Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kanonjoll ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medföra en sänkning af en annan o. s. v.; ett
rätt afvägande af fordringarna är sålunda af
den största vikt; dessutom förtjänar särskildt
framhållas, att de hos materialet i och för sig
själf befintliga egenskaperna i vissa afseenden
kunna väsentligen höjas genom lämpligt afpassad
fysisk behandling, hvilken ingår som ett led i
kanontillverkningen (se d. o.).
Som kanonmaterial användes förr gjutjärn,
smidesjärn och brons. Framställningen af det
för kanontillverkningen använda tackjärnet —
”kanontackjärn” — öfverensstämde i hufvudsak
med framställningen af vanligt tackjärn,
men särskildt goda malmsorter användes och
blåsningen utfördes med den största omsorg; en
naturlig följd häraf blef, att kanontackjärnet
var af en högre kvalitet än öfrigt inom
industrien förekommande tackjärn; kanontackjärnet
utgjorde på sin tid en specialitet för den
svenska järnindustrien. Smidesjärnet användes
hufvudsakligen till de band, hvilka under
ett senare skede kommo till användning för
förstärkande af gjutjärnskanonerna. Ang. bronsen
och dess användning se Kanonmetall. De
allt större fordringar, som ställdes på
artilleripjäsernas effekt, medförde naturligen
ökade fordringar på kanonmaterialet; en följd
häraf blef, att gjut- och smidesjärnet ej alls
och bronsen blott i vissa fall kunde komma
till användning för själfva eldröret. I stålet
fann man då det material, som bäst lämpade
sig för tillverkning af artilleripjäser, och
man har träget arbetat på dess förbättrande
med sådant resultat, att det låtit anpassa sig
efter de allt mera stegrade fordringarna. För
kanontillverkningen har användts och användes
såväl puddel- och bessemer- som martinstål. Krupp
använder i allmänhet degelgjutstål, erhållet
genom omsmältning i degel af hufvudsakligen
puddelstål, men äfven bessemer- och martinstål;
degelgjutstålet är ett utmärkt material, men
det ställer sig relativt dyrt, på grund däraf,
att framställningen är omständlig och de af
detsamma framställda ämnena måste underkastas
smidning (se Kanontillverkning). Ett
numera mycket användt material är s. k. tätt
martinstål; det framställes i martinugn och kan
utan omsmältning direkt användas för gjutning
eller smidning; genom lämpliga tillsatser under
processen i martinugnen och lämpliga anordningar
vid gjutningen erhåller materialet i fråga
sådan konsistens, att smidningen i vissa
fall är obehöflig; framställningen af detta
martinstål ställer sig sålunda vida enklare
än framställningen af degelgjutstål; tätt
osmidt martinstål kan efter lämplig behandling
anses jämbördigt med degelgjutstål. Af största
vikt för egenskaper hos stålet, detta må vara
framställdt efter den ena eller andra metoden,
är halten af kol och järnets öfriga följeslagare;
framställningen af stålet måste därför noggrant
så bedrifvas, att i detta afseende önskad
slutprodukt erhålles. Genom tillsats af en
lämpligt afpassad mängd nickel höjas flera
af stålets egenskaper, framför allt dess
elasticitet, och det s. k. nickelstålet,
hvilket naturligen kan framställas såväl i
form af degelgjutstål som martinstål, har
funnit stor användning som kanonmaterial; en
ytterligare variant af nickelstålet, nämligen
nickelkromstålet, har framträdt under de senare
åren och kommit till rätt stor användning. En
fråga, som på sista tiden fått allt större
betydelse och äfven berör kanonmaterialet,
är uppkomsten af urbränningar (se d. o.) i
kanonernas lopp; det nuvarande
kanonmaterialet är i detta hänseende långt
ifrån idealiskt, och försöken att öka dess
motståndskraft mot urbränningar ha hittills
icke krönts med nämnvärd framgång. I Sverige
användes som kanonmaterial hufvudsakligen tätt
osmidt martinstål med nickeltillsats, men äfven
smidt nickel-kromstål.
Hvad som hittills anförts, hänför sig till
kanonmaterial i inskränkt bemärkelse,
d. v. s. till det material, hvaraf själfva
”kanonen” (eldröret) med mekanism tillverkas
och hvarpå de största fordringarna uppställas;
till lavettaget och dess olika delar användas
dessutom stål med lägre egenskaper, mässing,
koppar, brons m. m., alltefter de fordringar i
olika afseenden, som ställas på de olika delarna.
Ang. de anläggningar i och utom Sverige, där
kanonmaterial f ramställes, se Kanontillverkning.
S.
Kanonmetall l. Kanonbrons, artill., kallas
en legering af vanligtvis 88—92 proc. koppar
på 12—8 proc. tenn. Genom tillsats af mera
tenn blir bronsen visserligen hårdare, men på
samma gång sprödare. Den har stor tänjbarhet
och erbjuder nästan obegränsad säkerhet mot
plötslig sprängning, men är föga lämplig i
synnerhet vid gröfre pjäser, emedan den ej
kan motstå ett större gastryck utan permanent
formförändring. Den är dessutom för mjuk för
att motstå projektilens nötning äfvensom ganska
dyr, något som dock förringas af möjligheten att
kunna omgjuta obrukbara pjäser. Bronsens ringa
spänstighet sökte Künzel (i Liège) öka genom
tillsats af ända till 0,75 proc. fosfor. Nämnda
fosforbrons erhåller högre spänstighet samt blir
hårdare och mera homogen än den vanliga bronsen,
men däremot mera emottaglig för urbränningar
af krutgasen. En ny epok började för bronsen
genom österrikiske generalen Uchatius’ metod
att framställa den s. k. stålbronsen. Han göt
kanoner med 8 proc. tenn och 92 proc. koppar
i järnform med en kärna af smidd koppar. Genom
formens och kärnans stora värmeledningsförmåga
erhöll han en hastig afkylning af godset,
hvarefter, sedan kärnan blifvit borttagen
och loppet borradt till en kaliber, som var
mindre än det normala loppets, godset på så
sätt sammanpressades, att en serie stålkoner
med allt större och större diameter framdrefs
genom loppet medelst hydrauliska pressar;
godsets inre lager erhöllo härigenom sådana
fysiska egenskaper, att de i vissa fall och
hänseenden närmade sig gjutstålets. Genom en
del i nämnda lager uppkomna spänningar ökades
ytterligare förmågan att motsätta sig af
krutgasen förorsakad utvidgning af eldröret;
sålunda behandlad brons kan likväl ej upptaga
täflan med stålet vid tillverkningen af gröfre
pjäser. Metoden har hufvudsakligen kommit till
användning i Österrike, där den fortfarande
är i bruk för tillverkning af fältpjäser. I
Sverige har metoden ej kommit till användning
i vapenindustrien.
S.
Kanonport, skpsb., en i fartygssida,
kasematt- eller tornpansar befintlig öppning för
kanonen. Kanonportens form och storlek afpassas
efter den olika riktning i sida och höjd, som
afses för kanonen; om denna står uppställd
bakom pansar, bör porten ej vara större, än
oundgängligen nödvändigt är, till följd af risken
att projektiler eller sprängstycken kunna inkomma
genom densamma. Kanonportens utsträckning i
höjdväg kan väsentligt begränsas, om den axel,
hvaromkring kanonen vid höjdriktning rör sig,
förlägges tätt bakom porten. I rörliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
