Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kabla ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kaçmiri. Se Kashmiri.
Kaczkowski [katjkå’vski], Zygmunt,
polsk författare, f. 1826 i kretsen Sanok i
mellersta Galizien, skådeplatsen för hans
historiska romaner, d. 1906. K., som redan vid
19 års ålder slutat sina studier i Lemberg,
dömdes efter oroligheterna 1846 till döden som
folkuppviglare, men kom lös 1848 och deltog i
slaviska kongressen i Prag s. å. Omvänd genom
revolutionsårens händelser, liksom så många
andra, blef han konservativ och tecknade från
denna ståndpunkt ställningar och förhållanden
i Galizien 1846—48 i åtskilliga romaner: Cato
(1851), Rozbitek (Den skeppsbrutne; 1861)
m. fl. Samtidigt skildrade han i en annan
följd historiska romaner den polska republikens
sista tider, med den polska lågadelns lif och
gärningar i förgrunden. Den första är ”Striden
om fanjunkardottern” 1851, den mest berömda
är Murdelio, den sistas titel är Grób Nieczui
(Nieczujas graf, 1858; i regel är det en viss
Nieczuja, som berättar i alla). Personer och
händelser liksom berättarens person sammanbinda
till ett helt de flesta af hans historiska
romaner, hvilkas innehåll visserligen trots
författarens bemödande blir föga tilltalande,
men hvilkas glänsande form ställer K. i
främsta ledet bland den polska romantikens
afkomlingar efter 1848. Materialet till dessa
berättelser lämnade dels familjetraditioner, dels
Ossolinska institutets af K. genomforskade rika
handskriftsamlingar. 1861 uppsatte K. i Lemberg
en konservativ tidning, men denna indrogs, och
han dömdes till fästning. Följande år benådad,
flyttade han till Wien och senare till Paris. En
ny serie romaner från 1880-talet med ämnen från
1500- och 1600-talen (däribland Graf Rak) hade
föga framgång. K:s samlade arbeten (ehuru ej
alla) utgåfvos i Warschau 1874—75 i 11 bd. Ett
stort historiskt arbete om kvinnan i Polen
(Kobieta w Polsce), skrifvet på 1850-talet,
utkom först 1895.
Lll.
Kadapa, distrikt och stad. Se Cuddapah.
Kadariter. Se Islam, sp. 920.
Kadaster (fr. cadastre), detsamma som kataster
(se d. o.).
Kadaver (lat. cadaver), i allmänhet
död djurkropp, as; i inskränktare
betydelse lik, bestämdt för vetenskaplig
undersökning (”dissektion”) på anatomisalar.
G. v. D.*
Kadavergödsling, landtbr. Se Köttfodermjöl.
Kadaverin (se Kadaver), kem., en af Brieger
upptäckt organisk bas, en s. k. likbas eller
likalkaloid (ptomain eller ptomatin),
som ibland uppstår vid förruttnelse af
kväfvehaltigt, organiskt material, vanligen
under inflytande af vissa bakterier,
t. ex. stelkramp-(tetanus-)baciller, i
uttömningarna vid vissa sjukdomar, i rutten
fisk, bland produkterna af ägghvitedigestion med
pankreassaft äfven med utestängande af bakterier
o. s. v. Det är identiskt med det af Ladenburg
syntetiskt framställda pentametylendiaminet H2 N(C H2)5 N H2. Kadaverin är en färglös vätska med
frän lukt; det saknar giftiga verkningar. Dess
klorvätesyrade salt ger vid torr destillation
piperidin.
P. T. C. (C. G. S.)
Kadavermjöl, landtbr. Se Köttfodermjöl.
Kaddineg. Se Coorg, sp. 698.
Kade, Otto, tysk musikskriftställare, f. 1819
i Dresden, d. 1900 i Doberan, elev af Otto och
Schneider, stiftade 1848 ”Cäcilienverein” för
gammal kyrkomusik i Dresden, där han 1853
blef musikdirektör vid Neustädter kirche,
och öfvertog 1860 direktionen af slottskören i
Schwerin. Han blef filos. hedersdoktor i Leipzig
1884. K. skref liturgiska kompositioner öfver
gregorianska melodier (1867—80), en koralbok
(1869) m. m. Som musikhistoriker gjorde han sig
ett namn genom värdefulla skrifter, bl. a. Der
neuaufgefundene Luther-kodex vom jahr 1530 (1873)
samt monografier öfver Le Maistre och H. Isaak,
hvarjämte han redigerade 5:e bandet af Ambros’
musikhistoria (notbilagor; 1881, 2:a uppl. 1891)
och utgaf en samling af äldre passionsmusik
(1891—93).
A. L.*
Kadelburg, Gustav, tysk skådespelare och
lustspelsförfattare, f. 1851 i Budapest,
har uppträdt hufvudsakligen i Berlin, där
han 1884—94 tillhörde Deutsches theater och
spelade bonvivant-roller. Dels ensam, dels i
förening med F. von Schönthan och O. Blumenthal
har han skrifvit en rad uppsluppna stycken,
af hvilka på Dramatiska teatern i Stockholm
gifvits ”Guldfiskar” (1887), ”Civilklädd”
(1892) och ”Två lyckliga dagar” (1894) och på
Södra teatern ”Storstadsluft” (1892). Hans och
Presbers lustspel ”Den mörka punkten” uppfördes
på Vasateatern 1910. Hans teaterpjäser
utgåfvos samlade i 4 bd 1899.
Kaden, Woldemar, tysk skriftställare,
f. 1838, d. 1907, var 1876—82 professor i
tyska språket och litteraturen vid Neapels
filologiska gymnasium. Han är en gladlynt
och spirituell skildrare af Italiens land och
folk, i arbetena Wandertage in Italien (1874),
Durstige tage (s. å.), Italiens wunderhorn
(1878; folkvisor i tysk öfv.), Italienische
gipsfiguren (1881), Skizzen und kulturbilder
aus Italien (1882) m. m. Till praktverket
”Italien” (sv. öfv. 1876) skref han en del,
till Schweizerland (1877; ”Schweiz”, 1882,
bearb. af C. v. Friesen) hela texten.
Kadens [äfven uttal. kada’ȵs; it. cadenza,
fr. cadence], mus., slutfall, harmonisk
vändning, som bildar hvilopunkt eller
afslutning. Fullkomlig l. hel kadens (jfr
Helslut) är öfvergången från dominantens klang
till tonikans; ofullkomlig l. half kadens
(jfr Halfslut) går från tonikans
klang till dominantens. Plagalisk kadens går
från underdominanten till tonikan; bedräglig
l. afbruten kadens går från dominanten till
något annat ackord än tonikans. — Uppehållen
kadens är i konserterande kompositioner ett nära
slutet inträdande uppehåll (fermat), vanligen på
kvartsextackordet, hvarpå följer ett briljant
passageverk för solostämman, där svårigheterna
kulminera. Under 1700-talet voro dessa passager
fria improvisationer af virtuosen, som däri
fantiserade öfver motiv från satsen. Beethoven
utskref dem i sina pianokonserter, och sedan ha
särskilda kadenser komponerats af Moscheles,
Reinecke m. fl. I Schumanns pianokonsert
och andra nyare sådana (t. ex. Ludvig
Normans) utgör kadensen en mera integrerande
beståndsdel af själfva stycket. — I den äldre,
på kyrkotonarterna byggda musiken bildade läran
om slutfallen ett viktigt kapitel, emedan där
en rent harmonisk princip framträdde, hvilken
eljest var främmande för den tidens absolut
melodiska och kontrapunktiska musicerande och
således nödvändigt måste bryta det gregorianska
systemets renhet. Så höjdes, för att få slutfall
i den doriska tonarten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
