Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kallvattenkuranstalt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
s. k. inpackningar. Man begagnade två slag af
sådana, våta och torra. I den förra sveptes
kring kroppen ett vått lakan och utanpå detta en
yllefilt samt flera täcken och dunbolstrar. Uti
detta omhölje låg den sjuke från en halftimme
till flera timmar. Det kan betraktas som
ett ångbad af blodets temperatur. Den torra
inpackningen tillgick så, att patienten
insveptes i yllefiltar och fick utanpå dessa
flera omhöljen af täcken och bolstrar. Härvidlag
ville man åstadkomma svettning icke genom att
tillföra kroppen utifrån ökad värme, såsom i
ångskåp och varmluftsbad, utan genom att låta
organismen själf producera denna värmeförökning
med åtföljande svettning. För att hastigare
genomföra en sådan svettning låter man patienten
dessförinnan taga en längre promenad, helst en
bergvandring. Efter inpackningen måste afkylning
följa.
Som ett slags afart af vattenkuren får
räknas den s. k. Kneippbehandlingen (se
Kneippkuranstalt). En del af vattenkurens
former har nu ingått i den vanliga medicinska
behandlingen, såsom afrifningar,
sitt- och fotbad, duschbad, våtvärmande omslag
o. s. v. Vattenkurens verkan stöder Curman
på en större eller mindre grad af stegring,
nedsättning eller omstämning af organismens
funktioner, åstadkomna genom badprocedurernas
varierande termiska eller mekaniska retning på
kroppens nerv- och cirkulationsapparater med
därigenom förändrad omsättning af ”organismens
material”. Det kalla vattnets inverkan som
febernedsättande medel har alltmera insetts och
praktiseras nu öfverallt, ej blott på kliniker,
utan äfven i hemmen, kanske mindre hos oss än i
utlandet. ”Hydroterapien är”, säger Curman, ”en
allvarsam och svår konst; den är ett tveeggadt
svärd, som måste handhas med stor sakkännedom,
urskillning och samvetsgrannhet, och ingenstädes
spela den dirigerande läkarens erfarenhet och
personlighet samt kurbetjäningens färdighet och
punktlighet en viktigare roll än där.”
Som hufvudverk i hydroterapi må nämnas:
L. Fleury, ”L’hydrothérapie” (1866), Beni-Barde,
”Hydrotherapie” (1874), W. Winternitz,
”Hydrotherapie” (1877—80), A. Levertin,
”Några drag ur den svenska balneologiens
historia” (1900), J. H. Kellogg, ”Rational
hydrotherapy” (1901), L. Brieger och A. Laqueur,
”Moderne hydrotherapie” (1904) och S. Baruch,
”Hydrotherapie” (s. å.).
Kallvattenkuranstalter finnas nu i alla
länder, mer eller mindre besökta. I Sverige
var det doktor J. O. Lagberg, som först,
i Söderköping, införde denna kurmetod, 1842;
sedermera följde år 1843 Augustenbad vid Bie,
1849 Södertälje, 1852 Sundsvall, 1859 Uppsala,
1865 Mösseberg, 1870 Sköfde och 1878 Hjo. De
svenska kallvattenkuranstalterna äro fullt
jämgoda med utlandets och öfverträffa dessa
mången gång. Vattenkuranstalterna äro nog
mycket förändrade sedan sin ursprungstid,
ty vid dem administreras nu en hel del
badformer, som strängt taget ej tillhöra
vattenkuren, såsom varmluftsbad, gyttjebad,
kolsyrebad m. fl. I stället för det gamla,
visst ej förkastliga bruket att genom promenad
förbereda kroppen för duscher, halfbad o. s. v.,
ha nu trädt varmluftsskåp och varmluftssängar,
som visserligen kunna vara indicerade vid mera
markerade svaghetstillstånd, men nu synas höra
till regeln. Inpackningar ges endast på de äldre
Vattenkuranstalterna. Läkarna ha äfven börjat
inse, att de många dagliga baden böra inskränkas.
Ln.
Kallvattenkuranstalt. Se föreg. art.
Kallvattenspump, mek., kallar man vid ångmaskiner
en pump, som tjänar till införande af det för
ångans kondensation erforderliga kalla vattnet
till en reservoar, från hvilken det inströmmar
i kondensorn. Jfr Cirkulationspump.
G. R. D.*
Kallö. Se Kalö.
Kallös, bot. (se Kallus), kallusliknande.
Kalm, Per, naturforskare och ekonomisk
skriftställare, son till kapellanen i
Korsnäs kapell af Nerpes socken i Österbotten
Gabriel K., f. i mars 1716 i Ångermanland,
dit hans föräldrar flytt under stora ofreden,
d. 16 nov. 1779. K. blef student i Åbo
1735 och rycktes snart med af det intresse
för naturvetenskapliga studier, som vid
denna tid begynte göra sig gällande vid
högskolan därstädes. Han fann en beskyddare
i hofrättsrådet, baron Sten Karl Bielke, som
bekostade hans första naturvetenskapliga resor
i södra Finland, Tavastland och Savolaks ända
till svenska och ryska Karelen (1740) samt i
Uppland och Västmanland (1741). I dec. 1740
lät han inskrifva sig vid Uppsala universitet,
där han snart räknades bland Linnés främsta
lärjungar. En ny resa, i Västergötland och Bohus
län (1742), gaf materialet till skriften P. Kalms
Mag. Doc. Västgötha och Bohusländska resa (1746),
hvilken innehöll såväl nya observationer öfver
sällsynta växter som underrättelser om deras
nytta i ekonomiskt afseende. 1744 åtföljde
han Bielke på en resa i Ryssland. 1745
invaldes K. till led. i Vet. akad. 1746
föreslogs han, utan att ha tagit filosofiska
graden, af universitetet i Åbo till docent
i naturalhistorien och ekonomien, och 1747
förordnades han till förste innehafvaren af
en nyupprättad lärostol i naturalhistoria och
ekonomi vid samma universitet, hvarigenom han
blef ledaren af de ekonomisk-naturvetenskapliga
studierna i Finland. Det dröjde dock länge, innan
han tillträdde sin nya befattning. Linné hade
nämligen framlagt planen, att en naturforskare
skulle sändas till norra Amerika för att där
i trakter, hvilkas klimatiska förhållanden
liknade Sveriges, göra observationer och
insamla växter med särskildt afseende
på den ekonomiska nytta, som däraf kunde
dragas. K. utsågs att bringa denna tanke till
verkställighet och anträdde resan 1747, med
understöd af särskilda myndigheter. I början
af 1748 anlände han till England, där han
dröjde omkr. ett halft år; i Amerika uppehöll
han sig sept. 1748—febr. 1751. Resultaten af
hans amerikanska forskningar nedlades i arbetet
En resa till Norra Amerika, hvaraf del. I—III
utkommo 1753—61. Hans afsikt var att fortsätta
arbetet, och manuskriptet var delvis färdigt,
men blef icke utgifvet. De tre delarna blefvo
öfversatta till flera språk. K. medförde från
sin resa en mängd frön och träd, med hvilka
han riktade samlingarna och trädgårdarna i
hemlandet. Sedan han i nov. 1752 tillträdt sitt
professorsämbete i Åbo, egnade han sig med stor
ifver åt anläggandet af en botanisk trädgård. Han
skötte med nit sitt kall (146 disputationer
utgåfvos under hans presidium). K. emottog flera
bevis på den lärda världens erkännande. Svenska
litt.-sällsk. i Finland ombesörjer genom
F. Elfving och G. Schauman utgifningen af en ny
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
