Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Järpeströmmen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
välsignelserik. Han kom därvid att få åtskilligt
att bestyra med dispositioner berörande norska
kriget och föreningen med Norge, för hvilken han
var lifligt intresserad, om han också önskade
en fastare gestaltning däraf än den slutligen
genomförda. Den stora ekonomiska kris, som
inbröt nästan omedelbart efter krigens slut,
kallade honom åter, men blott för en kort
tid (nov. 1815—mars 1816), till rådsbordet i
egenskap af tillförordnad statssekreterare för
finansärendena. Hans modiga uppträdande räddade,
ehuru visserligen blott för några år, de hotade
diskonterna och därmed äfven den vacklande
svenska krediten. Mot prosten Schwerins och 1815
års Särskilda utskotts mångahanda finansprojekt,
liksom ock mot kronprinsens välmenta försök att
styra växelkursen, kämpade J. manligen. Men då
hans vän G. Fr. Wirsén flyttades från hans sida
till Statskontoret och ett ombyte af system
alltmer ohöljdt förbereddes, drog sig J. åter
tillbaka till sitt län. Ett nytt bevis på det
ytterligt ömtåliga ämbetsmannasamvete, som mer
än mycket annat var för J. karakteristiskt,
gaf hans afskedstagande jämväl från
landshöfdingebefattningen (mars 1822), ty det
föranleddes närmast af den omständigheten,
att till Stora Tuna gäll, ”den kanhända
svårast styrda församlingen af länet”, mot
hans förord utnämndes en person, med hvilken
han ansåg sig omöjligen kunna samarbeta. Ett
slags afskedshälsning blef sålunda hans bekanta
Underdånig berättelse om Stora Kopparbergs län
(1823; ny uppl. 1826), hvilken på sin tid väckte
stor uppmärksamhet och med skäl prisats som ett
mönster för landshöfdingeberättelser. Äfven
åtskilliga af hans ämbetsutlåtanden, liksom
af hans anföranden till statsrådsprotokollet,
äro af högt litterärt värde.
J. hade nu för alltid utträdt ur statens tjänst
och lefde som privatman, den närmaste tiden i
Falun. Han erhöll en årlig pension å 2,000 rdr
som uttryck för statsmakternas erkänsla för hans
insatser i Sveriges offentliga lif. Han ville
nu helt egna sig åt studier och författarskap
och utgaf 1823—24 tidskriften ”Odalmannen”,
som dock efter ett par häften, fyllda nästan
uteslutande af alster — i bunden och obunden
form — från hans egen penna, upphörde. Med
nyromantikerna hade han redan dessförinnan råkat
i polemik, och det försök han i tidskriften
gjorde att uppträda som en förmedlande ”neuter”
i de vittra striderna, rönte intet gynnsamt
mottagande hos dem. J:s litterära sträfvan
inriktades emellertid framför allt annat på
politiska mål, på strid mot statsteorier, som
han benämnde ”materialistiska” och ”mekaniska”,
d. ä. de grundåskådningar han fann genomanda
oppositionen i riksdag och press; den gemensamma
motviljan mot dessa sammanförde omsider de forne
vittre fienderna. Särskild uppmärksamhet bland
uppsatserna i ”Odalmannen” tillvunno sig den
kvicka och paradoxala artikeln Om statistik
samt den om Allmänna undsättningsanstalter,
hvars politiska principsatser — berörande
samhällsfördragsteorien — framkallade
bl. a. en kritik i ”Allmänna journalen”,
skrifven af Wallmark på själfva Karl Johans
tillskyndelse. J:s antikritik, riktad såväl
mot denna som mot en i samma journal införd
granskning af uppsatsen ”Om statistik”, kom
i form af en bok, Svar på allmänna journalens
anmärkningar, J:s främsta politiska arbete.
Från Falun flyttade J. 1825 till Uppsala,
där han under en tolfårig vistelse (till 1837)
genom pressartiklar fortsatte sin under
inflytande af en aftagande hälsa allt
mera bittra kamp mot liberalismen. Äfven
vidlyftigare alster af politisk och social
innebörd flöto denna tid ur hans penna. Sådana
äro Om rätta förståndet af 106 och 107 §§
i Sveriges Regeringsform (i ”Svea”, 1826),
Om Sveriges läroverk (1832; 2:a uppl. 1846),
en recension af M. F. F. Björnstjernas bok
om den engelska statsskulden (i ”Svenska
Litteraturföreningens tidning”, 1833). Sin mesta
tid egnade han emellertid åt historisk forskning
och författarskap. Bland hans arbeten må nämnas
Inträdestal, hållet i Svenska akademien (öfver
G. J. Adlerbeth; 1826; Sv. akad:s handl. ifrån
år 1796, bd 12. Redan 1819 hade J. kallats till
medlem af denna akademi), Svenska lagfarenhetens
utbildning ifrån kon. Gustaf I:s anträde till
regeringen intill slutet af 17:de århundradet
(prisbelönt af Vitt. hist. o. ant. akad. 1832;
tr. 1838 i d. 14 af denna akad:s handl.), Om
svenska kyrkans yttre skick och förhållande
till staten efter reformationen och intill
slutet af 16:de århundradet (1836; inträdestal
i Vitt. hist. o. ant. akad.; denna akad:s
handl. 16:e d.), Tal i Vetenskapsakademien d. 31
Mars 1839 på hundrade årsdagen af akademiens
instiftelse (1843; J. var då akad:s preses),
Minne af riksrådet Gustaf Cronhielm (Sv. akad:s
handl. ifrån år 1796, bd 23, 1850) samt i
Vet. akad:s handlingar (1839) teckningen af
dess hundraårs-historia. Efter att flera gånger
ha afböjt erbjudna höga förtroendeuppdrag
mottog han 1837 chefsplatsen vid Riksarkivet,
i hvars historia J:s ämbetsutöfning, för hvilken
han utöfver sin pension icke uppbar någon lön och
som varade till 1844, är tecknad med storverk, ja
han kan sägas ha bragt denna viktiga institution
till den ståndpunkt den nu innehar. (Jfr
”Meddelanden från Svenska Riks-Archivet”,
utg. af R. M. Bowallius, h. I, II, IV,
1877—80.) Sjuttioårig, sökte han åter ro i det
tysta Uppsala, där han allt fortfarande, ända
till slutet, bedref vetenskaplig forskning.
För samtiden stod J. som den främste kämpen
på den konservativa sidan, ”ultraismens”
höfding. Hans konservatism utvecklade sig
omsider till allt större stränghet. Särskildt
tålde han intet fingrande på den konstitution,
i hvars åstadkommande han själf haft en så
utomordentlig andel. Skarpt har framhållits
skillnaden mellan den äldre J. och den unge
”jakobinen” från Gustaf IV Adolfs dagar. Så
stor, som man vanligen föreställer sig den,
torde den dock icke te sig, ifall man ser hans
uppträdande i belysningen af motsatsen mellan
den politiska situationen i Sverige under hans
ungdom och densamma efter 1809. Han ansåg sig
säkerligen på konstitutionellt område strida
för samma ideal, jämvikten i statslifvet, när
han 1800 gick i fält för riksdagens rättigheter,
som när han efter grundlagsverket försvarade
konungamakten mot hvad han menade vara mot
regeringsformens anda stridande inkräktningar
från den andra statsmaktens sida. Hans rojalism
hindrade honom f. ö. ingalunda att som
landshöfding esomoftast låta regeringens åtgärder uti
till densamma insända skrifvelser vederfaras en
ganska hårdhändt kritik. Han var en stridslysten,
öfvertygelsefast karaktär, besjälad af stark
själfkänsla. Som skriftställare, politisk och
historisk, intager J. en hög rangplats; hans
formella talang är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
