Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jungfru Marie kyrkogång ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
från den ena polen till den andra egde rum,
hyarför Jungnerackumulatorn kan betecknas som
en alkalisk ackumulator med praktiskt sedt
oföränderlig elektrolyt. Uppfinningen hade
kanske ej blifvit så uppmärksammad, om icke
den store amerikanske uppfinnaren Edison (se
d. o.) någon tid efteråt framkommit med ett
liknande förslag, som dock faller inom ramen
för det Jungnerska systempatentet. Prioriteten
tillkommer således J., och den Jungnerska
ackumulatorn är numera föremål för fabriksmässig
tillverkning i Sverige. — J:s senaste uppfinning
är ett gaselement, i hvilket svafvelsyrlighet med
tillhjälp af nitrosvafvelsyra som kontaktsubstans
oxideras till svafvelsyra; processen är
cyklisk. Dess praktiska värde är dock ännu
oafgjordt.
A. E-e-e.
Jungshoved, halfö och socken i sydöstra
Själland, ö. om Præstö, mellan Fakse
bukt och Bögeströmmen, innefattar en
herrgård med samma namn, lydande under
friherrskapet Stampenborg. På 1300-talet
låg här en konungaborg, som nedrefs 1700.
E. Ebg.
Jungstedt. 1. Karl August Hugo J., militär,
skriftställare, f. 26 mars 1854 i Stockholm,
blef 1875 officer vid fortifikationen och
1887 löjtnant vid generalstaben, där han 1899
avancerade till öfverstelöjtnant, var samtidigt
lärare vid Artilleri- och ingenjörhögskolan
(1890—1900) och sedan 1900 chef för
Krigshögskolan. 1902 utnämndes han till öfverste
och sekundchef för dåv. Lifregementet till
fot, nuv. Lifregementets grenadjärer och 1910
till generalmajor i armén. J. var adjutant och
öfveradjutant hos konung Oskar II. Han har för
studier med statsanslag besökt flera af Europas
slagfält samt krigsskådeplatsen i Syd-Afrika
(1900) och har intill senaste tid varit mycket
använd i kommittéer: så har han bl. a. varit
sekreterare i den stora s. k. parlamentariska
befästningskommittén 1897—98, led. af infanteri-
och kavallerireglementskommittéerna 1902—04,
där hans erfarenheter från boerkriget gjorde sig
gällande, samt ordf. i värnpliktskommissionen
1906—07, i skjutinstruktionskommittén 1908, och
i kommissionen ang landtförsvaret tillhörande
fastigheter 1908—10. Sedan 1896 är J. led. af
Krigsvet. akad. Flitig skriftställare,
har J. — utom artiklar i Krigsvet. akad:s
handl. o. tidskr., ”Tidskr. i fortifikation”,
”Ill. militärrevy” och Nordisk familjebok —
utgifvit bl. a. Några exempel på hastiga
fältbefästningars användande (tills. med
S. Leijonhufvud, 1887), Historisk öfversikt af
Sveriges befästningsväsende (1899), Örlogsfartygs
strider mot kustbefästningar (s. å.), Kriget
mellan Frankrike och Tyskland 1870—71 till och med
slaget vid Sedan (2 dlr, 1898, 1900; 3:e delen
under utgifning), Milissystem och milistrupper
(1901, intaget i öfv. som bilaga till Danska
försvarskommissionens betänkande 1908) samt
Dagboksanteckningar från en kommendering till
Sydafrika (i ”Ill. militärrevy”, 1901 ff.;
separat 1909).
2. Axel Adolf Harald J., den föregåendes kusin,
målare, f. 17 mars 1859 i Norrköping, studerade
för Perséus och 1878—83 vid konstakademien,
väckte uppmärksamhet genom En sommardag
i sandgropen (1883) och Skördescen (1884),
studerade med akademiens resestipendium i Paris,
Italien och Tyskland 1884—88, blef 1889 led. af
konstakademien samt extra lärare, 1907 vice och
1908 ord. professor därstädes. Till J:s arbeten
från hans första skede höra de större målningar från
stenbrott och grufvor och från Stockholms
skärgård, som han utförde med frisk, osökt
hållning och solidt, pålitligt luftstudium:
I stenbrottet (1886, Nationalmuseum?,
Stenarbetare (1888, konstmuseet i Köpenhamn,
liksom den föregående med motiv från Schweiz),
Strömmingsfiskare i skärgården (1888,
Göteborgs museum) och Vid Dannemora grufvor
(1890, nationalgalleriet i Kristiania). Han
utställde äfven smärre motiv från Italien och
Schweiz och har i målningar och teckningar
behandlat hemlifsmotiv, familjescener o. d. Han
har äfven utfört plafondmålningar i S:t Olai
kyrka i Norrköping (1893) och i privathus
i Stockholm samt allegoriska målningar i
k. teaterns vestibul (1897). Men mest har han
varit sysselsatt med porträttmålning. Bland de
porträtt, som han utfört, märkas: Konstnärens fru
(1888), Själfporträtt (1897, Konstakademien),
konung Oskar II (i K. teaterns foajé, 1898),
Gunnar Wennerberg, framställd vid en studentfest,
talande till ungdomen från trappan till
Botaniska trädgårdens växthus (1901, tillhör
Uppsala studentkår), P. von Ehrenheim (s. å.,
i Svenska slöjdföreningens ego) m. fl.
3. Matilda Emilia Charlotta J., den föregåendes
syster, operasångerska, f. 13 okt. 1864 i
Norrköping, elev af Günther, Arlberg, Signe
Hebbe och Désirée Artôt, anställdes 1888 i
Stockholm vid K. operan, 1891 i Göteborg och
1892 åter vid K. operan, som hon sedan ej lämnat
annat än för kortare gästspel i Köpenhamn och
Kristiania samt under hela spelåren 1906—08
för att uppträda på operettscenen Oskarsteatern
och i landsorten. Hon var 1891—99 gift med
regissören, f. d. operasångaren E. Linden och
blef 1905 omgift med artisten F. E. Reutersvärd.
Fru J., hvars mezzosopranröst är fyllig
och välljudande, om ock något ojämnt utbildad,
hör till vår operas allra främsta artister genom
en sällsynt harmonisk förening af praktfull
apparition, intelligent musikaliskt föredrag
och en betydande dramatisk talang för vidt
skilda uppgifter. Hennes Orfeus är på svensk
scen och sannolikt på de flesta utländska
oöfverträffad, i Rebecka i ”Hexfällan” har hon
skapat ett original af exentricitet, Carmen har
hon småningom utarbetat till en karaktärsstudie
af slående styrka, hennes Delila, Ran, Margit
i ”Gillet på Solhaug”, Hervardur i ”Tirfing”
och Amneris i ”Aida” äro äfven storstilade
framställningar, och Wagnerrollerna Ortrud,
Fricka och Valkyrian har hon uppburit med
glans. Bland hennes öfriga roller må framhållas
Cherubin i ”Figaros bröllop”, Nancy i ”Martha”,
Leonora, Navarresiskan, Bergadrottningen i
”Den bergtagna”, grefvinnan i ”Spaderdam” samt på
operettens område Nicklaus i ”Hoffmanns sagor”,
Per Svinaherde och Boccaccio.
1. C. O. N. 2. G—g N. 3. A. L. (E. F—t.)
Jung-Stilling. Se Jung, J. H.
Jun-ho. Se Kejsarkanalen.
Juni (lat. junius), årets sjätte månad, var i
den äldre romerska kalendern den fjärde och har
sitt namn efter gudinnan Juno (hvarför Ovidius
också omtalar den som mensis junonius). Enligt
andra uppgifter skall den blifvit uppkallad
efter Lucius Junius Brutus, Roms förste
konsul. J. har 30 dagar. Den är i norden
årets behagligaste månad, med hänsyn till blid
temperatur och naturens fägring. Dess svenska
namn är sommarmånad; danskarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
