal med Elisabet lyckades
K., som därvid uppträdde med beundransvärd klokhet
och själfbehärskning, afvärja den hotande stormen.
Efter Elisabets död (jan. 1762) besteg Peter som
Peter III ryska tronen, och snart mognade hos K.
planerna på hans afsättning. Hon förstod skickligt
att göra sig omtyckt hos den stora allmänheten,
som stöttes tillbaka af Peters förakt för allt ryskt,
särskildt den ryska kyrkan, och af hans förkärlek
för preussiska militärinrättningar. Bland de unge
gardesofficerarna skaffade K:s nye älskare (från
1762) Grigorij Grigorjevitj Orlov och dennes bröder
henne en mängd äfventyrslystna anhängare. Hon
anknöt äfven förbindelser med storfurst Pauls
guvernör, diplomaten Nikita Panin, och i den unga
furstinnan Dasjkova (se d. o.), en brorsdotter till
rikskansleren Vorontsov, vann hon för en kort tid en
energisk och hängifven väninna. Då Peter under
förberedelserna till ett i armén impopulärt fälttåg i
holsteinskt intresse mot Danmark vid en hoffest
(juni 1762) offentligen förolämpade sin gemål och
samtidigt allt bestämdare rykten visste förmäla, att han
ämnade skilja sig från K. och i stället gifta sig
med sin älskarinna, furstinnan Dasjkovas syster
Jelisaveta Romanovna Vorontsov, upphörde hos K. all
tvekan, och bröderna Orlov påskyndade än ytterligare
palatsrevolutionens utförande. Tidigt på morgonen
8 juli 1762 hämtade Aleksej Orlov K. från Peterhof
in till Petersburg, där gardesregementena

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>