Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johannes. 22 påfvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på en synod 640 monoteletismen samt sökte
försvara påfven Honorius’ renlärighet. Han tog sig
an sina af slaverna betryckta landsmän, lösköpte
de fångne samt byggde till de dalmatiske
martyrernas ära en kyrka i Rom.
5. J. V (685—686), född i Syrien, hade varit
påflig legat på sjätte ekumeniska kyrkomötet (680);
han lade den sardinska kyrkan åter under den
romerska stolen.
6. J. VI (701—705), till börden grek, låg under
sin regering i strid med Öst-Rom liksom med
langobarderna.
7. J. VII (705—707), liksom företrädaren till
börden grek, prisas för lärdom och konstsinne, men
ådagalade svaghet och bristande mod i sina
förhandlingar med Justinianus II rörande erkännande
af den 2:a Trullanska synodens beslut.
8. J. VIII (872—882), Gundos son, förut
ärkediakon inom romerska kyrkan, sträfvade att
fullfölja Nikolaus I:s storstilade kyrkopolitik. Skicklig
finansman, administratör och diplomat samt föga
nogräknad om medlen, sökte han befria Italien från
sarasenerna samt göra påfven till Italiens och
kejsardömets behärskare. Det förra syftet sökte han nå
med kejsar Ludvig II:s hjälp, men han lyckades ej
bilda något varaktigt förbund mot sarasenerna; mot
slutet af sitt pontifikat nödgades han t. o. m. betala
dem en betydande tribut. Efter Ludvigs död (12
okt. 875) krönte han (25 dec. 875) Karl den
skallige till kejsare, men försöken att återställa
en karolingisk universalmonarki misslyckades, och den
afsedda hjälpen mot sarasenerna uteblef. Efter
kejsar Karls död (13 okt. 877) öppnade J.
underhandlingar med Karlman, hvars anhängare belägrade
J. i Rom (878), men trädde senare i förbindelse med
grefve Boso af Provence, hvilken han förespeglade
konungakronan. Dessa planer misslyckades
emellertid, och redan i aug. 879 erkände han Karl den
tjocke som konung af Italien och krönte honom
senare (före 9 febr. 881) till kejsare. Men ej heller
hos honom fann J. den väntade hjälpen mot
sarasenerna. J:s hela italienska politik hade sålunda
fullständigt misslyckats på grund af partihatet och
furstemaktens begynnande upplösning. J. erkände
Methodius som ärkebiskop af Mähren och stödde
honom i hans strid mot det bajerska episkopatet.
I afseende på bulgarerna fullföljde han sina
företrädares politik. För att vinna kejsar Basileios I:s
hjälp mot sarasenerna förklarade han sig villig att
under vissa betingelser erkänna den afsatte
patriarken Fotios och gaf 880 detta sitt erkännande,
ehuru de kräfda betingelserna icke uppfylldes. Att
J. senare öfvergifvit denna politik och ånyo
bannlyst Fotios, berätta yngre källor. — J. skall ha fallit
offer för en sammansvärjning bland sina närmaste:
först sökte man röja honom ur vägen med gift; då
detta ej verkade nog fort, dödades han med
hammarslag på hufvudet.
9. J. IX (898—900), en från Tivoli bördig
benediktinmunk, lyckades undantränga biskop
Sergius af Cere, som efter påfven Teodors död (dec.
897) bemäktigat sig påfvestolen. J. fördömde på
en synod i Rom sergianerna, utfärdade bestämmelser
rörande påfvevalet samt erkände Lambert af Spoleto
som kejsare. Från hans pontifikat känna vi äfven en
synod i Ravenna.
10. J. X (914—928) hade enligt Liudprand af
Cremona den äldre Teodora att tacka för sin
upphöjelse på påfvestolen, sedan han förut varit biskop
i Bologna och Ravenna. J. gjorde försök att vinna
vissa slaviska folk för den romerska kyrkan,
äfvensom att anknyta förbindelser med spanska kyrkan.
Sin största berömmelse vann J. som politiker och
fältherre. Han krönte Berengar af Friuli till
kejsare, förenade Italiens furstar mot sarasenerna och
slog dem vid Garigliano (916). Efter Berengars
mord (924) slöt J. förbund med Hugo af Burgund.
På anstiftan af Marozia blef han 928 kastad i
fängelse, där han afled — enligt några mördad
genom kväfning.
11. J. XI (931—936), naturlig son till påfven
Sergius III och den ofvannämnda Marozia,
uppsattes af sin moder på påfvestolen och gick i början
i hennes ledband, men hölls senare åtminstone under
någon tid fången af sin halfbroder Alberik, som
öfver honom utöfvade ett afgörande inflytande.
12. J. XII (955—964), den nyssnämnde
Alberiks oäkta son, Octavianus, uppsteg vid
unga år på påfvestolen. J. var en värdig ättling
af Marozias familj; det påfliga palatset Lateranen
förvandlades, heter det, under hans tid så godt som
till en seralj, där Petri efterföljare vid sina
dryckeslag drack djäfvulens skål och vid sitt raffelspel
anropade Jupiter och Venus. Men han var tillika
en stor krigare med en högt flygande ärelystnad.
Först sökte han utvidga sitt välde i s., men utan
framgång. Senare råkade han i strid med konung
Berengar och, då dennes son Adalbert inträngde på
romerskt område, anropade han sannolikt under
påtryckning af det kyrkliga reformpartiet Otto I om
hjälp och krönte honom till kejsare 2 febr. 962.
Kejsaren erkände påfvestolens alla
besittningsanspråk, tillade ännu några donationer och lofvade
påfven hjälp till återeröfrande af de områden, som
förhöllos honom. Efter Ottos aftåg ändrade J.
politik; han närmade sig ånyo Adalbert och
inledde förhandlingar med Ungern och Bysans. Otto
drog då 963 ånyo mot Rom och lät på en synod i
Peterskyrkan afsätta J. för grofva förbrytelser och
till hans efterträdare välja Leo VIII. Dessutom
förnyades 824 års constitutio Romana, kejsarens
öfverhöghet öfver Rom erkändes, och adeln och
prästerskapet förpliktade sig att vid påfvevalen
iakttaga de kanoniska formerna och ej låta viga den
valde, förrän han aflagt ed till kejsaren. J.
lyckades emellertid, sedan Otto lämnat Rom, ånyo
bemäktiga sig Lateranen, synodens beslut förklarades på
ett nytt kyrkomöte ogiltiga, och Leo VIII måste fly.
Innan Otto hann återvända, afled J. af slag midt under
sina orgier.
13. J. XIII (965—972), förut biskop Johan
af Narni, sannolikt son af den yngre Teodora,
valdes till påfve genom kejsar Otto den stores
inflytande. En sammansvärjning bildades mot honom;
han insattes först på San Angelo, sedan på en borg
i Kampanien, men lyckades fly och återvände med
kejsaren till Rom 966. Under sin regering
främjade han på allt sätt Ottos planer.
14. J. XIV (983—984), förut biskop Petrus
af Pavia, hade varit kansler hos kejsar Otto II,
genom hvars inflytande han valdes till påfve. Efter
kejsarens död blef J. af den från Konstantinopel
återvändande Bonifatius VII (se d. o.) inspärrad i San
Angelo, där han af hunger eller gift afled.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
