Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 549-550 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kaffeböna ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Kaftan, turk., österländsk, vanligen brokig och
pälsbrämad långrock (jfr fig. till art. Kadi),
som brukas äfven i Ryssland och Polen, där den
särskildt bäres af ortodoxa judar; i Sverige
namn på prästrock (hvilken fordom var mycket
lång och försedd med vida ärmar).

Kaftan, 1. Julius K., tysk protestantisk teolog,
f. 1848, 1873 e. o. och 1881 ord. professor
i Basel samt 1883 professor i Berlin, plägar
betraktas som huvudrepresentanten för den
högra flygeln inom den från A. Ritschl
utgångna teologiska riktningen. Bland hans
skrifter märkas Die predigt des evangeliums
im modernen geistesleben (1879), Das wesen der
christlichen religion (1881; 2:a uppl. 1888),
Die wahrheit der christlichen religion (1888),
Dogmatik (1897; 6:e uppl. 1909) och Zur dogmatik
(1904). — 2. Theodor K., den föregåendes broder,
tysk protestantisk teolog och präst, f. 1847,
sedan 1886 generalsuperintendent i Schleswig. Ett
af K. i de båda arbetena Moderne theologie
des alten glaubens (1905; 2:a uppl. 1906) och
Zur verständigung über moderne theologie des
alten glaubens (1909) utveckladt program till
en på ”den gamla trons” grund byggande, men med
alltigenom ”moderna” metoder arbetande teologi
har väckt mycken uppmärksamhet och framkallat
lifliga debatter. Bland hans tidigare skrifter
må nämnas Auslegung des lutherischen katechismus
(1892; 4:e uppl. 1906), Der christliche glaube
im geistigen leben der gegenwart (1896; 4:e
uppl. 1904) och Vier kapitel von der landeskirche
(1903; 2:a uppl. 1907).
1 o. 2. E. Bg.

Kaftor är i G. T. bekant som filistéernas
ursprungliga hemvist (jfr Amos
9: 7 m. fl.). Hvar K. varit beläget, är
ovisst. Många ha tänkt på Kreta; i nyare tid
har en stor del forskare däremot sökt K. i
sydvästra delen af Mindre Asien och på Cypern.
E. S—e.

Kafvelbro, en vägbyggnad på lös och vattensjuk
mark, utföres på följande sätt. Först utlägges
ett glest hvarf af långa, raka trästammar i
vägens riktning och ofvanpå dem ett hvarf af tätt
liggande smäckert rundvirke, s. k. rundkaflar,
vinkelrätt öfver de förra. På detta hvarf åter
utbredas först ett lager af löst ris, därpå
ett lager af lera eller myrjord och slutligen
väggrus. I stället för rundvirke kunna äfven
nyttjas faskiner i korsvis öfver hvarandra
lagda hvarf. Sådana milslånga kafvelbroar
byggdes af Armfelts trupper under deras tåg
mot Trondhjem 1718.
O. A. B.*

Typha latifolia. 1 rotstock, 2 stycke af stängeln med det öfversta bladet, 3 blomställning (med hanaxet ofvanför det mörka honaxet), 4 frukt.

Kafveldun, bot., kallas de båda svenska arterna
af ett i dammar och vid grunda sjöstränder
förekommande växtsläkte, Typha L.,
som har långa, glatta, svärdlika blad,
uppskjutande från den i dyn
krypande rotstocken, hvilken därjämte uppbär
höga stänglar, i toppen bärande skildkönade,
cylindriska, jämntjocka (”kafvel”-lika)
blomax, hanaxet öfverst och honaxet nedom,
antingen i nästan omedelbar fortsättning
af hanaxet (T. latifolia L.) eller genom
ett stängelstycke skildt från detsamma
(T. angustifolia L.). Blomkalken består
af hårlika borst. Ståndarsträngarna äro
nedtill förenade; stiftet är långt, hårfint,
med smalt märke. Frukten är en nöt med långt,
hårigt skaft. Rotstockarna innehålla ymnigt
stärkelse och äro därför användbara som
näringsmedel. Bladen användas till flätverk,
de håriga frukterna till stoppningsmaterial,
enbart eller blandade med dun, och det ymniga
frömjölet utgifves falskeligen för ”nikt”
(Lycopodium) eller blandas till sådant.
O. T. S. (G. L—m.)

Kafvelhvete, landtbr. Se Hvete med fig.

Kag, sjöv. Se Kaag.

Kaga, socken i Östergötlands län, Hanekinds
härad. 1,839 har. 599 inv. (1909). Annex till
Kärna, Linköpings stift, domprosteriet. — Kyrkan
har romansk anläggning och bestod ursprungligen
af skepp, kor och absid med torn i v. Den uppges
vara byggd af konung Sverker 1137. Vapenhuset och
sakristian äro senare tillbyggnader. Invändigt
täckes kyrkan nu af hvalf, på hvilka vid nyligen
skedd restaurering upptäcktes målningar från
den senare medeltiden. På vinden, ofvan
hvalfven, finnas dessutom spår af intressanta
romanska väggmålningar. De nuv. vägg- och
hvalfmålningarna äro delvis utförda vid den
senaste restaureringen. Å kyrkogårdsmuren
finnes en i sten huggen romansk bild af
en biskop, stående på ryggen af ett lejon.
O. J—e.

Kagal. Se Kahal.

Kageneck, Johann Friedrich Fridolin,
grefve, österrikisk diplomat, d. 1800, blef
1778 minister i Sverige. Då hans gemål, född
prinsessa von Salm, ej ville foga sig i den
svenska hofetiketten och fordrade rätt att
omfamna drottningen i st. f. att kyssa hennes
hand, kunde hon ej presenteras vid hofvet,
och när hon besökte en allmän fest på börsen
i Stockholm, där hofvet var närvarande, fick
hon befallning att aflägsna sig. På grund häraf
och väl äfven af den köld, som uppstått mellan
Sverige och Österrike till följd af Gustaf
III:s hållning i bajerska tronföljdskriget,
begärde K. inom kort sitt återkallande. Hans
afskedsaudiens i juli 1779 gaf anledning
till nya etikettstvister och ett utbyte af
diplomatiska noter med ömsesidiga klagomål. Den
österrikiska sändebudsposten i Stockholm förblef
sedan i flera år obesatt. Jfr Manderström,
”Affaire d’étiquette de comte de Kageneck à
la cour de Suéde” (1842; tr. i 20 exemplar).
L. S.

Kagera, det största tillflödet till Victoria
Njansa och därför betraktad som Nilens
källflod, upprinner i Tyska Öst-Afrika på norra
sluttningen af berget Missosi ya Mwesi under
2° 45′ s. br. Floden heter först Rukarara,
längre ned Nyawarongo och slutligen K. Efter
att närmast sin källa ha flutit i nordlig
riktning böjer den sig åt s. ö. och därpå åter
mot n. nära gränsen mot Brittiska Öst-Afrika,
där den tager en östlig riktning och utfaller
med flera mynningar inom brittiskt område
under 0° 55′ s. br. Hela flodområdet är sankt,
och många bifloder inströmma i K., som vid
utloppet är mycket vattenrik. — K. upptäcktes
1862 af Speke. Jfr Alexandra-Nil.
J. F. N.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>