Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 643-644 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalkonsläktet ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Fig. 1. Polerad skifva af Kolmårdsmarmor. (1/4 nat. storl.)

Fig. 2. Polerad skifva af öfversilurisk kalksten (med enkrinitstjälkar), från Stora Karlsön, Gottland. (1/3 nat. storl.)

Pyrenéerna, Irland och Finland. Den berömda
statymarmorn från Carrara uti Italien (se
Carraramarmor) samt den från Paros och Pentelikon i
Grekland är en hvit och särdeles ren kornig
kalksten, som tillhör det jämförelsevis unga
triassystemet. Fullkomligt kristallinisk
kornighet ha äfven vissa af de på Gottland
förekommande, till öfversiluriska systemet
hörande kalkstenarna. Bland de korniga
kalkstenarna kunna också räknas italienarnas
verde antico, marmo Cipollino, marmo Bardiglio
och verde d’Egitto. — Tät kalksten är en till
de rent sedimentära formationerna hörande,
vanligen mindre ren kalkstensmassa af tätt
gry samt grå, gröngrå, gulaktig, rödbrun
eller annan mörk färg. Bergarten är vanligen
mycket tydligt skiktad, delad i tjockare
eller tunnare hvarf. Den består af kalkslam,
uppblandadt med mer eller mindre lerartade
beståndsdelar (stundom ända till 20 proc.),
innehåller ofta försteningar och är flerstädes
till icke ringa del bildad af söndergrusade
och ofta fint fördelade lämningar efter snäckor,
koraller och andra kalkskaliga djurs skal. Genom
mikroskopet visar sig bergarten innehålla äfven
en mängd små kristalliniska korn af kalkspat
och således ega en i viss grad kristalliniskt
kornig struktur (mikrokristallinisk). Tät
kalksten förekommer som lager, stundom mera än
hundra m. mäktiga, tillsammans med sandsten,
lerskiffer, alunskiffer o. s. v. i de flesta
geologiska system inom såväl Sverige som
flertalet andra länder. Man talar därför
om silurisk kalksten, devonisk kalksten,
kolkalksten (stenkolssystemets), jurakalksten,
kritkalk, tertiär kalksten o. s. v. Inom
Sverige (och Norge) anträffas tät kalksten
hufvudsakligen endast inom silursystemet,
s. k. öfversilurisk och undersilurisk kalksten. I
de s. k. Västgötabergen, på flera ställen i
Närke, Östergötland och Skåne, i Dalarna och
Jämtland samt på Öland förekomma nästan vågräta
lager af sistnämnda kalkstensart (rödbrun och
grå), där alltid liggande ofvanpå alunskiffern
och ofta inneslutande en mängd försteningar af
fornvärldens kräftdjur (trilobiter) och af molluskskal
samt ett slags långa smala blötdjur,
s. k. ortoceratiter, efter hvilka bergarten
i allmänhet kallas ortoceratitkalksten
l. ortocerkalk. De på Gottland och
vid Bjersjölagård i Skåne förekommande
kalkstensvarieteterna (af öfversilurisk ålder)
innehålla ej sällan trilobiter och musslor,
stundom äfven koraller samt enkrinitstjälkar
och kallas därför ofta korallkalksten
och enkrinitkalksten (fig. 2). I likhet härmed
har en till jurasystemets lägsta del hörande
kalksten benämnts gryfitkalk (ej förekommande
i Sverige), emedan den innehåller i stor
mängd skalen af en ostronmussla, Gryphæa
arcuata. Ett till kritsystemet hörande,
af musslan Hippurites till hufvudsaklig del
bestående kalkstenslager kallas hippuritkalksten
(kusterna kring Medelhafvet), och vidsträckta,
under tertiärtiden bildade kalkstensbäddar
ha erhållit namnet nummulitkalksten efter de
egendomliga, myntformade djurskal, nummuliter,
af hvilka de till stor del äro sammansatta. En
icke ringa del af de egyptiska pyramiderna är
uppförd af nummulitkalksten. Samtidig är den
vid Paris i stor skala brutna s. k. grofkalken
(se d. o.). Engelsmännens magnesian limestone
(tyskarnas zechstein) är en till permiska
systemet hörande talkhaltig kalksten. Under
krittiden aflagrade äro den på Saltholmen
(mellan Malmö och Köpenhamn) samt vid
Limhamn m. fl. ställen i sydvästra Skåne
förekommande hvita, nästan täta och tämligen
fasta s. k. Saltholmskalken, den porösa, delvis
lätt söndersmulbara, af söndergrusade snäckskal,
bryozoer och koraller m. m. bestående, gulhvita
s. k. gruskalken eller Ignabergakalkstenen
(se d. o.), utbredd i nordöstra Skåne och
angränsande delar af Blekinge, äfvensom den
i trakterna kring Ystad förekommande, ljust
grågula, glaukonit-(grönsand-)förande,
sandstensartade kalksten, som kallas
Köpingesandsten, kalksandsten, grönsandskalk,
sandkalk (se Grönsandsten). — Inom flera af de
rent sedimentära formationernas aflagringar,
men i synnerhet inom det kambriska systemets
alunskiffer,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>