Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3. Karl IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Äfven under de följande åren fick K:s stränghet, till
följd af högadelns missnöje med hans välde, blott
alltför ofta tillfälle att visa sig, ehuru de fleste af
hans motståndare då genom frivillig landsflykt
räddade sig från ett svårare öde.
Med afseende på kronans förvärfvande för sig och
sitt hus visade K. en tveksamhet, som kan synas
öfverraskande hos den hänsynslöse partimannen, men
som finner sin naturliga förklaring däri, att ”aktning
för lag och rätt i verkligheten var det, som gjort
honom till en revolutionens man”. Då Sigismund
afsattes, erbjöds kronan åt hans son Vladislav, om
denne i Sverige uppfostrades i landets religion och
seder. Då han ej hördes af, erkändes K. på
riksdagen i Linköping 1600 som regerande konung. Men
emedan Johan III:s yngre son, hertig Johan af
Östergötland, enligt arfföreningen stod tronen närmare än
K. och ej liksom Sigismunds hus hade affallit från
Gustaf I:s testamente, afböjde K. länge konunganamnet,
ehuru han fortfor att föra regeringen.
Under året 1603 började han dock stundom kalla sig
konung; men först sedan Johan, 15 år gammal, på
riksdagen i Norrköping 1604 själf afstått från sina
anspråk, blef konungatiteln den vanliga och erhöll
genom kröningen i Uppsala 1607 högtidlig bekräftelse.
Och ehuru K:s söner genom Norrköpings
arfförening 1604 erkänts som närmast arfsberättigade
efter honom, förutsatte han dock i sitt testamente
af 1605, att ständerna skulle till hans efterträdare
kunna taga hertig Johan. Sedermera synes han dock
ha ansett Gustaf Adolfs rätt till tronföljden som
en afgjord sak.
För det svenska samhällsskicket blef K:s kamp mot
Sigismund af den största betydelse, ty det lider
svårligen något tvifvel, att den senare, upptagen som han
var af sina omvändelseplaner, skulle, om han segrat,
lämnat rådsaristokratien, som öfvergått på hans sida,
fria händer med afseende på de politiska förhållandena
och sålunda öppnat vägen för ett nytt
stormannavälde. Det är emellertid K:s berömmelse, att
han ej, såsom de fleste af hans tidehvarfs förkämpar
för en stark statsmakt, lät det nationella konungadömets
seger slå öfver till tygellöst envälde. Han
ej blott alltid respekterade de dittills gällande lagliga
inskränkningarna i konungamakten, utan befordrade
den konstitutionella frihetens ytterligare utveckling
i Sverige. Han, den hänsynslöse undertryckaren af
rådets medeltidsanspråk, lät nämligen vid upprättandet
af en ny rådkammare (1602), i stället för den
under partistriden upplösta, uttryckligen tillerkänna
denna institution dess i lagen stadgade rättigheter,
genom hvilka den af ålder varit det förnämsta värnet
mot enväldet; och riksdagen, hos hvilken han
under partistriden funnit sitt egentliga stöd, erhöll
genom honom ett förut okändt inflytande på
statsärendena. Vikten af den svenska protestantismens
betryggande genom K:s seger öfver Sigismund
framstår i sin fulla betydelse, om man ihågkommer
Gustaf Adolfs uppträdande i den slutliga världskampen
mot den katolska reaktionen. Att äfven K. förstod
att uppfatta denna tids religiösa fråga i dess
allmänt europeiska betydelse framgår bl. a. af hans
försök 1610 att genom en beskickning verka för ett
allmänt förbund mot den katolska reaktionen. Hans
benägenhet för ett närmande till den reformerta
läran, som invecklade honom i åtskilliga strider med
det svenska prästerskapet, hade sannolikt i ej ringa
grad sin orsak i hans övertygelse om vikten af
protestanternas sammanslutning mot den gemensamme
fienden. I besittning af regeringsmakten, fick K.
tillfälle att i vidsträckt mått göra de stora regentegenskaper
fruktbringande, på hvilka han redan förut
visat prof inom sitt hertigdöme. I förvaltningen
bragte han åter reda och ordning. För rättsväsendets
utbildning arbetade han genom försök att skapa nya
former för den högre domsrätten och genom lagförslag —
hvilka sträfvanden, ehuru de ej kunde genomföras,
dock äro viktiga såsom förberedelser — samt
genom tryckningen af Kristofers landslag (1608).
Näringslifvet befordrade han i synnerhet genom
bergsbrukets utvecklande, och Sveriges andliga odling
står till honom i tacksamhetsskuld för återupprättandet
af Uppsala universitet (1595). Med afseende på
förhållandet till utlandet blef hans regering orolig.
Sigismunds afsättning medförde ett slags krigstillstånd
med Polen, som öfvergick till öppna fientligheter,
då K. 1600, för att hellre förekomma än
förekommas, inföll i Livland och intog en stor del af
landet. Eröfringarna gingo dock snart i allmänhet
förlorade, och ett nytt fälttåg, som K. 1605 företog till
Livland, slutade med hans nederlag vid Kirkholm
(1605), hvarefter kriget å ömse sidor fördes lamt.
För att mota Sigismunds för Sverige farliga försök
att med anledning af de ”falske Dimitrijernas” (se
Dimitrij) uppträdande i Ryssland skaffa sig
herravälde öfver detta land afslöt K. 1609 i Viborg ett
förbund med den inhemske ryske tsaren Vasilij
Sjujskij och sände till dennes understöd J. De la
Gardie, som trängde djupt in i Ryssland och
slutligen var nära att skaffa Rysslands krona åt K:s hus
(se De la Gardie 2). Slutligen råkade K. 1611
i krig med Danmark, delvis till följd af Kristian IV:s
ärelystnad, men delvis äfven till följd af de svenska
anspråken på norska Finnmarken. Kriget fördes
förnämligast omkring Kalmar, som föll i danskarnas
händer (se Kalmarkriget).
K. begrofs i Strängnäs domkyrka (jfr fig. 2). Hans
ryttarstaty (mod. af Börjeson) restes 1904 i Göteborg
(se d. o., pl. IV), emedan det hisingska Göteborg (se
Göteborg, sp. 896) af honom anlagts, och äfven
i en annan af hans stadsanläggningar, Karlstad (från
hans hertigtid), skall hans staty resas (mod. af Kr.
Eriksson 1908), hvarjämte insamling pågår till
resande af ett minnesmärke i Karlskoga kyrkoby 30
okt. 1911. K. var gift 1) med Maria af Pfalz (f.
1562, förm. 1579, d. 1589), i hvilket äktenskap
föddes sex barn, af hvilka endast dottern Katarina
(gift med Johan Kasimir af Pfalz-Zweibrücken) nådde
mogen ålder, och 2) med Kristina af Holstein-Gottorp
(f. 1573, förm. 1592, d. 1625), med hvilken han
hade sönerna Gustaf Adolf och Karl Filip samt
döttrarna Kristina (d. i späd ålder) och Maria Elisabet
(gift med hertig Johan af Östergötland). Utom
äktenskapet hade K., med Karin Nilsdotter, sonen Karl
Karlsson (Gyllenhielm), f. 1574 (se Gyllenhielm 3).
S. B.
Litt.: K:s ofullbordade själfbiografiska rimkrönika
utgafs 1759 af B. Bergius (Konung Carl den
IX:des Rim-Chrönika jämte bilagor), hans med
egenhändiga anteckningar försedda almanackor 1903 af
A. Lewenhaupt (Calendaria Caroli IX). Den första
sammanhängande skildringen af hans historia
förekommer i Joh. Messenius’ ”Scondia illustrata”; J.
Werwings ”Konung Sigismunds och konung Carl den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
