Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalkonsläktet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1) I lärostycket om den s. k. nådens ordning är
”kallelsen” beteckningen för det första af den
Helige andes ”nådeverk”: den gärning, hvarigenom
han för de ännu utanför Kristi församling
stående genom Guds ord uppenbarar det gudomliga
frälsningsrådslutet och erbjuder dem del
däri. I motsats till den reformerta åskådningen,
som skiljer mellan en blott yttre, till alla
utgående och en inre och verkningskraftig,
blott de predestinerade till del kommande
kallelse, häfdar den lutherska kyrkan, att
Guds, till sin syftning och slutliga omfattning
universella kallelse alltid från Guds sida är
”allvarlig” och ”verkningskraftig”, ehuru den af
människan kan emotstås eller försmås. — 2) I den
protestantiska etiken är ”kallelsen” (omväxlande
med kall) den sammanfattande beteckningen för
den enskildes sedliga arbetsuppgifter, sådana
dessa bestämmas å ena sidan af det för alla
gemensamma sedliga målet, å andra sidan af den
nödvändiga arbetsfördelningen och de för enhvar
olika, individuella lefnadsförhållandena, hvilka
här betraktas som ett uttryck för Guds försyns
ledning. I denna bemärkelse är begreppet kallelse
väsentligen en nyskapelse af reformationen:
medan alla germanska språk ega motsvarigheter
till vårt ”kallelse”, saknas i de romanska i
regel ett fullt ekvivalent uttryck. Redan i den
antika etiken är den uppfattningen genomgående,
att ett fullt hängifvande åt den egentliga
mänskliga lifsuppgiften är möjligt endast för
dem, som kunna frikalla sig från arbetet i ett
”profant” yrke. Och i den katolska kyrkan med
dess asketiska åskådning hade denna dualism
ytterligare skärpts. Mot åtskillnaden inom
den nytestamentliga lagen mellan de för alla
förpliktande ”buden” och de till en högre
fullkomlighet vägledande ”råden” svarade
här skiljandet mellan en dubbel sedlighet:
en lägre, med hvilken de, som kvarstodo i
det ”världsliga” lifvet, måste åtnöjas, och
en högre, som är tillgänglig endast för de
”andlige”, munkar och präster. Mot medeltidens
slut börjar väl i sammanhang med kulturlifvets
starkare utveckling en högre uppskattning af
de borgerliga yrkena att bana sig väg. Dock
stannar det här, i saknad af en verklig religiös
etisk motivering, vid tveksamma och kraftlösa
ansatser. För Luther åter följde häfdandet
af alla ”kallelsers” likvärdighet inför Gud
som en omedelbar konsekvens ur hans centrala
lära om rättfärdiggörelsen genom tron allena
och ur hans därmed oupplösligt sammanhängande
utomordentligt liffulla försynstro (se Försyn). I
det frälsningsvissheten grundas uteslutande på
Guds oförtjänta förlåtelse och hvarje tanke på
att genom egna gärningar kunna förtjäna Guds
nåd afvisas som syndig egenrättfärdighet,
bortfalla motiven till de särskilda, utanför
kallelsens sfär liggande asketiska gärningarna,
och det ur tacksamheten för Guds faderliga nåd
fritt härflytande sedliga lifvet får ett af
sina viktigaste kännetecken i den strängaste
åtlydnad för de anvisningar rörande enhvars
särskilda arbetsuppgifter, som Guds skickelser
dag för dag ge honom. Utöfver de härmed satta
gränserna, som dock genom Guds egen ledning
ständigt för den uppmärksamme skola utvidgas,
hvarken behöfver eller får han gå. Medan Luther
i sin kallelselära framför allt betonade den
oskattbara förmån, som åt enhvar bjudes genom
den nu öppnade möjligheten att med godt samvete
egna sig åt sitt kallelsearbete som åt en verklig
gudstjänst, faller i den reformerta läran
om kallelsen hufvudtonvikten på den enhvar
åliggande plikten att — i motsats till
katolicismens sönderplockande af det sedliga
lifvet i enskilda gärningar — samla sig till en
enhetlig, af oaflåtligt och ständigt i möjligaste
mån utvidgadt arbete fylld kallelsegärning,
som i Guds, den stränge och upphöjde Herrens
förhärligande — här såsom i den reformerta
åskådningen öfver hufvud den allt behärskande
synpunkten — skall ha sitt enda syfte. Det
rigoristiska draget i denna tankegång stegras
ytterligare genom predestinationslärans
inflytande, som, långt ifrån att, såsom man
menat, tjäna till att förslappa den sedliga
energien, på en egendomlig omväg leder till en
ytterlig, nästan våldsam stegring däraf. Det
enda medlet att öfvervinna den ångest för
själens eviga öde, som denna lära oaflåtligt
håller vid makt, är nämligen det ständigt
upprepade konstaterandet af den sedliga kraftens
tillväxt, hvari man finner tecknet till att
vara af Gud utkorad. På denna väg inkommer i
den reformerta kallelseläran åter mycket af den
katolska asketismens tankegångar och metoder. —
Utomordentligt stort är det inflytande, som denna
reformatoriska, ursprungligen rent religiöst
fattade tanke utöfvat i kulturellt hänseende. I
det den åt de nya sträfvandena på det borgerliga
lifvets område gaf den religiösa sanktionen,
påskyndade den ock deras utveckling. I fråga
om den yttre utvecklingen — särskildt på det
ekonomiska lifvets område (jfr härom Webers nedan
anförda arbete) — går härvid den reformerta
kyrkan med sin mera energiska arbetsetik i
spetsen, medan lutherdomen här som eljest har
sin styrka i själfva åskådningssättets inre
fördjupning. Än i dag kan man vid en jämförelse
mellan de protestantiska och de katolska folken
på alla områden märka verkningarna af
den helt olika värdering af det hvardagliga
kallelsearbetet, som deras olika religiösa
uppfostran fört med sig. Dock har ofta äfven i de
evangeliska kyrkorna, särskildt i de pietistiska
riktningarna, inskärpandet af kallelsetroheten
på ett ödesdigert sätt undanskjutits för
betonandet af sådana plikter, som mera direkt
synts tjäna till ”Guds rikes” befrämjande. Och
detta får åter delvis sin förklaring däraf, att
kallelseläran ofta i den ortodoxa åskådningen
alltför mycket lösryckts från sitt samband med
de centrala religiösa tankarna och därigenom
förlorat sitt etiska djup. — Jfr K. Eger,
”Die anschauungen Luthers vom beruf” (1900),
M. Weber, ”Die protestantische ethik und
der ’geist’ des kapitalismus” (i ”Archiv
für sozialwissenschaft und sozialpolitik”,
1904—05), och E. Billing, ”Vår kallelse”
(1909). — 2. Förv., ämbetstillsättning utan
ansökan. I vissa fall förekommer ej heller
förslag af annan myndighet än vederbörande
departementschef, nämligen vid tillsättning af
förtroendeämbetsmän (se Förtroendeämbete),
juetitieråd, regeringsråd, ledamöter i de
centrala ämbetsverken samt tjänstemän i kansliet
och utnämning af utlänning till lärarbefattning
vid statens läroanstalter och inrättningar för
skön konst samt läkarbefattningar, hvarvid dock
vederbörande myndighet kan väcka förslaget och
alltid skall afgifva utlåtande. I vissa fall
(kallelse af universitetsprofessor och fjärde
profpredikants kallelse) innebär kallelsen
blott ett af vederbörande framställdt
förslag. — 3. Jur. Se Stämning.
1. E. Bg. 2. S. B.
Kall emalj, konstind. Se Emalj.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
