Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kalender ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
material än de. Den rätt han därmed tillmätte
sig att ordna runorna så, som de bäst passa
ihop med hvarandra, har också erkänts af de
finske Kalevala-forskarna, som därmed häfda K:s
legitimitet som det finska folkets skapelse
och som ett verkligt folkepos. Folket själft
nådde icke och kunde icke nå längre, än det i
de korta runocyklarna gjorde; för att nå fram
till ett längre, sammanfattande epos af samma
art som forntidens och medeltidens stora episka
dikter fordrades liksom för dem en enda mans
afslutande arbete. Lönnrots ställning till
sitt material torde dock vara af en särskild
art, hvartill något annat exempel knappast kan
påvisas. Han är icke den öfver sitt material
stående diktaren, som i sin egen ässja smider
om folkets sånger till ett helt, och han är
icke heller runosångaren af folket, som söker
reproducera de sånger han ärft af fädren eller
hört från andra håll, men därvid omedvetet
förändrar och kombinerar dem, d. v. s. företager
en omedveten omdiktning. Han är i stället den
lärde kompilatorn, som äfven vid nydiktning af
episoder fullt behärskas af det gifna materialet
och därur, ofta mekaniskt nog, plockar ihop och
kittar samman det språkliga uttrycket för sin
tankegång. — Under de första decennierna efter
dess framträdande var den verkan K. utöfvade föga
betydande. Småningom, i samband med den allmänna
nationella väckelsen, steg dock dess inflytande,
och den blef en af de viktigaste faktorerna i den
finska andens, den finska poesiens och konstens
utveckling. Den var en Odyssé eller Iliad, och
sådan ter den sig ännu för de breda lagren. Att
K. likväl icke, såsom decennier igenom skett,
kan begagnas som källa för studium af
forn-finnarnas alla förhållanden, framgår tydligt
af redogörelsen för dess uppkomst och själfva
runornas historia. Bland de litteraturalster,
som hämtat sina ämnen och sin form från K.,
må särskildt nämnas J. H. Erkkos dramer ”Aino”
och ”Kullervo”. På Kalevalamotiv äro många af
A. Galléns taflor byggda, likaså åtskilliga af
K. E. Sjöstrands, R. Stigells och E. Wikströms
m. fl:s skulpturarbeten. Efter K:s mönster har
det estniska Kalevipoeg (se d. o.) skapats; det
har äfven tjänat till förebild för Longfellows
”Song of Hiawatha”. — Omdömena om K:s estetiska
värde ha växlat. Alla betyga skönheten af många
dess partier, men allmänt erkännes också, att
dess komposition är lös och att totalintrycket
störes af de oändliga besvärjelser och långa
bröllopssånger o. d., som till alltför betydande
antal inlagts i dess text. — Gamla K:s förord
är dateradt 28 febr. 1835, och samma datum 1910
firades K:s 75-årsfest med stor högtidlighet
öfverallt i Finland. Förslag är å bane att
göra 28 febr. till finsk nationaldag. — K. är
öfversatt till svenska af M. A. Castrén (1841;
gamla K.) och K. Collan (1864—68; nya K.) samt
R. Hertzberg (1884; fri öfv.), till danska
af F. Ohrt (1907; urval), till engelska af
J. M. Crawford (1888) och W. F. Kirby (1908),
till estniska af M. J. Eisen (1891—98), till
franska af Léouzon le Duc (1845 och 1867), till
italienska af I. Cocchi (1909) och P. E. Pavolini
(1910), till ryska af L. P. Bjelskij (1889),
till tjechiska af J. Holeček (1894—95), till
tyska af A. Schiefner (1852) och H. Paul
(1885—86) och till ungerska af F. Barna
(1871) och B. Vikár (1909). — Litt.: J. Krohn,
”Kalevalan toisinnot”, II, 1 (1888), A. Borenius
och J. Krohn, ”Kalevalan
esityöt”, I—III (i ”Suomi”, III, 4, 5, 11;
1891—95), A. R. Niemi, ”Vanhan Kalevalan
eepilliset ainekset” (i ”Suomi”, III, 16;
1898), ”Vienan läänin runot” I—II (1908). —
J. Krohn, ”Suomalaisen kirjallisuuden
historia. I. Kalevala” (1883—85; ”Finska
litteraturens historia. I. Kalevala”, 1891)
och ”Kalevala-studier” (i ”Finsk tidskr.”,
1886), D. Comparetti, ”Il Kalevala”
(1891; ”Der Kalewala”, 1892), K. Krohn,
”Die geographische verbreitung estnischer
lieder” (i ”Fennia” 5, 1892), ”Wo und wann
entstanden die finnischen zauberlieder?” (i
”Finnisch-ugrische forschungen”, I—II,
1901”02) och ”Kalevalan runojen historia”
(1903—10; hufvudverk om K.), A. R. Niemi,
”Kalevalan kokoonpano I” (1898), F. Ohrt,
”Kalevala som folkedigtning og national-epos”
(1908; utmärkt öfversikt öfver K. och
forskningen däröfver; revid. öfv. ”Kalevala
kansanrunoelmana ja kansalliseepoksena” 1909).
K. B. W.
Kalevanpoika. Se Kaleva.
Kalevipoeg, ”Kalevs son”, är hufvudpersonen
i esternas episka folkdiktning. Stödd
på barndomsminnen och eggad af den första
Kalevala-upplagan (1835) hade F. R. Fählmann
samlat dikter och sägner om Kalevsonen, då
arbetet afbröts genom hans död. På 1850-talet
företog sig Kreutzwald att ordna af honom och
andra i Estland, en del af Livland och Pskovska
guvernementet samlade visor och sagor till
ett helt, under titeln ”Kalevipoeg” (tr. i
”Verhandlungen der gelehrten estnischen
gesellschaft”, IV: 1—4, V: 1—3, Dorpat
1857—61), på estniska med motstående (dålig)
tysk öfv. af K. Reinthal. Åt till cykeln hörande
sagor, hvilka antogos vara rester af äldre,
nu upplösta sånger, återgaf Kreutzwald på ett
i det hela lyckligt sätt metrisk form och
infogade dem emellan de till antalet färre,
i versform funna styckena. I den form, som han
gifvit esternas nationalepos, omfattar detta 20
sånger med tills. 19,043 rader i vanlig runometer
(4-fotad trokaisk vers). Sagans hufvuddrag äro
följande. Kalev (som äfven gifvit sitt namn
åt Kalevala), Estlands förste konung, hade med
sin maka, Linda, tre söner; den yngste af dem,
Kalevipoeg, är sagans hjälte. Han är godmodig
med öfvermänsklig kroppsstyrka. Under sönernas
frånvaro bortröfvas modern af en trollkarl
från Finland; denne träffas af åskan, och hon
förvandlas till en klippa. Sökande efter modern,
simmar K. öfver hafvet till Finland. K. finner
röfvaren och dödar honom. Hos en vapensmed
köper han därefter ett ypperligt svärd
(hvilket han pröfvar på städet liksom Sigurd
Fafnesbane). K. dödar skamligt smedens son
och ådrager sig faderns förbannelse: svärdet
skall blifva hans egen bane. Återkommen till
hemmet, blir K. efter ett kraftprof sin faders
efterträdare. Han griper sig an med landets
odling och rofdjurens utödande. Under hans sömn
stjäl en trollkarl svärdet, men tappar det i en
flod. På sin fortsatta vandring kommer K. äfven
till helvetet och räddar tre systrar ur
Sarviks (den behornades) våld. För att finna världens
ände seglar K. senare med ett af silfver
byggdt fartyg till Lappland, får där till
styrman den vise lappen Varrak (som i lön får
en gammal lagbok) och fortsätter färden. Efter
åtskilliga äfventyr, bakom hvilka troligen gömma
sig geografiska minnen (bl. a. från Island),
återvänder K. Än en gång besöker han helvetet,
öfvervinner djäfvulen och smider honom vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
