Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- (fr. Charles), franska konungar
- Karl 8. K. (VIII) den godmodige (fr. Charles l'affable)
- Karl 9. K. IX
- Karl 10. K. X
- Karl, hertig af Lothringen. Se Hugo, franska furstar 2 och Karolinger
- Karl (fr. Charles), konungar af Navarra
- Karl 1. K. (I), konung av Navarra och Frankrike. Se Karl, franska konungar 4.
- Karl 2. K. (II) den elake (fr. Charles le mauvais)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
8. K. (VIII) den godmodige (fr. Charles
l’affable), den föregåendes sonson, Ludvig XI:s
son, f. 1470, d. 1498, uppsteg på tronen
1483. Han förmälde sig 1491 med Anna,
arfvinge till Bretagne, och möjliggjorde
sålunda detta viktiga landskaps förening
med franska kronan, men råkade därigenom i
strid med hennes förre trolofvade, kejsar
Maximilian, med hvars dotter K. förut varit
förlofvad. På konungariket Neapel hade han
arfsanspråk efter det utdöda regenthuset
Anjou, och utan svärdsslag eröfrade han 1495
Neapel, men lämnade plötsligt sin eröfring
i sticket, då flera italienska stater, kejsar
Maximilian och Ferdinand den katolske emot
honom ingingo den s. k. ligan i Venezia. K. var
godmodig, men inskränkt. Med honom utslocknade
den äldre linjen af huset Valois.
9. K. IX, son af Henrik II och Katarina
af Medici, f. 1550, d. 1574, efterträdde sin broder
Frans II 1560. Under hans minderårighet fördes
regeringen af hans moder, hvilken äfven efter
hans myndighetsförklaring utöfvade ett stort och
fördärfbringande inflytande på honom, ehuru
han tidtals sökte frigöra sig därifrån. Under
hans regering börjades hugenottkrigen, och han
lät af sin moder öfvertala sig att gifva sitt
bifall till det parisiska blodsbröllopet (1572;
se Bartolomeinatten).
10. K. X, broder till Ludvig XVI och
Ludvig XVIII, f. 9 okt. 1757 i Versailles, d. 6
nov. 1836, bar före sin tronbestigning titeln
grefve af Artois. Illa liden af franska
folket, var han en af de förste, som vid den
stora revolutionens utbrott emigrerade från
Frankrike till Tyskland (1789), där han eggade
kejsar Leopold II att uppträda mot revolutionen
och deltog i furstemötet i Pillnitz (1791), hvarefter
han 1793 begaf sig till Petersburg. Efter
Ludvig XVII:s död, 1795, utnämndes han af
Ludvig XVIII till konungens ställföreträdare
(”generallöjtnant”) och gjorde med en engelsk
flottilj ett misslyckadt landstigningsförsök på
kusten af Vendée (s. å.). Han vistades därefter
nästan uteslutande i England till 1814, då han
åtföljde de allierade härarna till Paris.
I Ludvig XVIII:s namn öfvertog han där regeringen
och afslöt ett vapenstillestånd med de förbundne. Vid
Napoleons återkomst, 1815, vistades han i Lyon,
men flydde, öfvergifven af trupperna, därifrån
till Gent. Efter den andra restaurationen
s. å. återvände han till Paris, men tog icke
under Ludvig XVIII:s regering någon egentlig
del i det politiska lifvet. Vid 67 års ålder
efterträdde han sin broder som fransk konung
(1824). Välvillig, men lättsinnig och lättledd,
kunde han trots sin välvilja för folket föga
uträtta till dess fromma. Stödjande sig
på högadeln, prästerskapet och jesuiterna
samt öfvertygad om den absoluta monarkiens
förträfflighet, arbetade han på den gamla
ordningens återinförande. Redan 1824 framkallade
han det liberala partiets missnöje genom att
föreslå och genomdrifva ett årligt anslag af 30
mill. francs åt emigranterna, och oppositionen
ökades, då regeringen framlade lagförslag
till tryckfrihetens inskränkande samt upplöste
nationalgardet i Paris (1827). 1827 års val till
deputeradekammaren utföllo till oppositionens
fördel. Till följd däraf nödgades väl K. afskeda
sin konseljpresident, den reaktionäre de Villèle,
och i hans ställe utse en af den moderata högerns
ledare, de Martignac, men redan i aug. 1829 måste
denne lämna platsen åt konungens gunstling Jules de Polignac.
Denna ministärförändring framkallade en
brytning med deputeradekammaren. Kammaren
upplöstes (maj 1830); men oaktadt regeringen
sökte vinna folkets ynnest genom Algeriets
eröfring, utföllo valen i afgjordt liberal
anda. Då beslöt konungen sätta sig öfver
författningen, och 25 juli 1830 utfärdade
han de bekanta Juliordonnanserna, genom
hvilka han framkallade julirevolutionen (se
d. o.) och sitt eget fall.
2 aug. s. å. afsade han sig tronen till förmån
för sin sonson, hertigen af Bordeaux; men då
franska folket, utan att fästa afseende därvid, 9
aug. hyllade Ludvig Filip, måste han 16 s. m. gå
i landsflykt till England. 1832 flyttade
han till Prag och 1836 till Görz, där han dog
i kolera. Med sin gemål, Maria Teresia af
Savojen, hade han sönerna hertigen af Angoulême
och hertigen af Berry (se Angoulême 2 och Berry 1).
1—10. (E. A—t.)
Karl, hertig af Lothringe.n Se Hugo, franska
furstar 2, och Karolinger.
Karl (fr. Charles), konungar af Navarra:
1. K. (I), konung af Navarra och
Frankrike. Se Karl, franska konungar 4.
2. K. (II) den elake (fr. Charles le mauvais),
son af Filip af Évreux och drottning Johanna
II af Navarra, f. 1332, d. 1387, uppsteg
1349 på Navarras tron. Ehuru gift med en
dotter af Johan II af Frankrike, lefde han
i fiendskap med honom och hans son Karl samt
antog Étienne Marcels och borgerskapets i
Paris inbjudning att i tronföljarens
ställe som generalkapten öfvertaga Frankrikes
styrelse (1358). Han fördrefs dock s. å.
från Paris af dauphin Karls trupper, hvarefter
han som engelsmännens bundsförvant kämpade
mot Frankrike. Sedermera inblandade han sig i
striderna mellan Peter den grymme af Kastilien
och Henrik af Trastamara samt bedrog dem båda,
men måste slutligen draga sig tillbaka ur striden
med förlust af en del af sitt land (1379).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 18:50:17 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/nfbm/0540.html
