Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 297-298 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Junk ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nära trohetsguden Dius Fidius (se Fidius dius).
Hans gemål var himladrottningen Juno,
motsvarande grekernas Hera. På Capitolium i Rom
hade J. sitt förnämsta tempel, där han dyrkades
som J. Optimus Maximus (”den högste och störste”
l. ”den allgode och allsmäktige”) och äfven som
J. Capitolinus (se fig.). Detta tempel ansågs
härröra från konungatiden, men förstördes
flera gånger af eldsvådor. Det slutligen af
Domitianus uppförda templet kvarstod långt fram i
medeltiden. Äfven J. Stator och J. Feretrius hade
högt ansedda tempel i Rom. Ännu äldre var den
dyrkan, som under namn af feriæ latinæ (”den
latinska offerfesten”) egnades honom på Albanska
berget i egenskap af det latinska förbundets
beskyddare (J. Latiaris) och i Lavinium, där han
dyrkades som J. Indiges. Hos etruskerna, som i
mycket intaga en särställning bland de italiska
folken, dyrkades under namn af Tinia l. Tina en
gud, som synes ha nära öfverensstämt med J. För
ombesörjande af den åt J. egnade tempeltjänsten
fanns i Rom en hög prästerlig dignitär med
titeln flamen dialis. Till hans ära firades i
Rom åtskilliga årligen återkommande festspel,
ludi (se d. o.). Den bildande konsten har vid
framställningen af J. mestadels hämtat sina
mönster från de grekiska Zeus-bilderna. Berömd är
i synnerhet den i Vatikanens museum befintliga
J:s- (eller Zeus-)bysten från Otricoli
(se Bildhuggarkonst, pl. II). J:s
vanliga attribut äro åskviggen och spiran,
stundom äfven örnen. Litt.: Preller-Jordan,
”Römische mythologie” (3:e uppl. 1881)
och Aust i Roschers ”Ausfürliches lexikon
der griechischen und römischen mytologie”.
A. M. A.

Planeten Juppiter.

Juppiter l. Jupiter, astron., vårt solsystems
största planet. Näst Venus är J. den af
planeterna, som lyser klarast, och är därför
lätt att igenkänna. J:s
medelafstånd från solen är 5,2028 gånger jordens
samt varierar emellan 4,9518 och 5,4538. Dess
sideriska omloppstid utgör 4,332,59 dagar,
eller 50 dagar mindre än 12 år. Vid första
anblicken i en tub märker man, att J. ej visar
en cirkelrund skifva,
utan att polardiametern är mindre än
ekvatorsdiametern, ett förhållande, som eger
rum äfven med jorden, likväl med den skillnaden,
att jordens afplattning utgör endast omkr. 1/300,
under det att J:s uppgår till 1/14 till följd
af planetens väldiga dimensioner i förening
med den snabba rotationen, som fullbordas på
omkr. 9 t. 56 m.; rotationen försiggår, liksom
hos solen, något snabbare vid ekvatorn än på
högre breddgrader. Denna systemets ”jätteplanets”
ekvatorsdiameter är öfver 11 gånger större än
jordens, eller nära 145,000 km., ytan är 119
och volymen 1,290 gånger jordens. Som J:s massa
dock är endast omkr. 318 gånger större än jordens
(eller 1/1047 af solens), är tätheten blott 0,24
af jordens l. 1 1/3 gånger vattnets. Tyngden
vid ytan verkar nära 2 1/2 gånger starkare än
hos oss. Sedan gammalt nyttjas för J. tecknet
♃. J. spelar, på grund af sin stora massa,
en viktig roll i planetsystemet genom de
betydande störingar den åstadkommer, särskildt
i småplaneternas och kometernas rörelser. Man
anser, att en hel grupp af de senare rent af
”infångats” af J. och genom dess attraktion
tvungits att beskrifva kortperiodiska banor
kring solen. — Då i början af 1600-talet,
kort efter tubens uppfinnande, Galilei fann
J. vara omkretsad af fyra drabanter l. månar,
var detta en upptäckt af för den tiden icke ringa
betydelse, i det att densamma genom analogi
gaf stöd åt den kopernikanska världsåsikten,
då man nämligen hade för ögonen, att en annan
himlakropp än jorden kunde vara medelpunkt
för centralrörelse. Dessa månar ha f. ö. i
flera hänseenden varit af praktisk nytta inom
astronomien, bl. a. därigenom, att vid deras
förmörkelser, då de ingå i hufvudplanetens
skugga, ljusets hastighet kunnat bestämmas,
samt därigenom, att samma förmörkelser, som
samtidigt kunna iakttagas från skilda delar af
jorden som fullkomligt isokrona fenomen, utgöra
ett synnerligen enkelt och ofta tillgängligt
medel för den geografiska longitudens
bestämmande. Dessa månar äro i medeltal något
större än vår. En femte måne, rörande sig
innanför de fyra stora månarna, upptäcktes af
Barnard på Lick-observatoriet 1892. Ytterligare
tre, mycket små, månar ha under de sista åren
upptäckts på fotografisk väg. — Betraktad genom
tub, företer J. flera dunkla linjer, gående
parallellt med ekvatorn, och emellan dem oftast
oregelbundna formationer, starkt påminnande
om jordiska moln. Dessa bildningar äro stadda
i en oupphörlig förändring och kunna således
ej tillhöra planetens fasta yta, om en sådan
finnes. Det är därför omöjligt att upprätta en
karta öfver J:s yta, hvilket däremot för planeten
Mars lyckats tämligen väl. J. omgifves af en
tät och djup atmosfär, ständigt så uppfylld
af ångor, att planetens egentliga yta aldrig
synes. Åtskilliga iakttagelser under senaste
tid tyda på det förhållandet, att J. i vissa
afseeaden mera liknar solen än de öfriga
planeterna. Så t. ex. fann Zöllner J:s albedo
(se d. o.) lika med 0,62 som medium för hela ytan
(vissa fläckar likväl af betydligt högre glans),
ett värde så stort, att man däraf ansett sig
kunna draga den slutsatsen, att planeten icke
lyser med endast lånadt ljus, utan äfven till en
del med eget. En annan omständighet, som talar
för denna slutsats, är den, att den skenbara
ljusstyrkan, liksom hos solen, är betydligt
starkare vid skifvans midt än vid randen. 1878
uppträdde på J:s sydliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>