Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Jod, Jodum, kem. - Jodakne, Se Jodförgiftning - Jodalbacid. Se Jodipin - Jodater, kem. Se Jodsalter - Jodbensol, kem. Se Jodoniumbaser - Joddla, sjunga ordlösa vokaliser och refränger - Jodell, Étienne de - Jodförgiftning, Jodism - Jodgrönt. Se Anilinfärger - Jodhpur, Djodpur, Jodpore l. Marwar - Jodhpur 1. Vasallstat i Rajputana, Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1423 Jodakne-Jodhpur 1424
sydamerikanska råsalpetern innehåller själf i
medeltal 0,05 proc. jod. I rent tillstånd är jod
ett svartgrått, nästan metalliskt glänsande,
i rombiska taflor kristalliserande ämne af
4,93 eg. vikt. Redan vid vanlig temperatur
förflyktigas jod och utbreder till följd däraf
en oangenäm, klorlik lukt. Vid 116° smälter
den och kokar vid 183°, hvarvid den förvandlas
till en mörkt violett gas (af 8,7 eg. vikt),
som vid afkylning förtätas till grafitliknande
fjäll. Jod löses endast obetydligt i rent vatten
(l del jod på 7,000 delar vatten) till en gul
lösning. Sättes åter jodväte eller jodkalium
till vattnet, upptager detta rikliga mängder jod
och färgas mörkbrunt; denna lösning användes
i medicinen och som mikro-kemiskt reagens. I
alkohol och eter löses jod lätt med mörkbrun
färg (jodtinktur). Äfven i kloroform
och kolsvafla löses jod rikligt, med vacker
violett färg. Utmärkande för jod är, att den
äfven i mycket små mängder färgar stärkelse
och amyloid blå samt ägghviteartade ämnen och
huden gula. Jod är giftig. I kemiskt hänseende
liknar den klor och brom, är liksom dessa till
väte och metaller ett enatomigt grundämne,
till syre däremot, liksom kloren, ett sjuatomigt
element. Jodens frändskap till väte och metaller
är dock vida svagare än klorens och bromens,
till följd hvaraf jod icke på långt när har
samma frätande verkningar som kloren och ur
sina metallföreningar utdrifves af klor och
brom. Däremot har jod större frändskap till
syre. Jodens atomvikt är 127 och tecknas
J. Jodens förening med väte, jodväte, HJ,
är en färglös, i luften rykande gas, som
begärligt absorberas af vatten, då en starkt
sur lösning, jodvätesyra, erhålles. Den
57-procentiga lösningen af jodvätesyra
i vatten öfverdestillerar oförändrad vid
127°. Jodvätesyran liknar i allt väsentligt
klorvätesyran; den ger med metalloxider vatten
och jodmetaller (jodurer och jodider)
samt löser många metaller under utveckling
af vätgas. Däremot är jodvätet en vida
mindre beständig förening än klorvätet. Gasen
sönderdelas delvis redan vid 180° i jod och
vätgas, och lösningen syrsättes af luftens syre,
hvarvid vatten och fri jod, som utkristalliserar,
uppstå. Joden ger två syrehaltiga syror,
jodsyra, HOJ02 eller (HOJ02)2, hvilken
framställes genom kokning af jod med
koncentrerad salpetersyra, och öfverjodsyra,
(H0)5JO, bägge fasta, kristalliserande, färglösa
ämnen. Se äfven Jodometri. Om jods användning i
medicinen se Jodipin, Jodoform och Jodpreparat. I
den kemiska tekniken användes jod dessutom för
framställning af vissa organiska färgämnen.
P. T. C. (H. E.)
Jodakne. Se Jodförgiftning.
Jodalbacld. Se Jodipin.
Jodäter, kem. Se Jodsalter.
Jodbensol [-sål], kem., vätska (kp. 185°)
af sammansättningen C6H5J, framställes
ur diazoniumsalter och kopparjodur. Se
vidare Jodoniumbaser.
H. E.
Joddia (ty. jodeln), sjunga ordlösa vokaliser och
refränger medelst upprepadt, hastigt öfverslående
ur bröstregistret in i hufvudregistret. Detta
maner är egendomligt för tyrolare och
schweizare. A. L.*
Jodelle [jådä’1], Étienne de, seigneur
de Lymodin, fransk skald, medlem af Plejaden,
f. 1532, d. 1573, var den förste, som afgjordt
bröt med medeltidsdramats teknik, i det han på
franska skref de första skådespelen efter antikt mönster:
tragedierna Cléopâtre captive (1552) och Didon
se sacrifiant (1558) samt komedien Eugénie ou la
rencontre (1552). Handlingen i dessa tragedier
är ytterst obetydlig, karaktärsteckningen är
schematisk, och personerna äro icke sammanförda
i dramatiska situationer. Dessa tragedier äro
ännu nästan endast lyriska kantater. De tre
reglerna iakttagas ännu icke med någon större
precision. Komedien är ännu i mångt och mycket en
medeltida fars. Trots alla dessa ofullkomligheter
är J. emellertid Corneilles, Kacines och
Molieres föregångare. J. skref äfven lyriska
dikter, oder, sonetter, elegier och chansons,
men de äro utan större betydelse. J. stod först
högt i gunst hos Henrik II, men råkade sedan
i onåd, förde ett oregelbundet lif och dog i
fattigdom. Hans OEuvres utkommo 1574 och 1583;
den bästa nya upplaga är utgifven af M. Laveaux
(2 bd 1868-70). Litt.: Faguet, "La tragédie
française au XVI:e siecle" (1883), Darmesteter
och Hatzfeld, "Le XVI:e siecle en France".
J. M.
Jodförgiftning, Jodism. Omkr. 3 gr. ren
jod kan medföra döden för en fullvuxen
människa. Jodförgiftningar ha ibland inträffat
efter medikamentös användning af jodpreparat,
mest efter insprutning af jodtinktur i serösa
hålor eller i äggstockcystor. Förgiftning kan
stundom framkallas äfven genom inandning af
jodångor i fabriker, vid kemiska arbeten
o s. v. Den akuta förgiftningen genom direkt
införande af jod eller jodtinktur i magen eller
på andra vägar gifver sig till känna genom en
häftig gastroenterit, magplågor, uppkräkning af
brungula massor eller af blå, om stärkelsehaltiga
ämnen samtidigt finnas i magsäcken. Därjämte
märkas slöhet, rödblåaktig färgning af huden
(cyanos) och hudutslag m. m. Stärkelse, klister
och ägghvita äro goda motgifter. Den kroniska
eller konstitutionella jodförgiftningen uppkommer
i regel genom långvarigt bruk af större
doser jodider (jodkalium eller jodnatrium).
De viktigaste symtomen äro ett vanligen af
varfyllda blåsor (pustler) bestående hudutslag
(Jodakne), mest
i ansiktet och på ryggen, spottflytning,
snufva och hosta, lindrig feber, allmän
kraftnedsättning, hufvudvärk, oro och yrsel
(jodrus), störd digestion och afmagring
(jodkakexi). Dessa verkningar försvinna
småningom efter upphörande med jodmedlets
intagande, i synnerhet under inflytande af
en stärkande diet. Symtomen från hud och
slemhinnor ha antagits bero på den retande
inverkan af fri jod, som afskiljes ur jodiderna.
F. B. (C. G. S.)
Jodgrönt. Se Anilinfärger, sp. 1033.
Jodhpur, Djodpur [djåudpö’e], Jodpore l. Marwar.
1. Den största vasallstaten i Rajputana,
brittiska Indien, har med en areal af 96,982
kvkm. 1,935,565 inv. (1901). Landet begränsas i
ö. af Arawalibergen, från hvilka en mängd floder
rinner ner till Luni, som strömmar genom J. i
hela sin längd och slutar i Rann. Västra delen
tillhör den indiska öknen Thar. Klimatet visar
stora ytterligheter af hetta och köld; om vintern
faller termometern ofta under fryspunkten. Af
inv. äro 5/8 jater (mest jordbrukare), 1/4
rajputer (den härskande klassen), resten
mina, bhil m. fl. Språket är i allmänhet
marwari, en med hindi besläktad munart. Genom
staten går Rajputanajärnvägen med bibana till
hufvud-staden. Fursten, en rajput af familjen
Rathor, bär titeln "maharaja" och är bunden af
fördrag med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
