Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jonidium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverväldet i högsta måtto sorglig, ty de
venezianske ämbetsmännen gjorde allt för
att utsuga dem. Vid Venezias delning, 1797,
tillföllo öarna Frankrike, men eröfrades
redan 1799 af de förbundne turkarna och
ryssarna, hvarefter kejsar Paul af Ryssland,
genom fördraget med Porten 21 mars 1800, af dem
bildade den turkiska tributstaten De sju förenade
öarnas fristat. Den af inre strider sönderslitna
fristaten införlifvades genom freden i Tilsit
1807 med Frankrike, som dock kunde bibehålla
endast Korfu, medan de öfriga öarna 1809 besattes
af engelsmännen. De mot Frankrike allierade
makterna öfverenskommo i Paris 5 nov. 1815 att af
de Joniska öarna upprätta en engelsk skyddsstat,
benämnd Joniska öarnas förenta stater (États
unis des îles ioniennes.) Den engelska regeringen
tillsatte en lordöfverkommissarie öfver Joniska
öarnas förenta stater, sir Thomas Maitland, och
under dennes ledning utarbetades en författning,
som trädde i kraft
i jan. 1818. Enligt densamma skulle
republiken styras af en president, utsedd af
engelske konungen, en lagstiftande församling
af 40 personer, af hvilka
11 skulle utses af lordöfverkommissarien, samt
en af och inom lagstiftande församlingen vald
senat af 5 personer. Faktiskt var emellertid
den engelske lordöfverkommissarien den verklige
härskaren, och hans ofta stränga regemente
väckte allmänt missnöje. Gång på gång sökte
folket afskudda sig det engelska oket och
förena sig med Grekland. Slutligen
förklarade England 10 dec. 1862 att, om
grekerna (efter konung Ottos fördrifvande)
valde en för England antaglig konung, skulle
öarna öfverlämnas till Grekland. Sedan detta
skett, öfverlämnade 30 maj 1864 den engelske
öfverkommissarien sir Henry Storks öarna till
en grekisk kommissarie, sedan stormakterna,
som undertecknat Parisfördraget 1815, 14
nov. 1863 gillat öarnas förening med Grekland
och i jan. 1864 garanterat Korfu och Paxos,
den ständiga neutralitet, som förut varit alla
öarna garanterad. 6 juni höll konung Georg
sitt högtidliga intåg i hufvudstaden Korfu,
och i juli togo ombud för öarna plats
i grekiska nationalförsamlingen.
(J. F. N.)
Jonisk stil l. Jonisk ordning, bygnk. Se
Pelarordning.
Jonisk tonart (Iastisk tonart), mus. Se
Kyrkotonarter.
Jonism, egendomlighet i det joniska folklynnet
eller den joniska dialekten. Jfr Jonien och
Grekiska språket, sp. 215.
Jonkheer [-hēr], nederländsk adelstitel; om
dess härledning se ordets tyska och svenska form
junker.
Jon Kuvlung (af kuvl, munkkåpa), norsk
partihöfding på konung Sverres tid, var först
munk i Hovedöns kloster, men utgaf sig 1185 för
konung Inge Krokryggs son och samlade omkring sig
ett parti (kuvlungarna), hvilket förnämligast
utgjordes af den 1184 fallne konung Magnus
Erlingssons anhängare. 1186 intog J. Nidaros,
och hans män begingo åtskilliga våldsamheter i
staden, medan konung Sverre höll sig stilla på
borgen utanför densamma. Då J. det följande året
förnyade sitt anfall, blef han slagen af Sverre,
men först i dec. 1188 lyckades denne öfverrumpla
och döda J. (i Bergen), hvarefter kuvlungarnas
parti sprängdes.
O. A. Ö.
Jonkvill [ʃåȵkvi’l], fr. jonquille [ʃå̄ki’j],
bot., en art af släktet Narcissus L., N. Jonquilla L., som har
flera mindre blommor i toppen af
stängeln. Blommorna äro före utsprickningen
omgifna af ett hinnaktigt hölster. Deras färg
är gul och deras lukt ljuflig, liknande den af
pomeransblommor (”orangeblommor”). Bladen
äro mycket smala; stängeln är tämligen
hög. Jonkvillen odlas mycket i våra fönster i
flera varieteter och låter lätt nog drifva
sig till blomning under eftervintern
och våren. Dess hemland är Syd-Europa.
O. T. S. (G. L—m.)
Jón Loptsson, isländsk storman i slutet
af 12:e årh., sonson af Sæmund frode och
dotterson till norske konungen Magnus Barfot,
egde anseende för att vara sin tids klokaste,
lärdaste och rikaste man på Island. Han
var icke blott gode, utan innehade äfven s
som diakon — en andlig myndighet, hvilken
han med framgång använde till stäfjande af
biskopsstolens öfvergrepp. I den nordiska
litteraturens historia har J. fått sitt namn
bevaradt genom den icke oviktiga omständigheten,
att det var hos honom, på den som hufvudsäte
för lärda idrotter kända gården Oddi, som Snorre
Sturlasson uppfostrades från sitt 4:e lefnadsår
till sitt 19:e, eller 1197, då J. afled.
(R. N—g.)
Jon Nils Mors Rissmörjning. Se Hemliga medel,
sp. 391.
Jonopsidium Rchb., bot., växtsläkte af
fam. Cruciferæ med 1 art, J. acaule, i
Portugal. Den är en liten enårig ört med
mycket talrika violetta eller hvita blommor,
som redan 14 dagar efter sådden börja komma
fram. Den odlas ofta som en nätt miniatyrväxt,
G. L—m.
Jonquières [ʃå̄kiǟr], Henri Alexandre Antoine
de, dansk general, f. 13 aug. 1816, af fransk
reformert släkt, d. 21 sept. 1879, blef 1838
löjtnant och 1848 kapten i artilleriet. Han
var 1842—47 lärare vid krigshögskolan och
förde 1849—50 ett halfbatteri. 1852 blef
han konstruktör vid artilleriet och 1860
major. I denna egenskap kommenderade han
1864 artilleriet i Dybbölställningen och
utmärkte sig därvid så, att han 1865 blef
öfverste och chef för artilleriet samt 1867
general. 1866 blef J. led. af kommittén
för utarbetande af en ny härordning och
var sedan 1870 landstingsman för Köpenhamn.
E. Ebg.
Jonsberg, socken i Östergötlands län, Östkinds
härad. 9,184 har. 1,547 inv. (1908). J. utgör ett
regalt pastorat i Linköpings stift, Vikbolands
kontrakt.
Jónsbók kallas den ännu i vissa fall gällande
isländska landslagen, som författades på
föranstaltande af norske konungen Magnus
Lagaböter. Den blef likväl först efter
konungens död, 1280, öfverförd till Island
af lagmannen Jón Einarsson (f. omkr. 1230,
d. 1306, lagsagoman 1269—70, lagman öfver syd-
och östlandet 1277—94), som väl i hufvudsak
utarbetade lagboken och efter hvilken den fick
sitt namn. Följande året blef lagen, med undantag
af några få kapitel, antagen af alltinget,
fastän motvilligt, då dess straffbestämmelser
voro ytterligt hårda. Både i form och innehåll
ansluter den sig nära till konung Magnus’
norska landslag, ehuru Jónsbók i större grad
än sin närmaste föregångare, ”Járnsiða”, tog
vederbörlig hänsyn till den äldre isländska
rättsutvecklingen. Genom sin rikhaltighet,
klarhet och reda skiljer den sig fördelaktigt
från ”Järnsidan”. Jónsbóken trycktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
