Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jónsson ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tills. med L. Wimmer har J. utgifvit
hufvudhandskriften (Codex regius) af äldre Eddan
i fototypisk reproduktion (1891); i förening med
V. Dahlerup har han utgifvit ”Den første og anden
grammatiske afhandling i Snorra-Edda” (1886) och
med Eiríkur Jónsson som medarbetare ”Hauksbók”
(1892—96). — J:s viktigaste lingvistiska
verk äro Det norsk-islandske skjaldesprog
(1901) och Islandsk sproglære (1905, en kort
nyisländsk grammatik). Påpekas böra ytterligare
åtskilliga smärre afhandlingar och uppsatser i
”Aarbøger for. nord. oldkyndighed” och ”Arkiv
för nordisk filologi” samt populära uppsatser i
”Nordisk tidskrift”. J. har ovanlig beläsenhet,
särskildt inom den isländska litteraturen,
och är en af vår tids allra främsta
kännare af forn-isländska handskrifter. Som
litteraturforskare och mytolog utmärker han
sig genom grundlig lärdom och motvilja mot
djärfvare hypoteser samt en viss konservatism,
som särskildt trädt i dagen i hans polemik
mot Bugges teorier om anglosaxiskt och iriskt
inflytande på den fornnordiska kulturen; han
medger främmande inflytande, men tror det vara
äldre och kommet från söder, ej från väster. I
fråga om Edda-kvädenas ursprung håller J. före,
att Norge är hemorten för de flesta af dem;
ett mindre antal förlägger han till Grönland,
ännu färre till Island. Mot honom har förutom
Bugge uppträdt B. M. Ólsen, som förfäktar dessa
kvädens isländska härkomst. J:s älsklingsämne
är de gamla skaldekvädena, och han har mer än
de fleste af vår tids forskare bidragit till
att sprida ljus öfver dunkla ställen i dem. I
förening med D. Bruun har J. somrarna 1907—09
verkställt gräfningar efter ruiner af gudatempel
på olika ställen på norra Island. — Varm isländsk
patriot, är J. på samma gång ifrig danskvän
och har som politiker verkat för utvidgad
hemstyrelse, men på samma gång framhållit en
realunion med Danmark som lifsvillkor för
Island. J. är led. af Vet. och vitt. samh. i
Göteborg (1905) och korresponderande
led. af Vitt. Hist. o. Ant. akad. (1908).
R. N—g.
Jónsson, Jón, isländsk historiker, f. 1869,
student från Reykjaviks latinskola 1889, filos.
kandidat i Köpenhamn 1890, biträdande lärare
vid Vallekilde folkhögskola i Danmark 1892—93
och 1895—96, isländsk alltingsstipendiat för
historiska forskningar från 1897, sedan 1901
med skyldighet att i föreläsningar och tryckta
arbeten ge populära skildringar ur Islands
historia, 1906 utnämnd till underbibliotekarie
vid landsbiblioteket i Reykjavík. Bland hans
arbeten märkas Íslenzkt Þjóðerni (Isländsk
nationalitet, 1903) och Gullöld Íslendinga
(Islänningarnas guldålder), liffullt och
elegant skrifna och med gediget innehåll.
R. N—g.
Jónsson, Einar, isländsk skulptör, f. 1874 i
södra delen af Island, kom 1893 till Köpenhamn,
studerade vid akademien där i tre år, reste
till södra och västra Europa och bosatte sig i
Köpenhamn. Hans konst bäres af obändig fantasi,
mycken dristighet och experimentlust samt böjelse
för allegori och symbolik. Bland hans arbeten
må nämnas Fredlös, Gryning (jätte, som bär en
kvinna), den fantastiska gruppen Årstiderna,
staty öfver Ingólfur, Islands förste bebyggare,
utkast till flera monument, grafmonumentet Mull,
Tiden (dekorativ grupp) m. fl.
G—g N.
Jonstorp, socken i Malmöhus län, Luggude
härad. 2,905 har. 1,728 inv. (1908). Annex till
Farhult, Lunds stift, Luggude kontrakt.
Jonstrup, dansk by, 17 km. n. v. om
Köpenhamn. Där finns ett skollärarseminarium,
det äldsta i Danmark, grundlagdt 1791, urspr.
på Blaagaard utanför Köpenhamn, men 1809
flyttadt till J. Seminariet hade 1908 6 lärare
och 77 lärjungar, af hvilka 55 bodde vid
anstalten. Omkr. 2,000 lärare ha här fått sin
utbildning.
E. Ebg.
Jón Ågmundsson (Ǫgmundarson), isländsk
biskop, helgon, d. 1121, tillhörde landnamsmannen
Asgeir Kneifs ätt och härstammade på mödernet
från Siðu-Hallr, Thangbrands första proselyt. Han
uppfostrades hos Isleif Gizursson på Skálholt,
reste utomlands, prästvigdes 1077 och vände hem
genomträngd af en romersk-kyrklig uppfattning,
men därjämte som en uppriktigt from och
uppoffrande man. Då biskop Gizur afstått
Nordlänninga-fjärdingen, valdes J. till biskop
(1105) där. Då ärkebiskop Asser i Lund vägrade
invigning, emedan J. var för andra gången gift,
måste han draga till Rom och fick där påfvens
dispens, hvarefter han blef invigd (1106). Vid
biskopssätet, Hólar, lät J. uppföra en kyrka
och vid kyrkan en skola. J. var asketiskt
sinnad. I allmänhet såg han det fäderneärfda
och folkliga med oblida ögon; på hans yrkande
utbytte islänningarna de hedniska dagnamnen
mot Tredjedag, Midveckodag, Femtedag och
Fastedag. I. grundlade det första klostret
på Island, på Thingeyri. 1200 upptogos hans
ben ur grafven, och folket förklarade honom
för helgon. 23 april var hans minnesdag.
C. R. (R. N—g.)
Joplin [dʃå’plin], stad i västra delen
af nordamerikanska staten Missouri, vid
västra sluttningen af Ozarkbergen. 35,671
inv. (1906). J. är Nord-Amerikas viktigaste
zinkmarknad med rika zink- och blygrufvor samt
stora smältverk.
J. F. N.
Joppe, stad. Se Jafa.
j:or, förkortning för lat. junior (se d. o.).
Joram (hebr., ”Jehovah är upphöjd”). 1. Konung
i Juda rike omkr. 889—885 (l. 890—876),
Josafats son, blef troligen under faderns
sista regeringsår medregent. Han var gift med
den gudlöse israelitiske konungen Ahabs dotter
Atalja och införde den feniciska baalskulten
i Juda. Han började sin regering med att
mörda sina sex med stort fädernearf försedda
bröder. Under hans tid afföllo edomiterna från
Juda, upprättade ett eget rike och plundrade, i
förening med filistéerna, Jerusalem. J. dog af en
fruktansvärd sjukdom och fick ej sitt hvilorum
bland konungagrafvarna (2 Kon. 8: 16 ff.; 2
Krön. 21). — 2. Konung i Israel omkr. 896—885
(l. 886—875), konung Ahabs son, stod under
ett visst inflytande af profeten Elisa, men
skildras dock som ogudaktig. Tillsammans
med Juda konung Josafat företog han en
lycklig härfärd mot moabitkonungen Mesa,
men blef på ett tåg mot syrerna sårad. Under
tillfrisknandet dödades han af den af profeten
Elisa till konung smorde Jehu (2 Kon. 8, 9 kap.).
J. P.
Jorat [ʃåra’], ty. Jurten, en 932 m. hög
molassplatå n. om Genèvesjön i schweiziska
kantonen Vaud, sakta sluttande mot sjön,
där den öfvergår till kustlandskapet La Vaux.
J. F. N.
Jord, nord. myt., en af asynjorna, dotter af
Anar och Natten, gemål till Oden, himlens
gud. Deras son var Tor. J. omtalas äfven
under namnen Fjorgyn (se d. o.) och Hlodyn.
Th. W.*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
