Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Järn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
s. 47, som förmodar, att namnet eg. är ”järnbergaland”.
B—e.)
Järnbörd. Se Ordalier.
Järncyanid, kem. Se Järn 1.
Järncyanur, kem. Se Järn 1.
Järndroppar, med. farm. Se Järnmedel.
Järnefelt, svensk-finsk adlig ätt, som härstammar
från kaptenen vid Östgöta regemente Johan
Keldunck (af tysk börd, d. som öfverstelöjtnant
1666), som 1651 adlades med namnet J. Ätten
introducerades på svenska riddarhuset 1652 och
immatrikulerades på det finska 1818.
1. Arvid J., finsk skriftställare, f.
16 nov. 1861 i Pulkova nära Petersburg,
där fadern, August Alexander J. (slutligen
finsk senator och generallöjtnant, d. 1896), en
framstående geodet, då var anställd vid ryska
generalstabens observatorium. Modern tillhör
den konstnärligt begåfvade livländska släkten
Clodt von Jürgensburg. J. blef juris kandidat
i Helsingfors 1890 och inträdde 1891 i Vasa
hofrätt, men öfvergaf redan s. å. denna bana för
att, starkt påverkad af Leo Tolstojs läror, egna
sig åt författarverksamhet, omväxlande
med kroppsarbete. Hans förstlingsarbete,
romanen Isänmaa (Fosterlandet, 1893; svensk
öfv. s. å.), omfattades med intresse på grund af
sin idealistiska uppfattning och väl behärskade
form. J:s därefter följande produktion bär
tydligt inflytande af Tolstoj: så Heräämiseni
(Mitt uppvaknande, 1894; sv. öfv. s. å.),
en självbekännelse à la Strindberg, så
Puhtauden ihanne (Renhetens ideal, 1897;
sv. öfv. s. å.) och den lilla skriften Maria
(1897; sv. öfv. s. å.), som gör gällande en
kättersk uppfattning af Jesu aflelse, hvarom
J. året därpå offentliggjorde en bibelkritisk
undersökning. Därefter har J. skrifvit flera
vidlyftiga romaner af social läggning, bland
dem Helena (1905; sv. öfv. s. å.), som den
gammalfinska senaten vägrade statspris (det
gafs i stället för en obetydlig ”rättrogen”
roman). Af J:s skådespel intas främsta rummet af
Titus (1910; omarbetning af ett tidigare drama
”Orjan oppi”, Slafvens lära), hvilket genom
sin konsekvent genomförda handling och sin goda
karaktärsteckning väckt berättigad uppmärksamhet.
2. Eero Nikolai J., den föregåendes
broder, finsk målare, f. 8 nov. 1863 i Viborg,
studerade vid konstakademien i Petersburg
1883—86 och därefter i Paris. Han började
med att måla finska typer: På krogen (1888),
Savolaksbåt (1889), Vid bykstranden (s. å.).
1890 utförde han altartaflan Korsfästelsen och
1891 Jesus går på vattnet. Sistnämnda år vann
hans Landskap från Savolaks finska statens pris
för landskapsmålning, hvarjämte han äfven blef
prisbelönad för skisser till väggmålningar i
universitetets högtidssal. Bland hans därpå
följande arbeten märkas Svedjefolk (1893,
Finska konstföreningens
galleri), akvarellen Husbonde och drängar
(s. å., Åbo konstförening), Lekande barn (1895),
Höstlandskap från Pielisjärvi (1899; Finska
konstföreningen), småstycken med strandblomster
eller någon ensam trädtelning som motiv,
figurmålningar, såsom Hemfärd, I vinden,
Fiskande gossar i båt, Läsande flicka (1909,
Antellska samlingarna), dekorativt förenklade
landskap, och senast starkt koloristiska
målningar (Höstlandskap från Pielisjärvi,
1909). J. utnämndes 1902 till lärare i
teckningskonst vid Helsingfors’ universitet. Han
erhöll guldmedalj vid
utställningen i Paris 1900 och vid
internationella konstutställningen i Budapest
1907. Bland hans förtjänstfulla porträtt
böra nämnas senator J. Ph. Palmén (1892,
universitetet), fröken M. Wrede (akvarell 1896,
Finska konstför.), senator Edv. Hjelt (1908,
universitetet), generalguvernören N. Gerhard
(1909, senaten), författaren J. Aho (s. å.,
Förlagsaktiebolaget Otava), bankdirektör
F. Nybom (s. å., Kansallis Osakepankki) samt
barnporträtten af konstnärens son och dotter.
3. Edvard Armas J., den föregåendes broder,
finsk musiker, f. 14 aug. 1869 i Viborg,
blef efter aflagd studentexamen 1887 elev
af Wegelius (musikteori) och Busoni (piano)
vid Helsingfors’ musikinstitut, af A. Becker
(komposition) i Berlin 1890 och af Massenet
m. fl. vid Paris’ konservatorium 1892. Han
studerade ytterligare i Berlin, anställdes
1896 som korrepetitör vid Magdeburgs och
1897 vid Düsseldorfs stadsteater, var
1898—1903 dirigent för orkestern i Viborg
och ledde 1904 ff. i Helsingfors uppförandet
af några Wagners musikdramer med inhemska
medverkande. J. var 1905—06 kapellmästare vid
K. teatern i Stockholm, 1906—07 direktör för
Helsingfors’ musikinstitut (hvarunder han
fortfarande dirigerade symfonikonserterna
i Stockholm) och verkar sedan 1907 ånyo som
kapellmästare vid Stockholmsoperan. Han har af
finska staten fyra gånger uppburit stipendium och
två gånger tonsättargage. Han blef här led. af
Mus. akad. 1908. — En genombildad musiker,
är J. som dirigent betydande genom stilkänsla
samt konstnärlig finhet och eld. Hans egna
tonsättningar röja ett på en gång reflekterande
och drömvekt skaplynne, men ingen stark
finländsk eller personlig egenart. Instrumental
färgprakt och sinnlig välklang utmärka hans
orkesterkompositioner, bland hvilka den
symfoniska dikten Korsholm (1894), Symfonisk
fantasi (1895), Heimathklang och 2 orkestersviter
ha spelats mångenstädes äfven i utlandet; senare
tillkommo bl. a. Festuvertyr vid finska teaterns
invigning (1902), Præludium och musiken till
skådespelet ”Det förlofvade landet”. Körverk
med orkester äro Laulu vuoksella, Suomen synty,
Åbo slott m. fl., a-cappella-körer bl. a. Sirkka
(Syrsan) och Wanderers nachtlied. Sångbara och
särskildt genom harmoniseringen fängslande äro
hans romanser (t. ex. Söndag, Titania, Fågeln,
Serenad, Den flygande holländaren). — J. var
1893—1908 gift med den finska sångerskan
Maikki Pakarinen, f. 1871 i Joensuu. Hon utbildades
i Helsingfors, Paris (hos fru Marchesi) och
Berlin (hos Julius Hey), uppträdde 1895—98 i
en mängd operapartier i Breslau, Magdeburg,
Berlin, Düsseldorf och Bremen, konserterade
(med sin man som ackompanjatör) i Berlin,
Ryssland, Stockholm (1903 o. 1904) o. s. v. samt
gaf gästspel på K. teatern i Stockholm 1904
som Elisabet i ”Tannhäuser” och Sieglinde
i ”Valkyrian”. Hennes sopranröst är särdeles
frisk, jämn, klangrik och böjlig, föredraget
fullt af lif och uttryck, temperamentet
explosivt.
1. T. C. 2. G—g N. T. S. 3. E. F—t.
Järnek, bot., namn på Ilex
aquifolium. Se Aquifoliaceæ.
Järnfartyg. I afseende på det material, som
hufvudsakligast ingår i fartygsbyggnaden,
indelas fartygen i järnfartyg,
stålfartyg, träfartyg och fartyg af blandadt
byggnadssätt. Sistnämnda grupp kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
