Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kastilien - Kastitet - Kastkropp - Kastlekar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
detta kristna rike med framgång mot morerna och
fick öfverhand i striden, sedan under Alfons
VI:s regering det moriska konungariket Toledo
eröfrats. Detta nyförvärfvade landområde
fick namnet
2. NyaKastilien (sp. Castilla la
nuéva). Det är det största af Spaniens landskap
och omfattar 72,160 kvkm., med omkr. 2,06
mill. inv. (1908) eller de 5 provinserna Madrid,
Guadalajara, Cuenca, Toledo och Ciudad-Real. Det
gränsar i n. till Gamla Kastilien och Aragonien,
i ö. till Valencia, i s. till Murcia och
Andalusien, mot hvilket Sierra Morena bildar en
naturlig gräns, och i v. till Estremadura. Det
är liksom Gamla Kastilien ett högland och har en
medelhöjd af 650 m. Landets hufvudfloder äro Tajo
och Guadiana, som ha sina källor inom landskapet;
ingendera är segelbar. Den västra delen af den
förras floddal (v. om Toledo) är fruktbar och
på några ställen klädd med löfskog, hvarigenom
den bildar ett lyckligt undantag från den stora,
flacka högslätten och Guadianas sumpiga eller
stäppartade bäcken, som bär namnet La Mancha. –
Under arabernas herravälde (711-1085) blomstrade
landets andliga och materiella kultur. Men dess
kristna inbyggare betraktade det dock som en
förödmjukelse att behärskas af de otrogne och
hälsade därför Kastiliens och Leons konung
Alfons VI som befriare, då han 1085 eröfrade
landet, hvars hufvudstad var Toledo, och
förenade det med sitt rike. Föreningen mellan
de bägge rikena blef dock icke långvarig, ty
Alfons VII (1122-57) delade sitt rike mellan
sina två söner. Söndring och fejd rådde sedan
mellan dessas stater, tills Ferdinand III
1230 åter förenade dem och stadgade, att riket
därefter icke skulle få delas. Hufvudstad i det
förenade Konungariket Kastilien blef Valladolid
(i prov. Leon). Kastilien var den största och
mäktigaste staten på Pyreneiska halfön: det
omfattade provinserna Gamla och Nya Kastilien,
Asturien, Galicien, Leon och Estremadura. K:s
uppgift blef att återvinna hela Pyreneiska halfön
åt den kristna tron och fördrifva morerna. Sedan
Ferdinand III eröfrat det omajjadiska kalifatets
hufvudland, Andalusien (1236), samt Aragoniens
konung fråntagit morerna Valencia och Murcia,
hvilket därefter enligt aftal lämnades åt K.,
syntes man vara nära målet. Men när den från
morerna hotande faran var borta, slappades
det religiösa nitet, och andra intressen togo
uppmärksamheten företrädesvis i anspråk,
så att morerna kunde ännu i omkr. 250 år
hålla sig kvar i Granada. Ferdinand III:s son,
Alfons X (1252-82), förändrade egenmäktigt den
rådande tronföljdsordningen, enligt hvilken
broder hade företräde framför son, och införde
förstfödslorätten, hvilket hade långvariga
tronstridigheter till följd. Därtill kommo
uppror af mäktiga adelssläkter, hvarigenom
statens bestånd äfventyrades. Peter den grymme
(1350-69) framkallade genom sina våldsamheter
ett uppror, som leddes af hans halfbroder
Henrik af Trastamara, hvilken störtade honom och
1369-79 innehade tronen. Med honom inträdde en
lyckligare tid, och staten fick njuta ett länge
saknadt lugn. Henriks efterträdare voro svaga
eller rent af odugliga och af gunstlingar styrda
regenter. Därigenom väcktes de inre oroligheterna
åter till lif. Slutligen förklarade ett parti
Henrik IV afsatt 1465 och utropade hans broder
Alfons till konung. Då denne efter en tid afled,
måste Henrik ingå en öfverenskommelse, som
försäkrade hans syster
Isabella om tronföljden. Han bröt den likväl
och sökte göra sin såsom oäkta ansedda dotter
till sin efterträdarinna. Efter Henriks död
(1474) måste vapnen afgöra tvistefrågan, och
de fällde utslaget till Isabellas förmån. 1479
uppsteg hennes gemål, Ferdinand, på Aragoniens
tron, och därigenom blefvo konungarikena K. och
Aragonien förenade. I början bildade de dock
endast ett statsförbund, ty Isabella (1474-1504)
och Ferdinand den katolske (1479-1516) voro
samregenter. Men sedan deras dotterson Karl I
(som tysk kejsare Karl V) uppstigit på deras
troner (1516), blefvo de båda förenade rikena en
helstat. 1492 eröfrade Ferdinand och Isabella
det moriska konungariket Granada, och därmed
hade K:s och Aragoniens välde utvidgats, så,
att det omfattade samma område som det moderna
konungariket Spanien. – Författningen var
inskränkt monarkisk. Riket var ursprungligen ett
valrike, men konungen valdes dock alltid inom
en enda släkt. I slutet af 11:e årh. gjordes
kronan ärftlig. Representationen (cortes)
hade alla en fri riksförsamlings rättigheter:
lagstiftningsrätt, bevillningsrätt och rätt
att kontrollera statsmedlens användning. Den
bestod af högadeln, prelaterna och ombuden för
vissa privilegierade städer. Aristokratiens gods
voro i K., liksom annanstädes, skattefria, men
feodalsystemet blef icke infördt, och K:s allmoge
var – i motsats mot Aragoniens – fri. Den saknade
likväl representationsrätt, och detta förhållande
i förening med den omständigheten, att antalet af
städernas ombud efter hand minskades (1480 voro
de blott 17), var troligtvis förnämsta orsaken
till, att konungarna flera gånger vågade kränka
författningen. – Af gammalt var K:s folk kändt
för sitt mod och sin frihetskärlek, om hvilken
äfven dess fria författning vittnar, och denna
tjänade sedan att hålla nationens frihetskänsla
vid makt. Kastilianens stolthet är väl bekant
och likaså den värdighet, som äfven den simplaste
man af folket vanligen iakttager. Hans språk var
de bildades och litteraturens, och medvetandet
därom måste ha varit tilltalande för hans
själfkänsla och förklarar, huru han kunde
anse sig som representant för den äkta spanska
nationalkaraktären. De långvariga fejderna mot
morerna underhöllo hos nationen en ridderlig
och krigisk anda och bidrogo att elda folkets
religiösa nit, men de alstrade väl också på samma
gång den fanatiska ofördragsamhet mot bekännarna
af en annan tro, som satt sin prägel äfven
på folklynnet. Jfr Schirrmacher, "Geschichte
Kastiliens im 12. und 13. jahrhundert" (1881).
G. E. A.*
Kastitet (lat. castitas, af castus, ren,
obefläckad, kysk), renhet (i karaktären), kyskhet.
Kastkropp. Se Projektil.
Kastlekar, idrottst., lekar, hvari kroppslig
färdighet ådagalägges och kast ingår
som hufvudmomentet. Till denna grupp af
idrottsöfningar höra de gottländska lekarna
pärk (se Bollspel, sp. 1016-18), varpa och
stångstörtning (se Folklekar). Hit kunna
räknas de flesta hos oss kända bollspelen,
såsom handbollspelen utan slagträ och de spel
med slagträ, där kast ("bränna") ingå som ett
viktigt led i leken. Dessa lekar pläga också
kallas kastspel, men gränsen mellan kastspel och
bollspel är svår att draga upp. Till kastlekarna
höra vidare pipispelet, skifkastning, slå
trissa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
