Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 163-164 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordrök ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

därtill närmast gränsande trakten (intensivområdet,
intensivzonen) yttrar sig rörelsen som en
stötformig l. vertikalt upp- och nedgående
(suckussorisk) rörelse; men ju längre man aflägsnar sig
från ytcentrum (till punkterna y¹, y² och y³ o. s. v.),
dess mindre blir den vinkel, som stötriktningen
bildar med jordytan (emergensvinkeln, e), och rörelsen förnimmes på
dessa platser mer och mer horisontalt verkande
eller vågformig (undulatorisk), till dess, på
tillräckligt långt afstånd, all rörelse eller
skakning i ytan upphör. Ju mindre djupt under
jordytan jordskalfshärden är belägen (t. ex. vid
H¹), dess mindre är det ytområde, inom hvilket
jordskalfvet har en suckussorisk karaktär,
och dess mindre är därjämte, vid lika styrka,
i allmänhet hela jordskalfsområdet (jfr de
prickade linjerna i fig.). Vid beräkning af
nyssnämnda djup har man för olika jordskalf
kommit till belopp, som växla mellan några få
tusen och bortemot 20,000 m. Djupvärden af ända
till 39,000 m. ha dock erhållits.

Fig. 1. Diagram af jordskalfsområde.

Fig. 2. Förkastning, uppkommen vid en jordbäfning i Japan 28 okt. 1891.

Jordskalfven åstadkommas af flera orsaker. Somliga,
instörtnings- l. urlakningsskalf,
uppstå vid instörtandet af taket till
större eller mindre underjordiska hålrum,
som bildats genom från jordytan nedsipprande
vattens utlösning af kalkstens-, gips-
eller stensaltlager. Andra, vulkaniska skalf
l. explosionsskalf, uppstå som följd af de
underjordiska gasexplosioner, som föregå och
åtfölja utbrotten af vulkaner; de torde för det
mesta vara inskränkta till själfva vulkankäglan
och dess omgifningar. Deras centrum sammanfaller
med medelpunkten för den vulkaniska
verksamheten och ligger vanligen på föga
betydligt djup. Allmännast förekommande samt
mest vidsträckta och förhärjande äro s. k.
tektoniska l. dislokationsskalf, som
orsakas af sättningar, förskjutningar eller
förkastningar (fig. 2) och andra rubbningar
inom den fasta berggrunden. Flertalet af dessa
har en zonal eller axial utbredning.

Jordskalf förekomma inom de kända delarna af jordklotet
öfverraskande ofta. Ensamt från åren 1850—57
finnas underrättelser om 4,620 sådana, af hvilka
nära 2,000 inträffade i Europa. I medeltal
räknadt, egde således nära två jordskalf rum
hvarje dag. Emellan förekomsten af jordskalf
inom skilda delar af jordklotet samt dettas
geologiska beskaffenhet och byggnad är ett intimt
samband omisskänneligt. Flera af de hufvudsakliga
jordskalfsdistrikten befinna sig längs större
bergskedjor, som följa begränsningarna af
ur hafvet brant uppstigande fastlandsmassor
(Amerikas västkust, Bortre Indien, Sundaöarna,
Nya Guinea), eller upptorna sig i kontinenternas
inre delar (Alperna, Himalaya), i allmänhet
på områden, där jordskorpan undergått väldiga
veckningar och rubbningar, så att sprickor
och rämnor uppstått, längs hvilka sättningar
kunna tid efter annan försiggå. Jordskalfven
där torde således öfver hufvud taget vara
dislokationsskalf, om de än ofta uppträda i
ett visst samband med vulkanisk verksamhet,
i hvilket afseende Amerikas västkust är
anmärkningsvärd. Äfven jordskalfven i södra
Italien och på Sicilien tyda på ett dylikt
samband. — Blott sällan inträffa däremot
jordskalf inom sådana områden, där landet är
jämnt utbredt med ringa höjdskillnader och där
tillika en enkel orubbad geologisk lagerbyggnad
är rådande. I detta hänseende utmärker sig norra
Europa — från Nord-Tyskland genom Ryssland till
trakten af Baikalsjön — äfvensom Afrika s. om
Sahara samt Australien, hvilka landsdelar synas
utgöra de lugnaste platserna på vår planet.

Inom Sverige — likasom också inom grannländerna
— ha endast jämförelsevis svaga och oskadliga
jordskalf förekommit, och de torde nästan
utan undantag ha varit dislokationsskalf,
härrörande från bergmassans förskjutning eller
sättning längs någon spricklinje i berggrunden,
eller beroende på uppkomsten af en sådan. I
tideböckerna finnas anteckningar om 1 skalf
10 jan. 1497, omkr. 12 från 1600-talet
och omkr. 60 från 1700-talet. Från tiden
1846—69 känner man omkr. 40 olika skalf från
Sverige. För dessa och dem, som inträffat
under senare årtionden, nämligen 5 mars 1877, 2
febr. 1879, 3 mars 1880 och flera gånger sedan
dess, finnas många uppgifter insamlade och
offentliggjorda i ”Geol. fören:s i Stockholm
förhandlingar”. Jordskalfvet 2 febr. 1879
var ett bland de mest starka och omfattande;
det sträckte sig från Sicklaön vid Stockholm i ö. till Mariestad i v.,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>