Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 13. Johan - Kikare / 147-148 (1910) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jordfallstrattar ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Inklinatorium.

utöfva ett märkbart vridningsrnoment, som i så
fall mätes därigenom, att man vrider magneten ett
hvarf och ser efter, hur stor vinkel den därvid
genom trådens torsion aflägsnas ur jämviktsläget.

Inklinationen bestämmes vanligtvis medelst ett
inklinatorium (se fig., där en glashuf, som
skyddar nålen mot luftdrag, är utelämnad). En
magnetnål i form af en mycket långsträckt romb
förses med en noggrant svarfvad horisontell
rotationsaxel, såvidt möjligt gående genom
nålens tyngdpunkt. Rotationsaxeln hvilar på
horisontella agatskifvor i medelpunkten till
en vertikal graderad cirkel med nollpunkten i
horisontallinjen. Cirkeln med nålen kan vridas
omkring en vertikal axel; vridningen afläses
på en horisontell cirkel. Ett vattenpass för
nivelleringen är synligt i fig. Inställes
vertikalcirkeln i ett plan, som med magnetiska
meridianplanet bildar vinkeln α, verkar
på nålen hela vertikalintensiteten, men af
horisontalintensiteten endast komposanten Hcosα,
hvarför nålens vinkel i₁ med horisonten bestämmes
af ekv.: H cos α

cot i₁ = H cos α/V = cot i cos α.
Är α = 90°, blir därför
också i₁ = 90°, d. v. s. nålen ställer
sig lodrätt i det mot magnetiska meridianen
vinkelräta vertikalplanet, hvars riktning
således kan bestämmas med tillhjälp
af horisontalcirkeln. Inställes därpå
vertikalcirkeln i magnetiska meridianen,
skulle en enda afläsning ge inklinationen, om
1) nålens magnetiska axel sammanfölle med dess
symmetriaxel; 2) cirkelns nollpunkt svarade
exakt mot horisontallinjen; 3) nålen roterade
exakt i dess centrum; 4) agatpannorna vore exakt
horisontella; 5) rotationsaxeln ginge exakt genom
tyngdpunkten; 6) ingen friktion förefunnes. Då
intet af dessa villkor kan fullt exakt uppfyllas
af fabrikanten, får man upprepa och variera
observationerna på så sätt, att felen, om de
äro små, i möjligaste mån elimineras. Nålens
båda ändar observeras, vertikalcirkeln vrides
180°, nålen omlägges, så att den sidoyta,
som var vänd åt den graderade cirkeln, vändes
från densamma, vertikalcirkeln vrides på nytt
180°. Därpå ommagnetiseras nålen medelst två
strykmagneter, som nedsättas med oliknämniga
poler på hvar sin sida om midten och dragas öfver
hvar sin ända af nålen; den ända, som strykes
med en nordpol, förvandlas till sydpol. Efter
ung. ett tiotal strykningar på hvardera sidan
af nålen upprepas samma iakttagelser, som ofvan
skildrats, med den ommagnetiserade nålen. Lägges
härtill, att man i hvarje läge bör åtminstone en
gång försiktigt, med en i fig. utelämnad gaffel,
upplyfta nålen ur agatpannorna och åter nedlägga
den, finner man, att en fullständig bestämning
kräfver minst 32 afläsningar. — På väsentligen
annat sätt bestämmes inklinationen med den af
W. Weber konstruerade jordinduktorn. Med
ett homogent magnetfälts kraftflöde genom en
plan yta förstås produkten af ytan och den
mot ytan vinkelräta komposanten af fältets
intensitet. Induktorn består nu i hufvudsak
af en vid ring, omlindad med öfverspunnen
koppartråd. Ringen kan rotera omkring en sin
diameter. Ställes rotationsaxeln vertikal
med lindningarna vinkelräta mot magnetiska
meridianen, så blir det genom ringen från
s. till n. gående kraftflödet HS, om S betyder
hela den kringflutna ytan. Vrides ringen 180°,
uttages detta kraftflöde från dess ena sida och
införes på nytt från den andra. Härvid alstras i
lindningen, om den är sluten, en induktionsström,
och en i lindningen inkopplad galvanometers
nål kastas ur jämviktsläget och gör ett största
utslag, n, som är proportionellt mot ändringen,
2 HS, i kraftflödet, under förutsättning,
att galvanometernålens svängningstid är lång i
förhållande till rotationstiden samt att nålens
dämpning kan försummas. Ställes rotationsaxeln
horisontell med ringens plan horisontellt,
fås under samma förutsättningar vid vridning af
180° ett utslag n′, som är proportionellt mot 2
VS. Häraf fås alltså: tgi = n′ : n. Modifikationer
af jordinduktorn ha föreslagits och användts af
E. Schering och H. Wild, hufvudsakligen bestående
däri, att rotationsaxeln inställes i magnetiska
meridianplanet med en lutning mot horisonten,
som omväxlande är litet större och litet mindre
än inklinationen. Äro utslagen på galvanometern
i båda fallen lika stora, blir inklinationen
aritmetiska mediet mellan rotationsaxelns vinklar
med horisonten. Dessa vinklar måste därför
afläsas på en vertikal cirkel. — På magnetisk
induktion i mjuka järnstänger grundar sig en
metod för relativa bestämningar af inklinationen,
som användes af Lamont. En ring af mässing,
som kan läggas på teodoliten, är i ändarna af en
diameter försedd med hylsor, i hvilka två stänger
af mjukt järn kunna fastsättas i vertikalt läge,
så att den ena kommer något öfver, den andra lika
mycket under den fria nålen. Vertikalintensiteten
inducerar i järnstängerna magnetiska moment,
så att nålen devieras. Är den uppmätta
deviationsvinkeln v, fås jämviktsvillkoret:
Hsinv=kV, eller sinv = ktgi. Konstanten k
får bestämmas genom deviationer på en plats,
där inklinationen är känd; denna bestämning
bör tid efter annan upprepas, emedan järnet
med tiden undergår molekylära förändringar,
som äfven ändra induktionskoefficienten. Denna
är dessutom också beroende på temperaturen och
ökas med densamma inom de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>