Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalmar slott ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
”Kalmar slotts och stads historia” (9 bd,
1864—74), V. G. Granlund, ”Konung Johan
III:s byggnads- och befästningsföretag” (i
”Hist. bibliotek”, 1875—76), Chr. Eichhorn,
”Kalmar slotts konsthistoria under renässansen”
(i ”Sv. fornminnesför-.s tidskr.”, 1881),
F. Bæhrendtz, ”Kalmar museum” (1898) och
”Kalmar slott, beskrifning och historia
i sammandrag” (1900), G. Upmark, ”Svensk
byggnadskonst 1530—1760” (1904), A. Hahr,
”Studier i Johan III:s renässans” (1907) och
”Kalmar slott” (i Turistför:s årsskr. s. å.), samt
L. W:son Munthe, ”Kungl. fortifikationens
historia” (under utgifning).
A. G. (G—g N. V. S”g.) L. W:son M.
Kalmar stadgar, det allmänt vedertagna namnet på
den ryktbara, af Johan III och hans kort förut
till polsk konung utsedde son Sigismund i Kalmar
5 sept. 1587 undertecknade, på latinska språket
affattade handling, genom hvilken förhållandena
mellan Polen och Sverige under den vid Johans
död förestående unionen mellan dessa båda riken
var afsedt att ordnas. I stadgarna, som innehålla
45 artiklar, bestämdes, att orygglig vänskap, om
möjligt förbund, särskildt mot Ryssland, skulle
råda mellan Sverige och Polen. Hvartdera riket
skulle hållas vid sin lag och det enas styrelse
ej sammanblandas med det andras. I Sverige skulle
då gällande religion och ceremonier (Johans
liturgi) bevaras, och i sammanhang med detta
stadgande sökte man genom åtskilliga föreskrifter
förebygga försök att åter införa romersk-katolska
läran. Under konungens frånvaro i Polen skulle
regeringen i Sverige föras af 7 svenska män,
6 utsedda af konungen, 1 af hertig Karl. Hvart
annat eller hvart tredje år skulle regeringen
ombytas, och i mycket viktiga fall skulle
ärkebiskopen och biskoparna rådfrågas. Drots,
marsk, kansler, amiral, riksråd, lagmän och
ståthållare skulle af konungen utnämnas inom af
rådet uppsatt förslag. Rikets tillhörigheter och
inkomster fingo icke föras ur landet och ingen ny
skatt påläggas under konungens frånvaro. Sveriges
ständer skulle höras ang. krig, fred och förbund
och inga i Polen af konungen utfärdade påbud
rörande svenska förhållanden ega gällande kraft
för svenskarna, förrän de stadfästs af Sveriges
ständer. Hvartannat eller åtminstone hvart tredje
år skulle konungen resa öfver till Sverige för
att där föra regeringen. Ändringar i stadgarna
finge göras endast med konungens, hertig Karls,
rådets och ridderskapets gemensamma bifall,
ej t. ex. genom påflig indulgens. Om konungen
öfverträdde stadgarna, stode det svenskarna fritt
att uppsäga honom tro och lydnad. Det obetydliga
inflytande på interimsregeringen, som i dessa
stadgar inrymdes åt den då i spändt förhållande
till konung Johan stående hertig Karl, gjorde,
att de båda konungarna ej genast meddelade honom
stadgarnas innehåll. Urkunden lämnades i förvar
åt Sten Banér, framlades aldrig för ständerna
till godkännande och kom först 1591 i de då
försonade bröderna konung Johans och hertig
Karls händer. Redan vid deras förlikning 1590
kasserades stadgarna, och de beröfvades sedan
de båda konungarnas sigill; hertig Karl såg i
detta ”latinska bref” ett illfundigt anslag af
rådspartiet mot arfföreningen samt mot konungens
och hans egen makt. Man finner likväl, att rikets
råd i början af Sigismunds regering sökte hålla
på stadgarnas bindande kraft åtminstone för
konungen, emedan ingen annan öfverenskommelse fanns om Sveriges
ställning i statsrättsligt hänseende under
unionen med Polen. Själfve Karl IX öfvergaf
med tiden sin åsikt, att de voro ”kasserade”,
åtminstone så till vida, att han lät sin
hofkansler Chesnecopherus i den (1607 tryckta)
officiella försvarsskriften för Sigismunds
afsättning uppräkna Kalmar stadgar bland de
förbindelser, genom hvilkas brytande Sigismund
förverkat sin rätt till kronan. — Initiativet
till uppsättandet af dessa stadgar synes ej ha
utgått från rådspartiet, utan från Johan III,
och det är svårt att utreda, hvilken andel
t. ex. Erik Sparre haft i formuleringen af
där intagna bestämmelser. Faktiskt äro Kalmar
stadgar i allt väsentligt lika med de af Johan
och Sigismund 10 maj 1587 underskrifna Vadstena
stadgar, hvilka jämte öfriga förarbeten och
den definitiva redaktionen kritiskt utgifvits
af E. Hildebrand i ”Svenska riksdagsakter”,
II, sid. 776—800 (1899). Jfr E. Hildebrand,
”Om Kalmare stadgar eller det ’latinska
brefvet’ 1587” (i ”Historiska studier;
festskrift tillägnad C. G. Malmström”, 1907).
(V. S—g.)
Kalmar stift afskildes som en superintendentia
1602 från Linköpings stift och erhöll biskop
1678 samt har, frånsedt här ej nämnvärda
gränsregleringar, sedan 1680 haft sitt
nuv. omfång: södra delen af Kalmar läns
fastland och Öland. Under första fjärdedelen
af 1600-talet hörde äfven norra delen af
nuv. Kalmar län till stiftet, men förlades åter
till Linköpings stift. Under de två första åren
efter biskopsdömets upprättande (1678) lydde
också östra delen af Blekinge till stiftet, men
återgick till Lunds stift. Kalmar stift omfattar
de sju kontrakten Norra Möre, Stranda, Handbörds,
Södra Möre, Ölands norra, Ölands medel-
och Ölands södra kontrakt. Pastoraten äro 45,
omfattande 66 lands- och 3 stadsförsamlingar. Af
dessa pastorat äro 1 prebende {till biskopen),
11 regala och 33 konsistoriella. Stiftets areal
är 5,775 kvkm., och folkmängden uppgick vid 1909
års slut till 136,442 personer. — Vid kyrkomötena
1888 och 1893 väcktes motioner om Kalmar stifts
sammanslagning med Visby stift och 1898 med Växjö
stift. Vid riksdagarna 1893, 1896—98 fordrade
Andra kammaren Kalmar stifts sammanslagning
med Visby stift som villkor för en i en
k. proposition föreslagen delning af Härnösands
stift. Vid 1898 års riksdag hade väckts två
motioner om en sammanslagning af Kalmar och Växjö
stift som villkor för ofvannämnda stiftsdelning,
och då 16 febr. 1900 biskopsledighet uppstått
i Kalmar stift, förordnade K. M:t 5 okt. s. å.,
att den nyutnämnde biskopen skulle vara skyldig
att ”underkasta sig den förändring i afseende
på tjänstgöringsskyldighet och löneförmåner,
som kunde blifva en följd af en möjligen skeende
sammanslagning af K. och Växjö stift”. 1903
antog riksdagen en k. proposition om dessa
stifts sammanslagning som villkor för en
delning af Härnösands stift — ett beslut,
som kyrkomötet s. å. godkände —, och enligt
k. br. 27 okt. 1903 skola Kalmar och Växjö
stift, då någon af de nuvarande biskoparna där
afgått från sin befattning, förenas till ett
stift, benämndt Växjö stift med biskopssäte i
Växjö. Kalmar stift kommer således att upphöra.
K. S. A. R. I.
Kalmar sund, det 130 km. långa sund, som skiljer
Öland från svenska fastlandet. Största bredden
är, i n. som i s., 22—23 km.; vid Kalmar är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
