Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Karbas ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sönderfalla i kolsyra och de neutrala salterna,
utfällas kalk och järn ur t. ex. källvatten och
afsätta sig vid källans mynning som kalktuff,
ockra e. d. Alkalimetallernas sura karbonat
(bikarbonat) äro däremot märkbart svårlösligare
än de neutrala. — 2. Miner. Se Carbonado.
1. P. T. C. (H. E.)
Karbonisation. Se Karbonisera.
Karbonisera (af lat. carbo, kol), text., genom
förkolning borttaga vegetabiliska föroreningar
ur fårull eller ylleväfnader. Många ullsorter,
synnerligast från Syd-Amerika, Syd-Afrika
och Australien, äro bemängda med en myckenhet
”strö” (tistelborrar, halmpartiklar o. d.),
som efter fabrikstvätten måste borttagas
antingen på mekanisk väg (se Borrplys) eller
på kemisk väg, d. v. s. medelst karbonisation.
Ull, som är endast obetydligt ströbemängd, spinnes utan vare sig
borrplysning eller karbonisation; men däraf
framställdt tyg måste ofta karboniseras för att
befrias från de vegetabiliska partiklar, som
kunnat kvarhänga vid ullhåren under hela kard-,
spinn- och väfprocesserna. (Eger tyget endast
enstaka stänk af strö, vanligen framträdande
först efter dess färgning, föredrar man att
borttaga dessa med en liten nopp- eller plystång
eller att dölja dem med någon nopptinktur af
tygets färg. Karbonisationen, som på rätt sätt
utförd ej bör skada ullfibrerna, kan nämligen
knappast öfvergå dem alldeles spårlöst,
utan gör dem lätt något sträfva eller mindre
elastiska.) Karbonisation begagnas äfven för att
tillvarataga ullhåren ur det affall, som uppstår
vid borrplysningen, samt för att af halfyllelump
bilda s. k. extraktull (se d. o.). Enklast
verkställes karbonisationen på följande sätt. I
ett blyinfodradt träkar, till lämplig höjd
fylldt med utspädd svafvelsyra (3 1/2 à 6° Baumé),
inblötes godset under kortare eller längre tid,
upptages därefter och ”surras” i en blyklädd
eller af nickelplåt tillverkad centrifug samt
torkas slutligen vid hög temperatur (75 à 90°
C.). Torkningen verkställdes förr och utföres
delvis ännu i vanliga torkrum; men på grund af
svårigheten att i den heta luften sorgfälligt
sköta godset och öfvervaka torkningen begagnar
man hellre särskilda, för olika metoder olika
konstruerade ugnar, i hvilka godset långsamt
föres fram emot en varm luftström. Växtämnena bli
efter torkningen så sköra, att de med lätthet
kunna söndersmulas och aflägsnas i form af
damm. Lumpor och borraffall föras för detta
ändamål genom en plysmaskin (se d. o.) och
undergå därefter grundlig sköljning i vatten
med någon tillsats af soda. Karboniserade
tygstycken och lös ull föras från torkningen
omedelbart till tvätt och sköljning för att
snarast möjligt befrias från den intorkade
syran. I st. f. flytande svafvel- eller
saltsyra kan man i särskilda maskiner använda
saltsyregas af hög temperatur, då karbonisationen
utföres i en procedur. För redan färgade tyger,
hvilkas nyanser skulle lida af syrebehandlingen,
begagnar man en lösning af kloraluminium eller
klormagnesium, som ställer sig något dyrare än
syran och fordrar högre torktemperatur (120 à
130° C.).
G. A. W.
Karbonit (af lat. carbo, kol), ett af
C. E. Bichel uppfunnet, för sprängning i
kolgrufvor afsedt sprängämne, urspr. bestående
af nitroglycerin, natronsalpeter och trämjöl;
i karbonitens nyare afarter är trämjölet ersatt
med hvetemjöl, hvarjämte vanligen några procent
kaliumbikromat tillsatts. Karbonit, som i stor
utsträckning användes i Tyskland och England,
tillhör de s. k. säkerhetssprängämnena.
E. S—m.
Karbonsyra (af lat. carbo, kol), kem., kallas i
organiska kemien hvarje syra, som en eller flera
gånger innehåller atomgruppen CO2 H.
P. T. C.*
Karbonsystemet (af lat. carbo, kol). Se
Stenkolssystemet.
Karborund, kem. Se Carborundum.
Karbula, industriell inrättning nära
Kotka stad i Finland, vid en vik af Finska
viken, medelst särskild bibana förenad med
Kotka—Kouvola järnväg. Egendomen, som jämte
en mindre ångsåg inköptes 1881 af kaptenen,
numera bergsrådet William Ruth, består nu af
ett stort sågverk, träullfabrik, träsliperi
jämte elektriskt kvarnverk, glasbruk med fyra
ugnar och glassliperi, mekanisk verkstad
med modellsnickeri och gjuteri, elektrisk
kraftstation m. m., hvartill kommer ett antal
skogshemman. Tillverkningen utgöres af trävaror,
brunpapp (7,500 ton), fönster-, kristall-,
hushålls-, lamp-, butelj- och medicinska glas,
maskiner för trävaruindustrien, ångmaskiner,
järnvägsvagnar, krigsmateriel m. m. Arbetarnas
antal är omkr. 1,100. Affären ombildades 1902
till ett aktiebolag med numera 6 mill. marks
kapital.
T. C.
Karbunkel. 1. Miner. Se Ädelsten. — 2. Med. Se
Bakteriologi, sp. 719, Hudsjukdomar
och Mjältbrand.
Karburerad vattengas (af lat. carbo, kol). Se
Gas, sp. 774, och Lysgas.
Karburering (af lat. carbo, kol), tekn.,
uppblandning af en brännbar gas med ångor af
kolväten (bensol, petroleumeter o. d.) för att
öka dess lyskraft. Metoden användes t. ex. för
vattengas i lysgasverk. Se Gas, sp. 774,
och Lysgas.
Karchesion, ett forngrekiskt dryckeskärl med
vid omkrets och två högt öfver brädden stigande
grepar (se fig.).
 |
| Beotiskt karchesion. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
