Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl, romerska kejsare - Karl 5. K. V - Karl 6. K. VI Josef Frans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sökte fördrifva hans broder Ferdinand från dennes
nyförvärfvade riken, Böhmen och Ungern, samt
1529 belägrade Wien. På sommaren 1535 företog
K. från Barcelona ett tåg till Tunis, fördref
dess härskare, sjöröfvarhöfdingen Hairaddin
Barbarossa, och befriade en mängd kristna
slafvar. Däremot misslyckades hans tåg på hösten
1541 mot sjöröfvarna i Algeriet. Under dessa
K:s yttre strider utbredde sig reformationen
i Tyskland, och K. nödgades gång på gång göra
eftergifter åt dess anhängare, på det att icke
ett inbördes krig skulle komma till de yttre
krigen. Sedan riksdagsbeslutet i Augsburg 1530
med stränga hotelser ålagt protestanterna
att återvända till katolska kyrkan, måste
K. genom religionsfreden i Nürnberg 1532
förbinda sig att tills vidare inställa alla
processer i religionssaker mot de protestantiske
furstarna och städerna, hvilka i Schmalkalden
1530 ingått ett förbund ”till evangeliums
upprätthållande”. Först sedan han 1544 fått
fred med Frankrike, kunde han egna odelad
uppmärksamhet åt de religiösa förhållandena i
Tyskland och med kraft arbeta på återupprättandet
af kyrkans enhet. På riksdagen i Regensburg 1546
förklarade han det schmalkaldiska förbundets
hufvudmän, kurfursten Johan Fredrik af Sachsen
och landtgrefven Filip af Hessen, i akt. Han
kufvade därefter de sydtyske protestanterna
samt besegrade och tillfångatog med hertig
Morits’ af Sachsen tillhjälp vid Mühlberg
(1547) Johan Fredrik, hvarefter dennes
bundsförvant Filip af Hessen gaf sig på nåd
och onåd. Det s. k. Augsburger-interim 1548
gaf övergångsbestämmelser, tills kyrkomötet i
Trident hunnit ordna de kyrkliga frågorna. Ett
hårdt slag för K. var hans statssekreterare
Granvellas död 1550. Nytt missnöje i tyska
riket väcktes särskildt af kejsarens sträfvan
att skaffa sin son Filip framtida utsikt till
kejsarkronan, och hans öfvermakt där bröts
plötsligt, då Morits oförmodadt afföll och
i förbund med konung Henrik II af Frankrike
började krig. Morits’ försök att taga kejsaren
till fånga i Innsbruck misslyckades dock i
maj 1552. K. nödgades att i stilleståndet
i Passau, s. å., medgifva lutheranerna full
religionsfrihet, hvilken bekräftades genom
religionsfreden i Augsburg 25 sept. 1555. Året
därefter tvangs han genom stilleståndet
i Vaucelles att lämna stiften Metz, Toul
och Verdun i Frankrikes händer. Modfälld af
dessa motgångar och äfven kroppsligt bruten af
gikt och annan sjukdom, beslöt han draga sig
ifrån det politiska lifvet. Åt sin son Filip,
hvilken 1554 erhållit styrelsen af Neapel
och Milano och i okt. 1555 Nederländerna med
Franche-Comté, gaf han 16 jan. 1556 Spaniens
krona, och s. å. öfverlämnade han ledningen
af kejsardömets angelägenheter åt sin broder
Ferdinand, ehuru denne först i mars 1558 kröntes
till kejsare. Efter sin tronafsägelse bosatte
han sig i början af 1557 invid klostret Geronimo
de San Yuste i Estremadura, där han sysselsatte
sig med andaktsöfningar, läsning och mekaniska
arbeten, men äfven brefväxlade med sin son i
politiska ämnen. 1574 begrofs K. i Escorial. —
11 mars 1526 hade han förmält sig med Isabella af
Portugal (d. 1538). Af hans 7 barn i äktenskapet
med henne öfverlefde honom 3: Filip (f. 1527,
konung i Spanien), Maria (f. 1528, gift med
kejsar Maximilian II) och Johanna (f. 1535,
g. m. tronföljaren i Portugal Johan, som dog
1554, sedan Spaniens regentinna 1554—59).
Af K:s barn utom äktenskapet må nämnas
Margareta af Parma (f. 1522) och Don Juan
d’Austria (f. 1547). — Litt.: K:s brefväxling
är utgifven af Lanz (3 bd, 1844—46) och Gachard
(”Correspondance de Charles V et d’Adrien VI”,
1859). Jämte äldre arbeten af Sleidanus (1555),
Sandoval (1604), Robertson (1769) m. fl. märkas
f. ö.: Ranke, ”Deutsche geschichte im zeitalter
der reformation” (7:e uppl. i 6 bd, 1894),
Janssen, ”Deutsche geschichte seit dem ausgange
des mittelalters”, bd 2—3 (1879—81), Baumgarten,
”Geschichte K:s V” (3 bd, 1885—92), Armstrong,
”The emperor Charles V” (2 bd, 1902), Henne,
”Histoire du règne de Charles V en Belgique”
(10 bd, 1858—60, 2:a uppl. i 4 bd, 1865),
de Leva, ”Storia documentata di Carlo V in
correlazione all’Italia” (5 bd, 1863—94), Mignet,
”Rivalité de François I et de Charles V” (2 bd,
1875), Maurenbrecher, ”K. V und die deutschen
protestanten 1545—55” (1865).
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
