Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Karl XII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
personligt sammanträffande. Ehuru det nya kriget icke
blef allvarligt och utsikterna till verkligt
understöd snart åter försvunno, blef K. länge
uppehållen här. Ali pascha, som på våren 1713
öfvertog ledningen af de turkiska affärerna
(från början af 1714 som storvesir), var nämligen
mest betänkt på att skapa varaktigt betryggande
uppgörelser med både Ryssland och Polen, hvarvid
han ville nyttja den svenske konungens fruktade
person som ett påtryckningsmedel; därför lade
han alla möjliga hinder i vägen för K:s afresa.
Sverige, som förut drabbats jämförelsevis litet
af krigsbördan, fick efter 1709 års olyckor bära
krigets hela tyngd. Det var då en svår afsaknad,
att konungens outtröttligt drifvande kraft ej
kunde direkt leda rustningsåtgärderna. Jämväl
var det till betydande skada, att K. i Turkiet
ej tillräckligt kunde följa den västeuropeiska
politikens svängningar. När det från 1711 blef
allt tydligare, att det spanska successionskriget
nalkades sitt slut, och ännu mera sedan
freden kommit till stånd i Utrecht 1713,
började sjömakternas intresse för att skarpt
begränsa det nordiska kriget upphöra. Deras
Östersjöhandel led genom K:s förbud mot all
fart till de af tsar Peter eröfrade svenska
hamnarna, och deras förut visade vänskap mot
Sverige afsvalnade. Sedan kurfurst Georg af
Hannover, som för sitt stamlands del traktade
efter Sveriges länder Bremen och Verden, 1714
bestigit Englands tron, försämrades förhållandet
yttermera. Samtidigt började Preussen, som nu
fått sina i de allierades tjänst mot Frankrike
stående trupper disponibla, att allt ifrigare
rikta anslag mot svenska Pommern. Möjligheter
synas ej ha saknats att genom en klokt söndrande
och i enskildheter eftergifven politik förhindra
Hannovers och Preussens öppna anslutning till
Sveriges fiender, men från Turkiet kunde en
sådan politik svårligen ledas, och därtill torde
K. saknat fullkomlig klarhet öfver det allmänna
läget. När han återkom till sitt rike, hade de
nye antagonisternas anspråk under påverkan från
hans fiender så stegrats, att fredlig uppgörelse
med dem var omöjlig.
Först sedan storvesiren Ali pascha under
intrycket af fredsslutet i Rastatt samt
därefter framryckande krigsfara för Porten
från kejsarens sida slutit öfverenskommelse
med konung August våren 1714, upphörde för
honom anledningen att söka kvarhålla K. Någon
turkisk eskort, som tidigare utlofvats, kom ej
mera i fråga, men det oaktadt var det ej utan
svårigheter för konungen att erhålla begärda
pass. För sitt hemvändande från Turkiet behöfde
K. dels trygghet att ej under vägen uppsnappas,
dels penningunderstöd för sitt eget och sina
följeslagares underhåll. Han lyckades också
till de summor, som han och hans svenskar förut
erhållit till låns hos turkarna, af européer i
Konstantinopel uppnegociera en ganska begränsad
försträckning; de turkiske fordringsegarna
hänvisades till framtida betalning i Sverige,
dit också ombud för dem medföljde. De enda vägar,
som K. med någon trygghet kunde följa, ledde
genom kejsarens länder; Schlesien och Sachsen
voro naturligtvis mycket farliga att beträda,
då August där lätt kunde ordna ett öfverfall,
och äfven Preussens område borde i största mån
undvikas. På gjord framställning hade kejsaren
tillförsäkrat de hemvändande svenskarna fri
genomfart. K. valde också en route, som genom
Siebenbürgen och Ungern ledde längs Donau,
därefter öfver hufvudsakligen bajerskt område
till Frankfurt a. M. samt till
Kassel, hvars kurfurste ju var med honom
befryndad; härifrån gick vägen tämligen rakt
mot Stralsund. 20 sept. 1714 bröt han upp från
Demotika och sammanträffade 16 okt. i Pitesci
(Valakiet) med den af generalen A. Sparre anförda
svenska och kosackiska kolonien från Bender;
bland kosackerna befann sig Mazepas nominelle
efterträdare som hetman Filip Orlik, hvilken
medföljde till Sverige och där vistades till
1720. Hela skaran, i allt omkr. 1,500 personer,
började 26 okt. bryta upp för att längs Oltdalen
(Rotenturmpasset) gå in i Siebenbürgen. K. skilde
sig s. d. från det brokiga och långsamt rörliga
följet och for med en liten skara af 24 man före;
27 okt. for han med allenast två följeslagare
(G. F. von Rosen och O. F. Düring) i förväg,
förklädd och under förevändning att beställa
hästar för de efterföljande. I väldiga dagsresor,
till Wien hufvudsakligen med postskjuts och
sedan i sadeln, tillryggalade han på 14 dagar
den långa vägen (se Distansridt) och
inträffade natten till 11 nov. 1714 i Stralsund,
innan man där ännu hade sig bekant, om han lämnat
Ungern. Skaran af hans följeslagare från Turkiet
anlände först i mars 1715 till svenska Pommern.
Vid sin återkomst fann K., att tsar Peter hunnit
fullborda Finlands eröfring; att Danmark tagit
Bremen-Verden samt med utsikter till dess
besittning sökte locka Georg af Hannover och
England in i förbundet; slutligen att Fredrik
Vilhelm I i Preussen inlagt sina trupper i det
af Sveriges fiender tagna Stettin (Stettinska
sekvestern). Då K. bestämdt afvisade Hannovers
och Preussens anspråk på Sveriges besittningar,
anslöto sig dessa stater snart öppet till
hans fiender (april och okt. 1715). Sveriges
återstående besittningar i Pommern, Stralsund
och Rügen, samt Wismar angrepos nu af
förenade danska och preussiska trupper. Mot
dessa dukade de fåtalige försvararna under:
Rügen togs af preussarna i nov. 1715,
och då Stralsund ej längre kunde försvaras,
räddade sig K. på en segeljakt öfver till
Skåne, där han steg i land vid Trelleborg 13
dec. 1715. Han tog sitt residens i Lund, där han
var krigshändelserna närmast. Det kom nu en annan
fart i rustningsåtgärderna, men också ett annat
system i förvaltningen än förut. Rådsherrarna i
Stockholm hade under de sista åren så ifrigt
i sina skrifvelser till konungen klagat
öfver landets nöd och betonat fredsbehofvet,
att K. misstänkte dem för klenmodighet och
bristande nit. Han sköt dem nu helt åt sidan och
öfverlämnade den närmaste ledningen af såväl inre
som yttre politik helt åt holstein-gottorpske
ministern G. H. von Goertz (se denne), ett
förträffligt verktyg, när det gällde att genom
diplomatiska knep söndra och försvaga fienderna
samt att till det yttersta spänna rikets krafter
för att vinna en dräglig uppgörelse. Utsikterna
härför voro ej heller alldeles dåliga, och om
ansträngningarna lyckades, hade de tunga offer,
som kräfdes af folket, kunnat blifva till fullo
ersatta. Öfver många enskildheter i konungens och
Goertz’ politik hvilar ännu dunkel. Den bittra
ovilja Goertz åsamkade sig från den svenska
ämbetsadelns sida, den skandal, som vållades, när
hans stämplingar med den Stuartske pretendenten
mot huset Hannover i England blottades och
strandade (se Jakobiter, sp. 1192—94) samt
slutligen hans politiks fullständiga misslyckande
i och med K:s död,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
