Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 1043-1044 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl (sp. Carlos), konungar af Spanien - Karl 2. K. II - Karl 3. K. III - Karl 4. K. IV - Karl 5. K. (V), pretendent. Se Carlos 2. - Karl 6. K. (VI), pretendent. Se Carlos 3. - Karl 7. K. (VII), pretendent. Se Carlos 4. - Karl (eng. Charles), konungar af Storbritannien. Se Karl, konungar af England och Scottland - Karl, tyska furstar - Karl 1. Tyska konungarna och romerska kejsare med namnet Karl se Karl, romerska kejsare 3-7 - Karl 2. K., furste af Baden - Karl 2.a K. Fredrik, storhertig af Baden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

(febr. 1699) sin äldsta syster Maria Teresias
och Ludvig XIV:s sonson, Filip af Anjou
(genom testamente 3 okt. 1700). Efter K:s död
utbröt mellan Frankrike, Österrike och deras
bundsförvanter det spanska tronföljdskriget,
som tidigare delningsfördrag förgäfves sökt
förebygga. — Litt.: Villars, ”Mémoires de la cour
d’Espagne sous le règne de Charles II” (1861),
och Mahon, ”The court of Spain under Charles II”
(2:a uppl. 1844).


3. K. III, son af Filip V och Elisabet
Farnese af Parma, f. 20 jan. 1716, d. 14
dec. 1788, erhöll 1718—20 sig tillförsäkrad
tronföljden i Toscana, Parma och Piacenza samt
trädde efter huset Farneses utslocknande,
1731, i besittning af de båda
sistnämnda hertigdömena. I freden i Wien 1735,
genom hvilken det polska successionskriget
afslutades, erhöll han konungariket Neapel
och Sicilien, hvaremot han afträdde Parma och
Piacenza till kejsar Karl VI och anspråken på
Toscana till Frans Stefan af Lothringen. I Neapel
och Sicilien införde K., ledd af den utmärkte
Tanucci, en mängd tidsenliga reformer. Då han
efter sin halfbroder Ferdinand VI:s död,
1759, blef konung af Spanien, afträdde han
till sin tredje son, Ferdinand IV, Neapel och
Sicilien. Äfven i Spanien omgaf sig K. med
utmärkta ministrar och ämbetsmän, som Aranda,
Campomanes, Florida Blanca och Olavides,
samt verkade oaflåtligt i upplysningens och
framåtskridandets tjänst. Han gynnade handeln
och jordbruket, anlade kanaler och vägar,
förbättrade skolväsendet och klostertukten samt
förvisade jesuiterna (1767). Åtskilliga af dessa
reformer stötte emellertid spanska folket;
åtskilliga förslag blefvo också illa eller
icke alls utförda. På grund af det bourbonska
familjefördraget (1761) invecklades K. i två
krig med England (1761—63 och 1779—83). Han
var förmäld med prinsessan Maria Amalia af
Sachsen. Bland deras barn märkas Karl IV (se
nedan), Ferdinand (se Ferdinand, konungar af
Neapel 3) och Maria Lovisa, gift med storhertig
Leopold af Toscana (sedermera kejsar Leopold
II). — Litt.: de Fernan-Nuñez, ”Vida de Carlos
III” (utg. af Morel i 2. bd, 1899), Ferrer
del Rio, ”Historia del reinado de C. III de
España” (4 bd, 1856—58), Danvila y Collado,
”Reinado de C. III” (7 bd, 1892—96), Addison,
”Charles III of Spain” (1900) och Rousseau,
”Règne de Charles III d’Espagne” (2 bd, 1907).

4. K. IV, den föregåendes son, f. 12 nov. 1748
i Neapel, d. där 19 jan. 1819, uppsteg på tronen
vid faderns död, 1788, och deltog i den första
koalitionen mot Frankrike (1793), men slöt
1795 fred i Basel. Svag och oduglig, lät
han sig h. o. h. behärskas af sin gemål, Maria
Lovisa af Parma (f. 1751, d. 2 jan. 1819) och
hennes älskare, Godoy, som blef minister 1792.
Af denne förmåddes K. att sluta förbund med
Frankrike och förklara England krig (1796),
men blef därigenom orsaken till
den spanska sjömaktens undergång. En häftig
opposition, i spetsen för hvilken stod
tronföljaren Ferdinand, reste sig i Spanien,
och 19 mars 1808 tvangs K. att afsäga sig
kronan till förmån för sin son. Napoleon kom
då i tillfälle att uppträda som medlare mellan
fader och son samt förmådde dem att infinna sig
till ett möte med honom i Bayonne, där Ferdinand
nödgades återlämna kronan åt sin fader och denne
afträda sitt land till Napoleon i utbyte mot
ett franskt slott och ett årligt underhåll (5
maj s. å.). K. lefde därefter dels i Frankrike,
dels i Rom, dels hos sin broder Ferdinand IV
i Neapel och sysselsatte sig, liksom förut,
hufvudsakligen med jakt. Af hans barn må nämnas
Ferdinand (se Ferdinand VII af Spanien) och Karl
(V; se Carlos 2). — Litt.: Gomez de Arteche,
”Historia del reinado de Carlos IV” (bd 1—2,
1893—96) och Muriel, ”Historia de C. IV”
(1894 ff.).

5. K. (V), pretendent. Se Carlos 2.

6. K. (VI), pretendent. Se Carlos 3.

7. K. (VII), pretendent. Se Carlos 4.
1—7. V. K—r.*

Karl (eng. Charles), konungar
af Storbritannien.
Se Karl, konungar af England och Skottland (sp.
1014 ff.).

Karl, tyska furstar:

1. Om de tyske konungarna och romerske
kejsarna med namnet Karl se Karl, romerska
kejsare 3—7.


2. K., furstar af Baden: a) K. Fredrik,
storhertig af Baden, f. 22 nov. 1728 i
Karlsruhe, d. där 10 juni 1811, son af
arfprinsen Fredrik af Baden-Durlach, efterträdde
1738 sin farfader, Karl Vilhelm, som markgrefve
af Baden-Durlach, öfvertog 1746
själf regeringen och ärfde 1771 äfven linjen
Baden-Badens besittningar. Begåfvad och grundligt
bildad, regerade han i upplysningstidens anda,
främjade rättskipning, jordbruk, näringsflit
och folkbildning, upphäfde lifegenskapen (1783)
och skref själf under intryck af fysiokraternas
läror en Abrégé des principes de l’économie
politique (anonym, 1772). Genom revolutionskrigen
förlorade han 1796 sina besittningar på vänstra
Rhenstranden, men vann genom riksdeputationens
hufvudbeslut 1803 bl. a. biskopsstiftet Konstanz
och Pfalz ö. om Rhen med Heidelberg, genom freden
i Pressburg 1805 Breisgau m. m. och 1806 vid sitt
inträde i Rhenförbundet bl. a. furstendömena
Leiningen och Fürstenberg. 1803 upphöjdes han
till kurfurste och 1806 till storhertig. K. var
två gånger förmäld: först med Karolina Lovisa
af Hessen-Darmstadt (d. 1783), därefter 1787 med
friherrinnan Luise Karoline Geyer von Geyersberg,
1796 af kejsaren upphöjd till grefvinna af
Hochberg (f. 1768, d. 1820), hvars söner 1817
förklarades arfsberättigade till tronen. En af
dem, Leopold, blef storhertig 1830. — Litt.:
biografier af Nebenius (1868) och Kleinschmidt
(1878), ”Politische korrespondenz K. F:s von
Baden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>