Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Järnmedel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1751 i ”Siècle de Louis XIV” historien om
”järnmasken”, fantastiskt utsmyckad med
hvarjehanda detaljer om fångens bevakning m. m.,
antydde då endast, att han varit af mycket
hög börd, men preciserade 1771 i ”Dictionnaire
philosophique” (i ett tillägg till artikeln om
drottning Anna) sin åsikt därhän, att fången
varit en oäkta son till drottning Anna. I sin
edition af marskalk Richelieus memoarer (1790)
förbättrade abbé Soulavie historien därhän, att
”järnmasken” skulle ha varit äkta son till Ludvig
XIII och drottning Anna samt tvillingbror till
Ludvig XIV, inspärrad af denne för undvikande af
tronföljdsstrider. Denna sistnämnda hypotes blef
i synnerhet populär, sedan den romantiserats af
A. Dumas d. ä. i romanen ”Vicomte de Bragelonne”
(1848). Bland det stora antal personer, som
med orätt framställts såsom identiska med
”järnmasken”, må ytterligare nämnas Karl II:s
af England 1685 afrättade oäkta son hertigen af
Monmouth (af Saint-Foix 1768), den 1669 på Kreta
aflidne partigängaren från ”fronden” François de
Vendôme, hertig af Beaufort, den i Pinerolo som
statsfånge 1680 aflidne förre ministern Foucquet
(af Paul Lacroix, pseudonym ”Bibliophile Jacob”,
1840), en armenisk patriark vid namn Avédick,
som faktiskt insattes på Bastiljen först efter
1706 och afled på fri fot 1711 (af de Taulès
1825), en lothringsk officer vid namn Oldendorf,
som stämplat mot Ludvig XIV (af Iung 1873),
en af Catinat 1681 tillfångatagen onämnd spion
(af Loiseleur 1883), en viss Eustache Dauger,
som en tid varit betjänt åt Foucquet under
dennes fängelsetid och därunder skulle ha fått
kännedom om farliga statshemligheter (af Lair i
”Nicolas Foucquet” II, 1890) och en hos Ludvig
XIV i onåd fallen general Labbé de Bulonde
(af Burgaud och Bazeries 1893). Marius Topin
gendref i sitt 1869 utgifna grundliga arbete
”L’homme au masque de fer” (6:e uppl. 1883) ett
flertal af de förut framställda hypoteserna och
framlade mycket starka skäl för, att ”järnmasken”
varit den mantuanske ministern Ercole Antonio
Mattioli, som förrädiskt fängslades af Ludvig
XIV:s utskickade 1679. En gissning härom hade
redan 1770 framställts af baron Heiss och
hypotesen därefter närmare utförts bl. a. af
Roux-Fazillac (1800) och Delort (1825). De
skäl, som kunna anföras mot detta antagande,
äro bäst samlade hos Loiseleur, ”Trois énigmes
historiques” (1883) och i Lairs biografi öfver
Foucquet (1890), skälen för Mattiolihypotesen ha
sedermera på ett öfvertygande sätt framförts af
Funck-Brentano i ”L’homme au masque de velours
noir” (”Revue historique”, 1894), ”Nouveaux
documents sur la Bastille” (”Revue bleue”,
1898) och ”Légendes et archives de la Bastille”
(1898; ”Bastiljen i sägnen och verkligheten”,
1900); jfr äfven Bröcking, ”Das räthsel der
eisernen maske” (1898) och M. Boutry i ”Revue
des études historiques” (1899). — Mattioli var
född 1 dec. 1640 i Bologna, blef vid därvarande
universitet juris doktor och professor, antogs
sedermera till statssekreterare hos hertig
Karl III af Mantua och utnämndes af dennes son
Karl IV till grefve och senator. Då Ludvig XIV,
som innehade fästningen Pinerolo, äfven ville
bemäktiga sig Casale för att behärska härvägen
till Italien, inledde han 1677 underhandlingar
genom sitt sändebud i Venezia, abbé d’Estrades,
med hertigen genom Mattioli, hvilken 8 dec. 1678
i Versailles med franske utrikesministern Pomponne slöt ett
fördrag om Casales afträdande till Frankrike mot
en penningsumma. Planens genomförande kräfde stor
hemlighetsfullhet, men blott två månader senare
var den genom förräderi af Mattioli bekant i
Turin, Madrid, Wien och Venezia och kunde därför
ej omedelbart sättas i verket. För att hämnas
på Mattioli och från honom utbekomma det af
hertigen af Mantua ratificerade exemplaret af
traktaten lät då Ludvig XIV genom d’Estrades
och Catinat i närheten af Turin fängsla
Mattioli (2 maj 1679) och bortföra honom till
Pinerolo, hvarefter ett rykte utspreds, att han
aflidit genom en olyckshändelse. Han omtalas
namngifven där ännu i dec. 1693, men var med
säkerhet en af de tre fångar, som våren 1694,
då Pinerolo skulle återlämnas till Savojen,
öfverfördes till ön Sainte-Marguérite, där
hans förste fångvaktare Saint-Mars, hvilken
1681 förflyttats från Pinerolo till Exiles,
sedan 1687 var kommendant. Bevisföringen för
att Mattioli var ”järnmasken” hvilar väsentligen
därpå, att kännetecknen på denne ej passa in på
någon annan af de fem fångar Saint-Mars 1681
hade på Pinerolo och de tre, som 1694 fördes
till Sainte-Marguérite, hvaremot Mattioli
tillhörde båda dessa grupper och redan vid
sitt fängslande bevisligen försågs med en
sammetsmask — i själfva verket en lättnad,
enär han till följd af detta försiktighetsmått
mot igenkännande tilläts t. ex. att bevista
mässan och företaga korta promenader i fria
luften. Allt tyder också på, att han var den
Saint-Mars’ ”forne fånge” från Pinerolo, som
denne 1698 medförde till Bastiljen, hvartill
kommer namnlikheten mellan dödsattestens namn
”Marchioly”, hans eget skrifsätt ”Matthioly”
samt kommendantens ”Marthioly” jämte Ludvig
XV:s förklaring (innan Mattiolihypotesen
vunnit spridning), att ”järnmasken”
varit ”en italiensk furstes minister”.
V. S—g.
Järnmedel, Järnpreparat, med. farm.,
äro läkemedel, som innehålla järn i någon
form som väsentligt verksam beståndsdel. Efter
Mars, järnets och krigets gud, ha järnmedlen
sedan gammalt kallats martialia. Från
faraonernas dagar ända till vår tid ha dessa
preparat stått högt i anseende som kraftiga
och oumbärliga läkemedel, hvarpå syftar det
latinska ordstäfvet: nescit artem, qui nescit
martem (den förstår ej läkekonsten, som icke
känner järnets nytta). Sin största betydelse
har flertalet järnpreparat vid ”blodbrist” och
därpå beroende klenhet och särskildt vid bleksot
(kloros). Lämpliga järnmedel öka härvid i regel
ganska hastigt (på några veckor) den abnormt
nedsatta mängden blodfärgämne (hemoglobin)
samt antalet röda blodkroppar, om detta varit
minskadt. I samband härmed återställas krafter
och hälsa. Hur denna verkan kommer till stånd,
har varit mycket omtvistadt och är ännu icke
fullt utredt. Man har velat förneka de vanliga
järnpreparatens (järnsalternas) direkta nytta,
emedan de ej skulle uppsugas ur tarmen. Endast
järn i fast förening med vissa organiska ämnen
(ägghvitekroppar) skulle kunna uppsugas, och man
konstruerade därför dylika järnpreparat till
ersättning för de vanliga. Fasta organiska
järnföreningar ingå i åtskilliga af våra
födoämnen, och kroppens behof af järn för
blodbildning m. m. täckes i regel mer än väl af
födans järn. Emellertid har erfarenheten visat,
att icke heller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
