Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kantabel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
d. o.) vunnit många anhängare, och i stort sedt
äro i våra dagar K:s grundtankar den förenande
länken mellan alla mera strängt vetenskapliga
filosofer, huru mycket än deras åsikter månde
differera; både metafysiker och positivister söka
sina utgångspunkter hos K., låt vara i olika
grundbegrepp eller ock med olika tolkningar af
hans grundtendenser.
K. utgaf många andra skrifter än de
hufvudarbeten, som i detta sammanträngda referat
blifvit nämnda, hvarjämte Jäsche utgifvit hans
Logik (1800), Rink hans Physische geographie
(1802—03) och Kant über pädagogik (1803). K:s
skrifter ha utgifvits i många upplagor. Hans
samlade verk utgåfvos af Hartenstein i 10 bd
(1838—39), af K. Rosenkranz och Schubert i 12
bd (1838—42), af Hartenstein i 8 bd (1867—69)
och i Kirchmanns ”Philosophische bibliothek”
(1868 ff.), i hvilken sistnämnda editions senaste
upplagor framstående specialister redigerat de
olika skrifterna. Sedan 1900 har vet. akad. i
Berlin börjat utgifva en kritisk edition af K:s
samtliga skrifter, såväl de förut utgifna som
handskrifterna. Den beräknas komma att omfatta
24 digra band, af hvilka flera redan utkommit,
hvaribland de, som innehålla K:s omfattande
brefväxling. Enskilda af K:s skrifter ha ock
utgifvits i en mångfald olika upplagor. Särskildt
gäller detta om hans hufvudarbete ”Kritik der
reinen vernunft”, som nu vanligast citeras i
Kehrbachs edition inom Reclams universalbibliotek
(1877; 2:a uppl. 1878). E. Adickes har af
detta arbete utgifvit en upplaga (1889),
som har till syfte att låta läsaren se,
huru K:s tankar vuxit fram under arbetet;
och K. Vorländer har utgifvit samma arbete med
en längre saklig inledning och ett förklarande
sakregister. Flera af K:s skrifter äro öfversatta
till latin, franska, engelska, italienska och
spanska. K:s namnteckning meddelas i pl. II till
art. Autograf.
Litteraturen öfver K. är så omfattande, att den
skulle kunna fylla ett helt bibliotek. Här må
nämnas endast några skrifter, som synas egnade
att införa nybörjaren i studiet af K. Den
utförligaste monografien är fortfarande den
framställning, som K. Fischer egnat åt K. i
”Geschichte der neueren philosophie” (äfven
utg. separat i 2 bd med titeln ”Immanuel Kant
und seine lehre”, 3:e uppl. 1898—99). Kortare
monografier ha utgifvits af Fr. Paulsen
i Frommanns ”Klassiker der philosophie”
(4:e uppl. 1904) och M. Kronenberg (3:e
uppl. 1905). Inom den svenska litteraturen
kan hänvisas till den framställning af K.,
som A. Nyblæus inrymt i ”Den filosofiska
forskningen i Sverige”, C. Y. Sahlins ”Kants,
Schleiermachers och Boströms etiska grundtankar”
(1877) och Hägerströms (se denne) ”Kants ethik
etc.” (1902). Särskildt intresseväckande är
den framställning, som Höffding egnat K:s
filosofi i 2:a delen af ”Den nyere filosofis
historie” (1895). Åt studiet af K:s filosofi
egnas tidskriften ”Kantstudien”, grundad af
H. Vaihinger.
S—e.
Kantabel, sångbar. Se Cantabile.
Kantabrien (lat. Cantabria), i forntiden
ett område i romerska prov. Hispania
Tarraconensis af Spanien, längs södra kusten
af Vizcaya-viken. Äldre geografer utsträckte
namnet till hela det område, som nu motsvaras af
prov. Oviedo, Santander, Vizcaya och Guipuzcoa;
men sedan romarna eröfrat Spanien, inskränktes
namnet till nuv. prov. Santander och östra
Oviedo. Invånarna, de tappre
kantabrerna, voro af iberisk stam. Jämte
asturerna gjorde de under flera mansåldrar
motstånd mot romarna, men tvingades slutligen
på Augustus’ tid genom det kantabriska
kriget (25—19 f. Kr.) att erkänna romarnas
öfverhöghet. De gjorde likväl sedermera flera
resningar. K. hade under romerska väldet en mängd
städer och byar, den viktigaste var Juliobriga
(nu Retortillo). Efter K. kallades Vizcaya-viken
Kantabriska viken.
(J. F. N.)
Kantabriska bergen, allmän benämning på de till
pyreneiska systemet hörande kustberg i norra Spanien, hvilka taga
sin början vid västra ändan af Pyrenéerna
och fortlöpa i västlig riktning till floden
Navia i Asturien. De ha bildats genom samma
veckning på öfvergången mellan eocen- och
miocen-tiderna som Pyrenéerna. I de baskiska
provinserna är väl bergbildningen svagare, så
att de äldre, paleozoiska skikten icke träda i
dagen, men veckningen behåller äfven där samma
riktning som i Pyrenéerna. Orografiskt skiljes
systemet genom den baskiska sänkan från dessa
berg. K. delas i ett västligt l. asturiskt
och ett östligt, baskiskt l. i egentlig mening
kantabriskt (se Kantabrien) parti
och bestå nästan öfverallt af en hufvudkedja
och en mycket lägre kustkedja. Gränsen mellan
dem markeras af Bisayas dal. I den högre,
västra delen förhärska karboniska bergarter,
särskildt stenkolskalk, som innehåller en mängd
grottor. I denna lösa bergart ha de korta, men
från sina högt belägna källor snabbt nedstörtande
kustfloderna eroderat en mängd klyftor (focas,
escabios, cañons), flerstädes af stort djup;
så af Allers cañon 300 m. djup. Särskildt vild
är ytbildningen, där olika förkastningslinjer
korsa hvarandra. Förkastningarnas storlek
framgår däraf, att man vid Arnao bryter stenkol
under hafvets botten, i Samas bäcken på 220
m. h. ö. h. och på andra ställen träffar dem
2,000 m. ö. h. Delvis äro ytans många ojämnheter
att tillskrifva klimatets inverkan, i det att
den utomordentligt rika nederbörden på bergens
norra sida där framkallat större erosionsdalar
än på den mot det inre höglandet vettande
sidan. De högsta topparna äro (fr. v.) Peña Ubiña
(2,302 m.), Picos de Mampodre (2,084 m.), Peñas
l. Picos de Europa (bl. a. Torre de Cerredo,
2,678 m., och Peña Vieja, 2,665 m.), de högsta
i hela systemet, samt Peña Prieta (2,531 m.). —
Ö. om Bisayas dal ända till Tolosa förhärska
kritaflagringar. Kedjornas höjd är visserligen
lägre, men sluttningen mot n. lika brant och
ytformerna lika vilda som i bergens västra
del. De högsta topparna äro här Monte Valnera
(1,718 m.), den för sina många grottor och sin
rikedom på växter berömda Peña de Gorbea (1,538
m.) samt Peña de Amboto (1,358 m.). Utefter
den norra förkastningslinjen uppträda här
eruptiva bergarter, såsom diabas och ofit. Mot
s. begränsas hufvudkedjan af Vitorias platå,
som skiljer den från den sydligare parallellt
löpande Sierra de Andia. Den vanligen antagna
gränsen mot Pyrenéerna går genom Idiazabalpasset
(658 m.), genom hvilket järnvägen från Vitoria
till San Sebastian går fram. — En egendomlighet
för hela bergssystemet äro de s. k. parameras,
d. v. s. höga, af branta sidor omgifna platåer,
hvilka ligga mer eller mindre isolerade mellan
kedjorna och topparna. Nästan hela berget har en
rik växtlighet, till en del bestående af täta
löfskogar; endast i v. förekommer barrskog.
J. F. N.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
