Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Karl XV (K. Ludvig Eugen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grundsats” samt om konungen förklarar, att ”han
insåg fruktlösheten af att söka spjärna emot
det moderna samhällets udd och sökte därför taga
det så lätt som möjligt”.
Ifrån 25 sept. 1857 till 18 sept. 1872 regerade
K. i Sverige och Norge, med konunganamn från
8 juli 1859 (han kröntes i Sverige 3 maj och
i Norge 5 aug. 1860). I sitt förhållande som
unionskonung fick K. tidigt bittra erfarenheter
af, huru föga förtroende de båda förenade
folken hyste till hvarandra, men han underlät
aldrig att verka för närmande och endräkt.
Norges afslag å mellanrikslagar (på hvilka
Danmark sedan ingick) följdes i Sverige af
motioner och riksdagsbeslut (1860) ang.
sättet för afskaffande af svensk mans kompetens
att nämnas till Norges ståthållare, och denna
”ståthållarfråga” (se därom Sverige-Norge)
vann först efter K:s död sin lösning.
— Den skandinaviska politiken, hvilken K.
ansåg bäst främja Nordens framtida
själfständighet och frihet gentemot andra
stater, lyckades han icke fullfölja så,
som han önskat. Vid ett möte med Fredrik
VII på Skodsborg i juli 1863 lofvade K. danske
konseljpresidenten Hall en allianstraktat till
skydd för Slesvig, och ifriga förhandlingar härom
fördes sedan med K:s förtrogne, svenske envoyén i
Köpenhamn Henning Hamilton, som mellanhand, men
då alliansfrågan underställdes K:s ansvariga
rådgifvare (vid en konferens på Ulriksdal
8 sept. s. å.), beslöts där ett beslöjadt
återtåg, hvari K. endast motvilligt fogade
sig, sedan det af inrepolitiska skäl visat
sig omöjligt att ersätta den fredsvänliga
De-Geer-Gripenstedtska ministären med en för
konungens skandinaviska krigspolitik mera
benägen rådkammare. Sin sorg öfver Sveriges
nödtvungna försiktighetspolitik gaf han
uttryck i den vackra dikten Till Sverige
(1864). Och kanske hade han aldrig förut nödgats
att så klart som då inse, huru stor skillnaden är
mellan en slagfärdig här efter nutidens
kraf och hans egen älskade ”indelta” armé.
Redan 1860 hade K. utgifvit en broschyr om
svenska beväringsorganisationen. 1865 skref
han Några tankar angående svenska arméns
organisation, framlagde för fosterlandsvänner.
Här utgår han från Danmarks olycka: ”denna stat
har ej blifvit understödd af dem, hvilkas bistånd
den haft skäl att vänta”, säger han, men påpekar
jämväl felaktigheter i den danska härordningen,
hvilka borde undvikas. För Sveriges försvar
ansåg han nödvändigt, icke att ega en stor,
oöfvad här, utan att ega en liten, men väl
öfvad, och föreslog därtill den indelta hären
med en tillökning af fjärdedelen utaf hvarje
beväringsklass, uttagen genom lottning,
öfvad till likhet med indelta arméns godkända
rekryter och sedan under tre år en kort tid
samöfvad med dennas regementen. Kung Karl
vann inga sympatier för sin plan att åstadkomma
”litet, men godt” och skördade icke heller af
andras planer, dem han i konseljen godkände,
de frukter för ett betryggande försvar, hvilka
han så ifrigt önskade. Med smärta följde
han krigen i Europa 1866 och 1870. Efter det
förra utgaf han under titel Ett ord i sinom tid
general Changarniers anmärkningar om den franska
härens fel, i hvilka han fann ”förvånande
tillämpningar” på svenska arméförhållanden.
 |
| Karl XV till häst, i generalsuniform och med stab. Målning af Kiörboe. (Nationalmuseum, Stockholm.) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
