Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kagg ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kagoshima [-ʃīma], hufvudstad i ett ken med
samma namn på japanska ön Kiushiu, vid inre
ändan af Kagoshimaviken, som från Osumikanalen
tränger djupt in på öns södra sida. 59,001
inv. (1903). Tillverkning af världsberömdt
porslin och vapen. — K. var förr residens för
den mäktige daimyon af Satsuma och förstördes
nästan alldeles aug. 1863 genom beskjutning af
en engelsk flotta.
J. F. N.
Kaguangen, zool. Se Galeopithecus.
Kaguaren, zool. Se Myrsloksläktet.
Kagul (Kahul), stad i ryska guv. Bessarabien,
vid en arm af Pruth. 7,094 inv. (1897). Vid den s. om staden
belägna sjön K. vunno ryssarna under Rumjantsev 13 aug. 1770
en lysande seger öfver turkarna.
(J. F. N.)
Kahal (hebr., po.; ry. kagal, ”församling”) var i
Polen, Litauen och sedermera i Ryssland namnet på
de judiska menigheternas valda församlingsråd,
hvilket som af staten erkänd institution är
påvisligt åtminstone sedan 1500-talet. Tidigt
ålagdt ansvar för menighetens skattebetalning,
erhöll detta småningom en vidsträckt myndighet i
fråga om finansförvaltning och politi. På olika
orter skiftande till antal och sammansättning,
valdes det i regel för ett års tid af särskildt
utlottade elektorer bland församlingsmedlemmar,
som genom viss census och andra villkor
befunnos därtill kvalificerade. Under 1700-talet
utsattes det såsom alltför ”oligarkiskt” för
angrepp från den ”demokratiska” massans sida,
men fortlefde efter Polens delningar särskildt
i Ryssland, tidvis med ytterligare utsträckt
befogenhet. 1844 föll det dock offer för
uniformerande förvaltningstendenser; endast i
Riga och Kurlands städer kvarstod institutionen
i viss mån till 1893. ” I nyaste tid har kagal
af den ryska finskfientliga tidningspressen
användts som öknamn på ledarna af det passiva
motståndet i Finland. Ordet har sedan i Finland
upptagits i dagligt tal utan någon försmädlig
bimening, utan tvärtom i motsatt betydelse.
H. A—t. T. C.
Kahira. Se Kairo.
Kahl, Achatius Johan, präst, författare,
f. 17 okt. 1794 på Hven, d. 24 jan. 1888 i
Lund, blef 1806 student i Lund, 1814 filos.
magister, 1815 docent i romersk vältalighet och
1821 adjunkt i österländska språk. 1821—24 och
1828—29 förestod han professuren i sistnämnda
ämne samt hösten 1826 professuren i romersk
vältalighet och poesi. K., som 1825 prästvigts,
utnämndes 1827 till förste stadskomminister i
Lund samt kyrkoherde i Stora Råby och Bjellerup
och erhöll 1830 prosttiteln. Nästan kuriöst
är att tänka sig honom som Henrik Schartaus
närmaste efterträdare. I den bekanta striden
vid tillsättandet af domprostbefattningen i Lund
efter Wåhlins död 1829 deltog K. med ifver. Af
det akademiska konsistoriet sattes han i tredje
förslagsrummet. Ett moment i striden och på
samma gång ett minnesmärke af den blef den af
K. utgifna ”Anti-Quartalskrift” (2 h. 1831). 1844
blef K. teol. doktor, och 1865 kreerades han
till filos. jubeldoktor. Redan som tjänstgörande
präst ifrig svedenborgare, sysslade han under sin
långa tjänstledighet hufvudsakligen med studier i
Swedenborgs lära. I sina yngre dagar var K. en flitig
medlem af Härbärget (se d. o.) och har med
mycken pietet tecknat drag af dess historia i arbetena
Tegnér och hans samtida i Lund (1851; 2:a uppl. 1868)
och Tegnérsstatyen i Lund. Jämte några
minnen från den Tegnérska tiden (1853). K:s
filologiska författarskap torde icke varit utan
sina förtjänster, men har helt trädt i skuggan
för hans ofvannämnda minnesteckningar och
hans skrifter rörande svedenborgianismen. De
märkligaste bland dessa äro
Em. Svedenborgii itinerarium, sect. II (1844),
Eman. Svedenborgii diarii spiritualis partis VII sect. III (1859)
samt framför allt
Nya kyrkan och dess inflytande på theologiens studium i Sverige (1847—64).
I detta arbete betecknas Swedenborg som
kristendomens främste försvarare mot
naturalism och materialism.
E. M. R.
Kahl, Wilhelm, tysk jurist, f. 1849,
e. o. professor i Rostock 1879, ord. prof. i
Erlangen 1883, i Bonn 1888, i Berlin 1895,
geheime justitieråd, har arbetat hufvudsakligen
inom kyrkorätten och i sammanhang därmed äfven
behandlat stats- och straffrätt. Bland hans
arbeten må nämnas
Katholische und evangelische anschauung über das verhältniss von staat und kirche (1886),
Lehrsystem des kirchenrechts (1894),
Konfession der kinder aus gemischten ehen (s. å.),
Die religionsvergehen (1906),
Kirchenrecht (i Hinnebergs ”Kultur der gegenwart”, s. å.) och
Oeffentlichkeit und heimlichkeit in der geschichte des deutschen strafverfahrens (1908).
Rld.
Kahla, stad i hertigdömet Sachsen-Altenburg, vid Saale.
6,274 inv. (1905). Porslinsfabriker; järngjuteri; tillverkning
af pianon, metallvaror, tegel, mjöl m. m.
J. F. N.
Kahlambabergen, detsamma som Katlambabergen. Se Drakbergen.
Kahle, Richard, tysk skådespelare, f. 1842
i Berlin, student där, debuterade 1865 i
Budapest, var 1869—71 anställd vid Leipzigs
Stadttheater och tillhörde 1871—1900 k. teatern
(Schauspielhaus) i Berlin. Ehuru liten till
växten, lyckades K., genom sin malmrika stämma
och framför allt genom sin klara uppfattning och
sin individualisering af karaktären, framställa
mycket fordrande gestalter, såsom Lear,
Rikard III, Franz Moor m. fl.
Kahlengebirge [kāl-], den nordöstligaste,
ända till Donau gående utlöparen af Noriska
alperna i Nedre Österrike, en del af
Wienerwald, med utsiktsbergen Hermannskogel
(542 m.), Leopoldsberg (423 m.) och Josephs-
l. Kahlenberg (483 m.). Vid foten af sistnämnda
berg, 6 km. från Wien, ligger byn Kahlenberg,
där den för sina narrspel bekante prästen Wiegand
von Theben, den s. k. Pfaffe von Kahlenberg,
lefde (omkr. 1340).
(J. F. N.)
Kahlmeter. Se Kalmeter.
Kahn, Gustave, fransk författare, f. 1859 i
Paris, var en af ledarna för den i midten på
1880-talet uppträdande symbolistiska skolan
(jämte Laforgue och Moréas), som tog Mallarmé
till förebild, och redigerade ”La vogue”
(som upphörde 1889). K:s tidigare dikter,
Les palais nomades (1887),
Chansons d’amant (1891) och
Domaines de fée (1895),
opponerade mot naturalismen och voro skrifna på
rimlös ”fri” vers, en form, som han teoretiskt
förordade i företalet till omtrycket i
Premiers poèmes (1898).
Le roi fou (1896), en roman om Ludvig II af Bajern,
Le cirque solaire (1899), en bömisk lindansarhistoria, och
L’adultère sentimental (1902),
en modern fransk skildring, äro på prosa. Kritiskt
teoretisk är Symbolistes et décadents (1902).
R—n B.
Kahn, Robert, tysk tonsättare, f. 1865 i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
