Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Järn ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
härdfärskningsmetoderna åter, hvilka för
vårt lands järnhandtering varit af ofantlig
betydelse och ännu äro af stor vikt, är
järnet blandadt med bränslet. De nu använda
härdfärskningsprocesserna äro lancashiresmide,
franche-comtésmide och vallonsmide (se dessa
ord), hvilka erbjuda jämförelsevis obetydliga
skiljaktigheter. Lancashireprocessen är
bland dessa den afgjordt viktigaste. Då
temperaturen är jämförelsevis låg och kol
närvarande (i bränslet), blir följden,
att man vid härdfärskningsmetoderna ej
kan rena järnet från större mängder fosfor
eller svafvel. Första förutsättningen för
härdfärskningsmetoderna är därför ett svafvel-
och fosforrent tackjärn. Vidare måste bränslet
vara fritt från dessa ämnen, och som stenkolet
städse håller större eller mindre mängder
svafvel, är man hänvisad till användningen
af träkol som bränsle. Vid puddelprocessen
åter finnes ej kol närvarande, sedan väl
tackjärnets eget kol är bortfärskadt,
och enär slaggen därjämte är järnrik, är
puddelprocessen en fosforrenande process. Då
bränslet ej är i beröring med järnet, är ej en
måttlig svafvelhalt i bränslet till skada, och
därför kan vid puddlingen stenkol användas till
bränsle. Härdfärskningsmetoderna, som kräfva
ett rent tackjärn och träkol som bränsle,
samtidigt som de lämna en bättre produkt,
ha därför särskildt blomstrat i vårt land,
under det puddlingen kunnat baseras på stenkol
och därför hört hemma i de stenkolsproducerande
länderna. Gemensamt för alla välljärnsmetoderna
är, att en järnrik, basisk slagg bildas, som
vid den låga temperaturen mycket fullständigt
oxiderar först kiseln och manganen och sedan
äfven kolet. Välljärnet utmärkes därför för
stor renhet från dessa legeringsämnen. Å andra
sidan blandas slaggen under färskningens gång
så intimt med järnet, att en del kvarstannar
finfördelad i det färdiga järnet. Denna
slagghalt förlänar järnet stor tänjbarhet och
motståndskraft mot slag, det är lätt att välla
och tål vid smidning en vårdslösare behandling
än götjärnet. Därför har det ännu en afsevärd
afsättning, trots att framställningskostnaden
är högre än för götjärn. Det igenkännes på sin
tågiga brottyta. De olika götjärnsmetoderna
erbjuda sinsemellan större väsentliga
olikheter, än välljärnsmetoderna göra. Äldst
är degelstålsprocessen (se Degelstål),
som består i järnets smältning i deglar
genom yttre upphettning medelst gas- eller
kokseldning. Degelstålsprocessen är icke en
egentlig färskningsprocess, då föga eller intet
af legeringsämnena under processen borttages ur
järnet; det är snarare en omsmältningsprocess,
där det erhållna järnets sammansättning
öfverensstämmer med medeltalet af insatsernas
sammansättning. Enligt denna process kan ett
synnerligen godt material erhållas, och den
användes särskildt för framställning af stål,
som skall användas för verktyg, samt för gjutning
af föremål, på hvilka stora kraf ställas. Det
benämnes ofta gjutstål, hvilket så till vida
är en missvisande benämning, som allt götjärn
kan gjutas. Framställningskostnaderna äro
mycket höga, hvilket begränsar degelstålets
användning. Blott jämförelsevis små kvantiteter
framställas. De färskningsmetoder, som
i vår tids järnframställning spela den
dominerande rollen, äro bessemermetoden
och martinmetoden. Bessemermetoden (se
Bessemerprocessen) l. blästerfärskningsmetoden
består däri, att man häller det smälta tackjärnet
i charger af upptill 15 à 20 tons
vikt i rörliga ugnar, ”konvertrar”, med
perforerad botten, genom hvilken luft inblåses i
metallen. Kiseln, manganen och kolet oxideras då
under samtidig utveckling af så mycket värme, att
temperaturen höjes till öfver smältpunkten för
det flytande järnet. Betingelsen härför är dock,
att tackjärnet skall hålla en viss mängd kisel
och mangan. Vid den s. k. sura bessemermetoden är
konvertern infodrad med kiselsyrerikt material,
den erhållna slaggen blir sur, och i följd
däraf kvarstannar fosforn i stålet. Den sura
bessemermetoden kan därför tillgripas, endast
där man kan erhålla tackjärn med låg fosforhalt,
hvilket är liktydigt med, att malmerna måste
vara fosforfattiga. Om konvertern å andra
sidan är infodrad med kalk, i hvilket fall
metoden kallas basiska bessemerprocessen eller
äfven thomasprocessen, kan fosforn bortskaffas,
sedan kolhalten är nedbringad, men de termiska
förhållandena kräfva i detta fall en hög
fosforhalt hos tackjärnet (se Bessemerprocessen),
d. v. s. en hög fosforhalt hos malmerna. För att
därför bessemerprocessen skall kunna komma till
användning, erfordras, att malmerna i genomsnitt
skola hålla antingen mindre än 0,40 proc. fosfor
eller mer än 1 proc. Dessa gränser variera
f. ö. något alltefter förhållandena. Uppfyllas ej
dessa villkor, måste man för framställningen af
billigt götjärn tillgripa martinmetoden. Enligt
martinprocessen (se d. o.) färskas tackjärnet i
en regenerativ flamugn, i hvilken temperaturen
kan hållas så hög, att det erhållna kolfattiga
järnet blir flytande. Färskningen sker där genom
slaggen, som betäcker badets yta. Liksom vid
bessemerprocessen skiljer man mellan sura och
basiska processen. Vid den sura martinprocessen
är ugnens infodring kiselsyrerik, och slaggen
blir sur. Vid denna metod renas järnet ej från
fosfor eller svafvel. Vid den basiska metoden
upptager slaggen fosfor ur järnet samt delvis
svafvel. Vid martinprocessen är man icke för
värmealstringen hänvisad till tackjärnets
legeringsämnen och kan därför äfven röra sig
med vidare marginal i fråga om tackjärnets
sammansättning. Då emellertid kiselns och
manganens bortfärskning är tidsödande, fordrar
man i regel af ett ”martintackjärn”, att halten
af dessa ämnen skall vara ganska låg. Vissa
modifikationer af martinprocessen ha erhållit
särskilda namn, så t. ex. Talbotprocessen och
Bertrand-Thielprocessen (se Martinprocessen).
Vid martinprocessen finner man särskildt
användning för järnskrot, t. ex. kasserade
järnvägsskenor etc., hvilka omsmältas tillsammans
med tackjärn. Af martinmetoderna har den basiska
metoden vunnit största användningen, särskildt
i utlandet, då man genom denna metod kan använda
fosforhaltigt råmaterial.
Till götjärnsmetoderna höra slutligen de
elektriska stålsmältningsmetoderna (se
Järnframställning i elektrisk ugn). Det
utmärkande för dessa metoder är, att
värmet alstras på elektrisk väg; däremot har
elektriciteten i och för sig intet att skaffa
med de förändringar järnet under processen
undergår. De elektriska processerna representera
ej heller någon särskild färskningsmetod. De
speciella förhållandena vid den elektriska
smältningen möjliggöra framställandet af ett
järn af mycket hög kvalitet. Den elektriska
smältningen användes stundom i kombination med
andra smältfärskningsprocesser. Det enligt ena
eller andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
