Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karl, svenska prinsar - Karl 2. Karl (K. August)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
reservanter, hvilka hellre velat uppskjuta
valet. Tillräcklig statsmannabegåfning och
energi att själf taga ledning i detta virrvarr
egde prinsen icke. Upprepade maningar från
Fredrik VI att bryta in i Sverige motsatte
han sig emellertid, men vägrade å andra sidan
dels att mottaga den svenska tronföljden,
innan han fått sin konungs samtycke därtill,
dels att begifva sig till Sverige, förrän
freden blifvit sluten. Wedel-Jarlsbergs och
Adlersparres ansträngningar att åstadkomma en
resning i Norge, dit Fredrik VI f. ö. skickat
först presidenten Kaas och sedan sin svåger prins
Fredrik af Hessen att kontrollera prins Kristian,
blefvo under sådana förhållanden alldeles
fruktlösa. Hoppet om Norge förgick alltså, och
Adlersparres motparti, de s. k. gustavianerna,
började under hösten nära förhoppningar om, att
prinsen skulle uteblifva och tronföljarvalet
kunna göras om. Äfven dessa gingo dock om intet,
och sedan freden med Danmark slutits i Jönköping
10 dec. 1809, begaf sig prinsen i början af
jan. 1810 till Sverige. På begäran af Karl
XIII, som adopterade honom, antog han därvid
namnet Karl August (Kristian var impopulärt i
Sverige). 22 jan. höll han sitt högtidliga intåg
i Stockholm, och 24 aflade han på rikssalen sin
trohetsed samt mottog ständernas hyllning.
Prinsens gedigna egenskaper tillvunno honom
äfven i Sverige sympatier på olika håll. Hans
yttre imponerade dock ej; han var liten till
växten, fetlagd, med ett stort hufvud på en
ovanligt kort hals, stor, böjd näsa, mörka,
föga lifliga ögon och sjuklig ansiktsfärg. Men
han såg manlig och bestämd ut, och man fann
honom sträfva efter att opartiskt sätta sig
öfver partistriderna och lära känna sitt nya
fäderneslands olika förhållanden, att frigöra sig
från obehörigt ledband från sina ursprungliga
främjare och att göra rättvisa jämväl åt
forna motståndare. Man kunde anmärka, att han
saknade talanger för hof- och societetslif
och vid sådant blef besvärad och inbunden,
men denna stelhet försvann i smärre kretsar,
där hans folkliga, enkla rättframhet kände sig
mera hemmastadd. Äfven på gustavianerna gjorde
han ett godt intryck; ”det är en herre, som jag
aldrig tror blir aimabel”, skref Jakob de la
Gardie, ”men allvarsam, sparsam och arbetsam,
tre stora egenskaper för en svensk konung”,
och han hoppades för framtiden det bästa af
hans lojala och öppna karaktär. Tillsvidare
nöjde sig kronprinsen med att iakttaga och bida
och lät ytterst få ana sina framtidsplaner. De
ha, enligt numera bekantgjorda anteckningar af
hans äldste broder, hertig Fredrik Kristian af
Augustenborg, fortfarande i främsta rummet afsett
trestatsskandinavismen, som han ville efter
hand förbereda och till sist fullborda genom att,
under villkor af en gemensam fri författning för
det förenade Skandinavien, själf träda tillbaka
för det danska konungahuset. Skulle emellertid,
såsom han själf befarade, denna plan ej kunna
genomföras, hade han för afsikt att till sin
efterträdare adoptera Gustaf IV Adolfs son, prins
Gustaf, för så vidt denne utvecklade sig värdig
en krona, och hade fördenskull gett sin broder i
uppdrag att följa och underrätta honom om denne
furstes utveckling, ett uppdrag, som upprepades,
äfven sedan de svenska ständernas anhållan
syntes nödvändiggöra giftermålsplaner. Dessa
adoptionsplaner tyckas ej varit alldeles dolda
för en och annan gustavian. Prinsens plötsliga
död stäckte emellertid allas förhoppningar. För
att närmare öfverlägga med sin bror och för
att lära känna landets sydliga delar afreste
han i början af maj söderut. Opasslig redan
före afresan, försämrades han under vägen och
nödgades emellanåt intaga sängen. I Ramlösa
mötte han brodern; efter skilsmässan från denne
i Hälsingborg 28 maj åkte han till Kvidinge hed
för att åse där pågående husarexercis. Han följde
denna en stund, trots kall blåst, till häst, men
syntes plötsligt, då han skulle rida ur vägen för
en attack, förlora väldet öfver hästen, som satte
af i karriär, vacklade i sadeln och föll omsider
baklänges till marken. De tillskyndande funno
honom sanslös, upplifningsförsök voro fåfänga,
och efter en half timme afled han. En två dagar
senare verkställd obduktion — årstiden medgaf
ej uppskof —, som utfördes af hans läkare Rossi
samt tre tillkallade professorer från Lund,
visade, att dödsorsaken var ett slaganfall
under ridten, lätt förklarligt hos en man med
hans kroppsbyggnad och alltsedan fälttåget i
Norge vacklande hälsa. Plötsliga dödsfall af
högt uppsatta personer pläga emellertid ej
sällan förorsaka rykten om andra dödsorsaker
än de vanliga. Här funnos förgiftningsrykten
redan förut i gång. Redan på hösten 1809 hade
Karl XIII genom Adlersparre låtit varna prinsen
att resa till Danmark, emedan detta på grund af
danskarnas falskhet kunde äfventyra hans lif,
och sedan dess hade förgiftningsryktena gått
vidare; prinsen själf skall till och med ej
varit fri från misstankar, utan vid mötet i
Ramlösa med brodern ha sagt sig vara förgifven,
”dock ej i Sverige”. Efter hans ankomst till
Sverige hade emellertid det onda talet användts
som kampmedel i regeringspartiets strid mot dess
motståndare, och kronprinsens opartiska hållning
mot gustavianerna hade man sökt motarbeta med
talet, att dessa hade giftet i beredskap. När
nu hans död återuppväckte regeringspartiets
skräck för ett val af prins Gustaf, fingo dessa
förgiftningsrykten ny jordmån. I tydlig afsikt
att få en förgiftning konstaterad nedsändes från
Stockholm för obduktionen två hufvudstadsläkare,
och det obefogade klander dessa tilläto sig öfver
den redan förrättade liköppningen samt vissa
tvetydiga och motsägande yttranden och åtgärder,
hvartill själfva Collegium medicum lät förleda
sig, ökade det giftiga talet. Det koncentrerade
sig snart på familjen von Fersen, hvars medlemmar
voro kända som gustavianer och vid hofvet
sades ha råkat i konflikter med kronprinsen,
och det ledde vid prinsens likfärd 20 juni 1810,
på grund af myndigheternas oförlåtliga slapphet,
till det afskyvärda uppträde, då riksmarskalken
Axel von Fersen mördades af pöbeln (se Fersen 7)
och hvarigenom ock gustavianerna skrämdes från
att vid det följande valet verka för sin prins.
Någon utförligare teckning af K. A. finnes
icke; de viktigaste meddelandena äro att hämta
i de allmänna arbetena om statshvälfningen
1809 och den närmaste tiden därefter. Om
hans död se A. J. Amnéus, ”Om kronprinsen
Karl Augusts dödssätt och... rättegången
mot Rossi” (akad. afh., Uppsala 1865),
om hans framtidsplaner jfr H. Schulz,
”Briefwechsel des herzogs Friedrich-Christian
zu Schleswig-Holstein ...mit könig Friedrich VI
von Dänemark...” (Leipzig 1908).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
