Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 1205-1206 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kasperie - Kasperteater - Kaspiska havet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

person" på dock- l. marionett-teatern
(Kasperteater).

Kasperteater (jfr Kasperle), liktydigt
med marionett- eller dockteater. Efter föredöme från
Wien ha dessa teatrar vanligen en Kasper som stående
figur (se fig.).

Gamla Kasperteatern på Djurgårdsslätten i Stockholm (öfre hälften af teaterskåpet).

Kaspiska hafvet (ry. Kaspijskoje more, pers. Bahr
Kolzum), den största insjö på jorden, ligger i
gränsskillnaden mellan Europa och Asien. Dess
sydligaste del, från Astara i s. v. till floden
Atrek i s. ö., hör till Persien, eljest omgifves
det på alla sidor af det ryska väldet. Dess areal
är 438,690 kvkm. (föga mindre än hela Sverige),
hvaraf öar upptaga 2,236 kvkm. Längden från
n. till s. är 1,224 km. och bredden 185-450
km. K. fyller den djupaste delen af den
kaspiska depressionen, som i n. sträcker sig
till 50° n. br. och omfattar inalles 736,000
kvkm. I sin norra del är K. en grund stäppsjö,
men den södra delen, som omgifves af berg,
är djup och är att anse antingen som ett
instörtningsbäcken (enl. Suess) eller som en
synklinaldal (enl. Hj. Sjögren). Ännu tyda de
ofta förekommande jordbäfningarna s. om Kaukasus
på, att nedre Kuradalen kanske en gång också
sjunker under hafsytan. Den har i äldre tid
redan utgjort en del af hafvet, ehuru Kura
och Aras med sina sedimentmassor afsatt den
nuv. Mugan-stäppen s. om Kura. Sitt största
djup har K. ö. om Lenkoran, 1,098 m. Men då
ytan ligger 26 m. under världshafvets, bildar
K. alltså en depression af 1,124 m., hvilken
länge ansetts som den största på jorden, men
som dock öfverträffas af Baikalsjöns (om dennas
nyfunna djup se Insjö, sp. 723). Äfven i den
sydligaste delen äro stränderna vanligen sumpiga,
täckta af säf samt här och där bildande laguner;
ångbåtar af 3 m. djup måste ankra 3 km. från
stranden vid Reschts hamn Enseli och 1 km. från
stranden utanför Ges och Asterabad. Norr om Ges
börjar den ödsliga östra stranden, där sandöknen
öfverallt når fram till hafvet. Äfven vid den
stora Balchanviken når berget Kurjanyn-Kary icke
ända ut till hafvet, utan är skildt därifrån
genom en ökenremsa. Framför nämnda vik ligger
den på olja rika ön Tjeleken och sydligare
den långsträckta Ogurtjin. Halfön Krasnovodsk
och den midt emot liggande halfön Absjeron (se
d. o.) kunna betraktas som gräns för hafvets
södra del. Dess mellersta del begränsas i n. af
halfön Mangischlak i ö. och Tereks delta i v.
I nämnda halfö tränger åter en utlöpare från de
centralasiatiska bergen nära kusten, och sydligare
intränger den stora viken Karabugas (se d. o.)
djupt in i öknen. K:s djup aftar betydligt i denna
del af hafvet, i det att 200-m.-linjen omsluter
endast midten af dess södra del mellan Derbent och
Karabugas. Den norra delen är en fullt typisk stäppsjö
med låga stränder och grundt vatten. 5-m.-linjen går 7
km. utanför Volgas mynning och 200 km. från den
nordöstra viken Mertvyi Kultuks (Tsesarevitj-bai)
innersta strand. Volgas aflagringar ha utefter
den nordvästra kusten bildat en oändlig mängd
små öar (s. k. bugri), sandbankar och barer. –
Vattnets salthalt är mycket olika i hafvets
olika delar. Den är i allmänhet störst i vikarna
på östra kusten, där afdunstningen är störst, i
främsta rummet i Karabugas, där den stiger ända
till 17 proc., eljest ganska jämnt omkr. 1,4
proc. utom i den allra nordligaste delen,
där flera stora floder utmynna och där den är
mycket obetydlig. – Klimatet är på östra kusten
mer utprägladt fastlandsklimat än på den västra;
det bästa klimatet har den södra kusten. – K. har
stor rikedom på fisk (flera störarter, mal, en
sillart, Clupea Caspia, m. fl.), och fisket är
en af strandbefolkningens hufvudnäringar. Ensamt
kring Astrahan lefva 50,000 människor däraf;
hela fisket i K. och i flodmynningarna lämnar
en årlig afkastning af 20 mill. kr. Äfven
sälfångsten är af vikt (särskildt vid östra
kusten). – Handeln och sjöfarten på K. äro
ovanligt lifliga, såväl med segel- som med
ångfartyg. K. tjänar som kommunikationsväg för
den direkta handeln mellan Ryssland, Persien,
de kaukasiska provinserna och de transkaspiska,
af turkmener bebodda områdena. De viktigaste
hamnarna äro i v. Astrahan, Petrovsk, Derbent,
Baku och Lenkoran, i s. Enseli, i ö. Krasnovodsk
och Alexandrovsk samt i n. Gurjev. Genom
rysk-persiska freden i Turkmantsjai (22
febr. 1828) erhöll Ryssland rättighet att hålla
en krigsflotta på K. Stationen för denna flotta
är sedan 1875 Krasnovodsk. – K. är en kvarlefva
från ett stort haf, som i tertiärtiden sträckte
sig ända till Wienbäckenet, men sedan ständigt
förminskats. I ö. omfattade det äfven Aralsjön,
hvilken dock skildes från K. tidigare än detta
från Svarta hafvet, med hvilket det stod i
förbindelse ännu under kvartärtiden. – Genom
den långa, smala sjön (och floden) Manytj,
som har utlopp till Don, sammanhängde K. ännu
i historisk tid med Svarta hafvet, ja ännu
på 1700-talet skall denna vattenväg ha trafikerats
(än i dag rinner ibland något vatten från Manytj
till Kuma, som utfaller i K.). Sedan flera år har
man umgåtts med planen att antingen utefter denna
led eller från Astrahan gräfva en kanal mellan de
båda hafven; men planen synes ha fått förfalla,
därför att den viktigaste produkten från K:s
stränder, naftan, numera i rör ledes till Batum
vid Svarta hafvet. – Oaktadt Europas största
flod, Volga, och dessutom floderna Kuma, Terek,
Sulak, Samur, Kura, Kysyl Usen, Atrek och Ural
m. fl. utmynna i K., ökas icke K:s vattenmassa,
emedan afdunstningen är så stark. Vattenståndet
stiger visserligen i juni och juli, när floderna
ha högvatten, men sjunker åter under vintern, och
några tro sig ha iakttagit en sakta fortgående
minskning, ett fenomen, som däremot bestrides
af andra, hvilka

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>