Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italienska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1091
Italienska litteraturen
1092
dersmål. Hans vän och medarbetare,
Apostolo Zeno (d. 3750), begåfvad skald och
litteraturhistoriker, har äfven efterlämnat verk
af bestående värde. Skarpsinnig, men svårläst
är Giambattista V i c o (d. 1744), som gaf
första uppslaget till hvad man kallar historiens
filosofi. Med Muratoris dödsår 1750 brukar man
ange slutpunkten för denna halft-annat sekel
långa period, som från vitterlekens synpunkt
visar nedgång, men under hvilken kraftigt
be-gåfvade män förberedde ett nytt uppsving på
andra områden af den högre litterära kulturen.
Den vaknande nationalkänslans period, 1750-
1870. Denna period benämnes af italienarna
Ri-sorgimento eller Rinnovamento, hvilket
innebär, att de däri se ett uppvaknande från
den politiska och äfven andliga försoftning,
som de icke utan skäl ansågo karakterisera
den föregående, äfven om man mot slutet af
denna redan kan skönja ansatser till större
litterär lifaktighet. - Efter freden i Aachen
1748 inträdde för Italien en jämförelsevis
gynnsam tidrymd af omkr. 40 år, hvarunder
fred härskade i landet. Af dess stater, som
då reducerats till tio, egde dock de flesta
endast ett relativt oberoende, ty de styrdes
despotiskt af regenter tillhörande utländska
furstehus; Lombardiet var redan en österrikisk
provins. Särskildt den vetenskapliga verksamheten
fick nu ett vackert uppsving, men äfven inom
skönlitteraturen gjorde sig gällande en under
inflytelse från andra länders litteratur vaknande
ny smakriktning. Visserligen fortsatte ända
in på 1800-talet Arcadia att diktera form och
innehåll för den poesi, som i konservativa
kretsar ansågs distingerad. Men icke ens
denna akademi hade förblifvit oberörd af nya
strömningar. Det senaste arkadiska maneret visade
tecken till större frihet, och dettas främsta
representanter, Bertöla (d. 1798), Savioli
(d. 1804) och De’ Kossi (d. 1827), ha efterlämnat
dikter, som särskildt i vers-tekniskt hänseende
tjänat till mönster för en yngre generation. -
Giuseppe Parini (d. 1799) blef den, sam först
förde den italienska diktkonsten ut ur Arcadias
konventionella fantasivärld in i det verkliga
lifvets miljö, där han närmast fäste sig
vid sociala missförhållanden, som han sökte
mildra eller undanröja genom sina kvickt och
talangfullt moraliserande satirer. Men äfven
som lyrisk skald var han reformator, ty i sina
ur verklig inspiration framsprungna dikter lade
han sig alltid vinn om en enkel och naturlig,
men fullt konstnärlig stil. Under det att Parini
sökte luttra och höja den sociala moralen, satte
hans yngre samtida Vit-torio Alf ieri (d. 1803)
till sitt mål att väcka och höja nationalkänslan
och att lära sina landsmän att inse och hata det
politiska och klerikala förtryck, hvarunder de
lefde. I denna riktning gå icke blott hans många
tragedier, utan äfven hans lyriska dikter. I sin
motvilja mot den vekt sentimentala arkadismen
gaf han åt sin stil en visserligen kraftig, men
ofta kärf uttrycksfullhet. - Likt den sistnämnde
gick Vincenzo Monti (d. 1828) i sin litterära
bildning direkt tillbaka till antiken. Hos dem
båda framträdde alltså klassici-teten med en
frisk ursprunglighet, som föranledde, att deras
poetiska riktning benämndes nyklassisk. Monti
egde rik fantasi, varma och lifliga känslor samt
ett fint utbildadt f ömsinne; allmän är också
eftervärldens beundran för hans glänsande förmåga
att locka fram språkets musikaliska element
och att genom ordens rytm stegra det intryck,
som innehållet af ser. - Genom Ugo Foscolos
(d. 1827) diktning går som en röd tråd en bitter
känsla af Italiens förödmjukande beroende af
utländska makter. Den framträder vemodigt i hans
sköna dikt, "I Sepolcri", men än starkare i den
psykologiska romanen, "Jacopo Ortis", som af
hela den rika romanlitteraturen före Manzoni
är den enda man ännu läser med intresse. Som
litteraturhistoriker gaf han första uppslaget
till den moderna litterära kritiken. Han var
passioneradt känslofull och, ehuru nyklassiker,
ingick i hans komplicerade natur en dyster
subjektivism, hvarigenom han i viss mån blef en
föregångare till den romantiska skolan. Hans nära
vän I p p o l i t o Pindemonte (d. 1828) verkar
sympatiskt genom sina. fint formade dikter, som
ofta få sin färg från en vemodig förnimmelse
af naturens skönhet. - Inom dramatiken var på
tragediens område den franska skolan härskande,
till dess Alfieri rubbade dess prestige och
med sina dramer i rent antik stil "från scenen
förde krig mot tyrannerna". "Commedia dell’
arte" bragtes nu ändtligen från sin dominerande
ställning genom Carlo G öl d ön i (d. 1793), som
i fullt litterära komedier framställde säkert
tecknade karaktärer och fint observerade,
aktuella kulturbilder från sin fädernestad
Venezia. Visserligen sökte hans vedersakare
Carlo Gozzi (d. 1806) att med tillhjälp af
sina stundom talangfullt dramatiserade fabler
hålla den italienska komedien uppe i dess
traditionella form, men hans framgång blef
kort. Båda hade de en rival i Pietro Chiari
(1711-85), rik på bisarra idéer och produktiv
äfven som romanförfattare. - Under denna periods
första skeden, för hvilka gränsen kan sättas vid
restaurationen af 1815, har Italien att uppvisa
en serie prosaförfattare af stor förtjänst. Den
ganska omfångsrika roman- och no-vellitteraturen,
mestadels efter franska föredömen, är redan
glömd; däremot nämnas ännu med vördnad flera
vetenskapligt bildade män, som med sina skrifter
öfvat varaktigt inflytande på den lärda kulturen
och den sociala utvecklingen. Francesco Maria
Zanotti (d. 1777), fint bildad och mångsidig
humanist, anses vara sin tids bäste stilist
på latin och italienska. Girolamo Tiraboschis
(d. 1794) "Storia della letteratura italiana"
eger ett för alla tider bestående värde, rik
som den är på säkra uppgifter. Pietro Giannone
(d. 1748) dog i fångenskap, därför att han i
"Istoria civile del regno di Napoli" modigt
uppvisade den katolska kyrkans förtryckande
intrång på alla samhällsförhållanden. Antonio
Genovesi (d. 1769) var den förste
nationalekonomen. Cesare Becca-r i a (d. 1794)
har med sin skrift om brott och straff lagt
grunden till den moderna straffteorien. Det
var han, som tillsammans med Pietro och
Alessandro Verri m. fl. i Milano, 1764-66,
utgaf tidskriften "Il-Caffé", hvari de gjorde
sig till målsmän för moderna kulturrörelser. Vid
ungefär samma tidpunkt utgåfvos i Venezia två
andra litterära tidskrifter, "L’0sservatore",
redigerad af Gasparo Gozzi (d. 1786), och "La
Frusta letteraria" af Giuseppe Marcantonio
Baretti (d. 1789); ehuru af olika kynne,
verkade båda reformerande på den allmänna
smakriktningen. - Af Napoleon hade man lärt,
att Italiens politiska karta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
