Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Julianehaab ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett mönster af rättvisa och lindrade de tyngande
skatterna i landet. De krigiska angelägenheterna
sköttes på ett utmärkt sätt. Alemannerna blefvo
slagna i ett blodigt fältslag vid Argentoratum
(Strassburg), och frankerna måste underkasta
sig, hvarjämte försvaret stärktes genom
befästningar.
J:s växande anseende förtröt Konstantius, som
genom befälhafvarna i Gallien beredde sin frände
den ena svårigheten efter den andra. Slutligen
utfärdade han år 360 befallning, att J:s bästa
hjälptrupper skulle lämna Gallien och afgå till
Österlandet; men vid marschen genom den ort,
där J. hade förlagt sitt högkvarter, Lutetia
(nuv. Paris), utbröt soldaternas förbittring
i myteri, i det att de ville upphöja J. till
kejsare. Denne sökte på allt sätt afböja
utmärkelsen, men fann sig slutligen nödgad
att gifva efter. Dock bemödade han sig i det
längsta att på fredligt sätt uppgöra saken
med Konstantius. Men då allt var fruktlöst,
bröt han, 361, upp mot öster, där han i slutet
af året i Mesien emottog underrättelsen, att
Konstantius, som från kriget med perserna gått
honom till mötes, på vägen aflidit. Nu var
J. ensam härskare. Redan under sitt krigståg
mot Konstantius hade han afkastat masken,
låtit öppna de hedniske gudarnas tempel och
själf offrat åt dem. För att rättfärdiga
sitt affall afsände han skrifvelser, bland
hvilka den till atenarna, ett äkta konstverk,
ger oss en djup inblick i hans karaktär och
utvecklingshistoria. — Bevekelsegrunderna till
J:s affall och följande uppträdande synas ha
varit flera. Utan tvifvel hade han fattat en
viss afsmak för den kristna läran på grund
af de kyrkliga stridigheter, hvilka under de
senaste tiderna egt rum och föranledt split,
ofördragsamhet och förföljelser. Redan från
barndomen intagen af beundran för antiken, såg
han af denna hvad den hade bäst, medan han i
kristendomen fäste sin blick vid skuggsidorna
eller svagheterna hos dess bekännare i yttre
måtto. Själf sedlig och rättänkande, ogillade
han på det högsta all den uselhet, som bedrefs
vid det kristna hofvet, och trodde, att mera
godt var att hämta af en förbättrad och förädlad
hedendom än af en, såsom han tyckte sig finna,
förskämd kristendom, i synnerhet som den stora
massan af folket ännu hyllade hednaläran. Den
verkliga lifskraften i kristendomen förbisåg
han, ty han hade mera lärt känna den yttre
formen än anden. För att utföra sina afsikter
till hedendomens återställande stadgade han,
att kyrkan skulle återlämna all statsjord,
som den erhållit, och de andlige mista den
frihet från vissa bördor, som varit dem
förunnad. Vidare förbjödos de kristne att
undervisa i grammatik, retorik och dylika
kunskapsämnen samt utestängdes från statens
ämbeten. För öfrigt var deras religionsöfning
fri, och de olika trosriktningarna fingo
utveckla sig fritt. Hvad den hedniska religionen
angick, skulle den höjas och förädlas i flera
afseenden. Prästernas vandel skulle vara strängt
sedlig, fattigförsörjning efter de kristnes
föredöme inrättades, filosofisk predikoverksamhet
anordnades, och åt det hela skulle ges fastare
organisation. Men det var att hälla nytt vin på
gamla flaskor; hednaläran var icke mottaglig
för den utveckling, som tillämnades densamma,
och J. fann sig mer än en gång sviken i sina
förhoppningar. De kristne sammanslötos starkare
än förr just genom motståndet mot kejsaren. Det
var i synnerhet den
lag, som nekade dem undervisning, hvilken ansågs
farlig. För öfrigt höllo de sanne kristne med
stränghet på sin öfvertygelse; och ehuru många,
särskildt inom hären, afföllo och kastade
rökelse på hednagudarnas altaren, stod dock
den kristna tron fast, härdad och stärkt genom
den nya pröfningen. J. själf synes ha blifvit
mera otålig och bitter till sinnes till följd
af det sega motstånd, som mötte honom. Huru hans
sinnesstämning skulle ha kommit att verka i yttre
måtto, är ovisst. Döden satte nämligen snart
en gräns för hans sträfvanden. — J. hade länge
tillrustat ett fälttåg mot perserna, som voro
hotande och besvärliga grannar. I mars 363 ryckte
han in i Persien och hade i början framgång;
men perserna började då härja och bränna landet,
så att romarna måste besluta sig för ett återtåg
åt nordväst. Strider föreföllo ständigt, och vid
ett tillfälle kastade sig J. i stridsvimlet utan
harnesk, blef sårad af en lans och uppgaf strax
därefter andan (26 juni 363). I dödsstunden
samtalade han med filosoferna Priscus och
Maximus om själens odödlighet. Man vill äfven
veta, att han, redan sårad, i förkänslan af
sin död utropat: ”Du har segrat, galilé”. Hans
verk föll med honom, och kristna läran blef
åter den rådande. — J. efterlämnade skrifter
på grekiska, nämligen mot de kristne (utg. af
K. J. Neumann 1880), bref (åtskilliga af dem,
som nu bära hans namn, äro dock oäkta), tal,
en satir mot invånarna i Antiokia och en annan
dylik, behandlande kejsarna från Julius Cæsar. —
Om J. har skrifvits mycket, och man har bedömt
honom mer eller mindre strängt. Bland författare,
som särskildt behandlat honom, må här nämnas
tysken D. F. Strauss, ”Der romantiker auf dem
throne der cæsaren” (1897), engelsmannen Rendall
(med bibliografi, 1879) och fransmännen L. Aubé,
som författat en ”Histoire des persécutions
de l’église” (1875—85) och utgifvit en studie
öfver honom, och P. Allard, ”Julien l’apostat”
(3 bd, 1900—03), samt svensken J. E. Centerwall,
”Julianus affällingen” (1884). Skönlitterärt
har J. behandlats af bl. a. F. Dahn,
i en roman (”Julianus affällingen”,
sv. öfv. 1894), och D. Meresjkovski i ”Kristus
och Antikrist. 1. Gudarnes död. Julianus
affällingen” (sv. öfv. 1907). Poetiska
framställningar af honom ha gifvits af
bl. a. Ibsen i läsdramen ”Kejser og galilæer”
(1873) samt af B. E. Malmström i dikten
”Julianus”. Ibsen framhåller hufvudsakligen
J:s svaghet och missräkningar i den kamp,
hvari han inlät sig, samt motsatsen emellan
den ideala värld, som han tänkte sig, och den,
som verkligen omgaf honom. Malmström söker
gifva en bild af hans själslif, då han lider
af otrons marter och vill gifva sin krona för
trons gåfva, tills han slutligen börjar ana, att
kärleken och försoningen skola öfvervinna honom.
R. Tdh.
Julianus af Eclanum. Se Pelagianism.
Julianus Florentinus, italiensk målare. Se
Bugiardini.
Julias, städer. Se Bet-Haran och Betsaïda.
Julidæ, zool., familj af dubbelfotingarnas
ordning och tusenfotingarnas klass, utmärkt af
den cylindriska, hårdskaliga kroppen, bestående
af mer än 30 leder, hvilken vid fara hoprullas
i spiral. I Sverige finnas 17 arter, fördelade
på släktena Julus, Blaniulus och Isobates. Störst
är det förstnämnda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
