Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 871-872 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kapodistrias ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Ode till träldomen (tr. först 1806),
som förhärligade hans lillryska hembygds
historia, med anledning däraf, att
lifegenskapen under Katarina II infördes
i Ukrajna. Sin största berömmelse vann han
genom den satiriska komedien Jabeda (Förtal,
ränker) 1798 med hvassa anspelningar på
den byråkratiska falheten, så att den snart
förbjöds på scenen. 1796 utkom K:s första
diktsamling. Hans samlade arbeten utgåfvos 1849.
A—d J.


Kapodistrias (Capo d’Istrias). 1. Giovanni
K., grefve, rysk-grekisk statsman, f. 11
febr. 1776 på Korfu, studerade i Padua filosofi,
klassiska språk och medicin, men trädde,
efter sin hemkomst och upprättandet af Joniska
öarnas republik (1800), i dess tjänst, deltog
i utarbetandet af republikens författning och
verkade som Lagstiftande församlingens förste
sekreterare och därefter som först inrikes-,
sedan utrikesminister i sitt fäderneslands
tjänst till 1807; men då Joniska öarna genom
freden i Tilsit kommo i Frankrikes våld,
drog han sig tillbaka till privatlifvet. Han
emottog 1809 kallelse att inträda i ryska
utrikesministeriet och förvärfvade där genom sin
stora begåfning, sina kunskaper, sin arbetskraft
och smidighet snart kejsar Alexanders fulla
tillgifvenhet samt blef ansedd som en af
Europas skickligaste diplomater. Han följde
ryska hären under frihetskriget mot Napoleon och
tog en viktig del i fredsunderhandlingarna
1814—15. Som rysk fullmäktig på kongressen i Wien
utverkade han återupprättandet af Joniska öarnas
republik. 1816 utnämnd till statssekreterare,
trädde han tillsammans med grefve Nesselrode i
spetsen för ryska utrikespolitiken. Han var då
de frihetsträngtande grekernas stolthet och
hopp. Redan 1814 hade han blifvit utsedd till
president i hetärian (se Grekland, sp. 253) och
erhöll 1820 dess anbud att öfvertaga ledningen af
den grekiska frihetsrörelsen. Han afslog anbudet,
men sökte i tysthet till grekernas förmån
bearbeta tsaren. Då denne emellertid slöt sig
till Metternichs grekfientliga politik, lämnade
K. 1822 sin tjänst och flyttade till Schweiz,
hvarifrån han sökte så mycket som möjligt verka
till grekernas bästa och underhöll förbindelser
med ryska hofvet. I april 1827 valdes han af
grekiska nationalförsamlingen till Greklands
president för en tid af 7 år. Han antog valet
och efter att ha besökt hofven i Paris, London
och Petersburg, ankom han i jan. 1828 till
Grekland. Den tillgifvenhet och det förtroende,
som i början kommo K. till del, förbyttes
inom kort i misstroende och slutligen i häftig
opposition. Denna omkastning i sinnesstämningen
framkallades af hans sympatier för Ryssland,
hans försök att införa ett despotiskt
styrelsesätt och hans särskildt af höfdingarna
från befrielsekriget med ovilja sedda partiskhet
för sina släktingar. Hösten 1830 utbröto på
flera ställen uppror, mainoterna samt invånarna
på Hydra och Psara gjorde sig oberoende, och
slutligen mördades K. i Nauplia, 9 okt. 1831,
af Georgios och Konstantinos Mauromichalis. Ett
monument öfver K. restes 1887 på Korfu. Jfr
Mendelssohn-Bartholdy, ”Graf Johann
Capodistrias” (1864) och en nygrekisk biografi
öfver K. af Evangelides (Aten 1894). — 2.
Agostino K., grefve, den föregåendes yngre
broder, f. 1778 på Korfu, d. där 1857, valdes
efter mordet på brodern, som 1829 utnämnt honom
till ståthållare öfver fastlandsprovinserna,
i dec. 1831 till provisorisk president, men
nedlade denna värdighet 9 apr. 1832, sedan hans
ryssvänlighet föranledt nya upprorsförsök.
1—2. V. K—r.*

Kapok, Glansull, Silkesbomull, Växtdun,
bot., detsamma som ceibaull (se
Ceiba). Kapokfibern är sällan rent hvit, utan
vanligen gul- eller brunaktig, har silkeliknande
glans, men är skör, hvarför den ej spinnes,
utan endast användes till stoppning. Kapok
anses vara det bästa materialet till fyllning
af simgördlar o. d., emedan det i pressadt
tillstånd öfverträffar kork och andra för
samma ändamål använda ämnen i bärförmåga
och efter genomdränkning med vatten hastigt
torkar och återtager sina förra egenskaper.
G. L—m.

Kapokolja, bot., tekn., en olja, som
erhålles ur fröna af bombacacéer; den
användes i synnerhet i tvålfabrikationen.
G. L—m.

Kápolna, köping i ungerska komitatet Heves,
vid Tarna. 1,714 inv. (1900). Där besegrade
Windischgrätz 26—28 febr. 1849 de ungerske
insurgenterna under Dembinski, Görgei och Klapka.
(J. F. N.)

Kaponier [-jǟr]. Se Kaponjär.

Kaponjär, Kaponier l. Koffer (fr. caponnière),
befästningsk., en mot hvarje slag af
artillerield skyddad hålbyggnad, som anlagts
för låg bestrykning längs efter graf bottnen —
flankering — och sålunda med fronten vinkelrätt
mot grafvens längdriktning. Den utgjorde en
huvudbeståndsdel i den polygonala fronten och
utvecklades särskildt i de nypreussiska och
österrikiska befästningssystemen. Hufvudgrafvens
kaponjär uppfördes i l eller 2 våningar och
försågs ibland äfven med ett öppet jordbröstvärn
på taket, men gjordes ändock så låg, att dess
murverk var af framför liggande fältvall skyddadt
mot fiendens indirekta eld, eller ock skyddades
det genom ett särskildt framförliggande täckverk
mot fjärreld samt förlängdes ofta ända bakom
hufvudvallen och kom på så vis att bilda hela
frontens centrala afsnitt. För att skydda
frontmuren äfven mot direkt eld från fiendens
kontrabatterier på fältvallens krön uppkastades
antingen en jordvall mot muren och däruti
nedskuros embrasyrer framför skottgluggarna,
eller ock uppfördes s. k. tunnel-embrasyrer,
framför kaponjären liggande öppna, men låga
hvalf, genom hvilka kaponjärens kanoner besköto
grafbottnen, men hvilka gjorde kaponjärens
frontmur osynlig från den motliggande,
något högre fältvallen. Genom en potern under
hufvudvallen stod kaponjären i förbindelse med
fästningen. Om man från kaponjären kunde gifva
eld åt två håll, kallades den helkaponjär;
om eld kunde afgifvas åt endast ett håll,
hette den halfkaponjär. Vid detacherade fort
lades kaponjären vid skulderhörnet, så att
den beströk en front- och en flankgraf, men då
den här blef mycket utsatt, anordnades senare
en s. k. saillanitkaponjär till båda
fasgrafvarnas och vid hvartdera skulderhörnet
en halfkaponjär (skulderkaponjär) till
flankgrafvens bestrykning, och åt dessa

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>