Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italienska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1085
Italienska litteraturen
1086
(d. 1400) skref kvicka noveller i Boccaccios
maner. Af historiskt intresse äro de krönikor,
som ha till författare Dino Compagni (d. 1324)
samt Giovanni (d. 1348), Matteo (d. 1363) och
Filip po (d. 1405) V i 11 an i. Den af den heliga
Katarina från Siena (d. 1380) efterlämnade rika
brefsamlingen finner ännu i dag intresserade
läsare, dels för sitt innehåll, dels för den
enkla rättframma stilen.
Humanismens och renässansens period, 1375- l
å9&. Den af Petrarca och Boccaccio gifna impulsen
till vidgad och fördjupad kännedom af Roms och
Greklands litterära kultur gjorde sig nu kraftigt
gällande och blef till en början alldeles
dominerande. Den högre bildningens representanter
koncentrerade sitt arbete på att så fullständigt
som möjligt tillegna sig denna kultur, och deras
bemödanden i detta hänseende främjades väsentligt
af de rika litterära skatter, som nu i samband
med östromerska kejsardömets fall räddades
öfver till Italien. De s. k. humanisterna
lade sig vinn om att tänka, tala och skrifva
efter mönstret af sina latinska föredömen
och på deras språk; de slöto sig tillsammans
i lärda sällskap, akademier, af hvilka de i
Rom, Florens och Neapel voro de förnämsta; de
samlade och kopierade antika handskrifter och
grundlade Italiens för sina förvärf från denna
period högt ansedda bibliotek. Under denna ifver
föll det i glömska, hvad Petrarca och Boccaccio
uträttat för att höja och utveckla den italienska
litteraturen, med hvilken det ansågs plebejiskt
att på.allvar taga någon befattning. Den äldre
generationen af dessa humanister, Poggio B r a
c-ciolini (d. 1459), Leonardo Bruni (d. 1444),
Francesco Filelfo (d. 1481) m. fl. främjade
den dock indirekt, ty genom dem rycktes den
lärda bildningen i landet upp på en högre
nivå, och däraf profiterade det yngre släktet,
renässansmännen. Dessa funno det förberedande
arbetet redan undangjordt och kunde därför bättre
fatta och assimilera den antika kulturen i dess
stora betydelse för en god nationell utveckling
på alla den högre bildningens områden. Det,
som karakteriserar denna generation, är också
en harmonisk utveckling af alla intellektuella
gåfvor, så att de med verksamt intresse omfattade
ej blott antikstudiet, utan äfven vitterlek och
konst. Ej längre bundna af blind beundran för
antikens auktorer, kände de lust och håg att
låta det nyvunna bildningsförvärfvet tjäna till
fortsättning af den toskanska periodens mäktiga
insats i nationell diktkonst. Visserligen kunde
de ej i hög litterär be-gåfning täfla med sina
stora föregångare, men hvad de uträttat är dock
beaktansvärdt. Bland dem, som under senare
hälften af 1400-talet i sitt författarskap
på vers eller prosa använde landets språk,
anse italienarna själfva följande vara de
förnämste. Lo-renzo de’ Medici (d. 1492), "II
magnifico", skref ledigt och behagligt lyriska
poesier af olika slag och var äfven dramatisk
författare i liturgisk stil. Dennes gode vän och
beundrare Angelo P o l i-ziano (d. 1494) har sin
största betydelse däri, att hans "Orfeo" är det
första på italienska författade profandramat,
och detta efter typen af de liturgiska Sacre
rappresentazioni, som utvecklats ur de redan
nämnda "laude". Efter Senecas mönster, på
latin författade profandramer förekomma redan
tidigare. Neapolitanaren Jacopo Sannazaros
(d. 1530) förnämsta diktverk på italienska
är herderomanen
"Arcadia", en blandning af lyriska kväden och
prosa; den stod länge högt i gunst för en ledig,
ehuru med osund petrarkism behäftad stil. Den
från Nord-Frankrike utgångna episka diktningen
gjordes nu till föremål för mera konstnärlig
behandling af Ariostos båda föregångare Luigi
Pulci (d. 1484) och B oj ar d o (d. 1494);
för sin "II Morgante mag-giore" hämtade den
förre stoffet uteslutande från Karlssagan, under
det att Bojardo i "L’0rlando innamorato" äfven
inblandade motiv från Artur-sagan. Båda använde
den för episk poesi alltsedan troget bibehållna
versformen "ottava rima". Bland prosaförfattare
märkas Leon Battista Al-ber t i (d. 1472) och L i
ön ar d o da Vinci (d. 1519), högt och mångsidigt
begåfvade typiska renässansmän.
Den klassiska perioden, Iå9k-1595, har fått sitt
namn däraf, att den föregående generationens
sträf-va’n nu i renässansens afslutningsskede
mynnar ut i en den antika klassicitetens
omdaning till fullt nationell. Den italienska
kulturen blir själf klassisk, hvilket från
litterär synpunkt innebär, att skriftställarna
med antikens klara och sunda väsen förena en
från samma håll vunnen kraft att stilfullt
behandla sitt eget modersmål. Med fullt fog
äro italienarna stolta öfver sitt cinquecento,
som bildar ett af de vackraste bladen i den
europeiska kulturens historia. Under denna period
var den litterära verksamheten synnerligen
liflig, och många äro de författare, hvilkas
skrifter ännu läsas med intresse. Den lifsglädje,
som kastar sitt ljusa skimmer öfver den bild vi
göra oss af renässansens män och kvinnor, deras
syn på världen och uppträdande i den, får ett
vackert uttryck i Lodovico Ariostos (1474-1533)
episka dikt "L’0rlando furioso", hvarmed
han lade sista handen vid den ursprungligen
franska medeltidsepiken. Visserligen gaf den
makaroniska stilens virtuos, Gerolamo Folengo
(d. 1544), i sin "L’0r-landino" en parodi af
denna diktart, men, smaklös och grof som den
är, eger den endast kuriositetsvärde. I detta
sammanhang kan nämnas äfven Francesco Berni
(d. 1535), som omarbetade Bojardos "Orlando",
men hvars största betydelse ligger däri, att han
i sina satiriskt burleska skämtdikter fortsatte
en grofkornig och uppsluppen smakriktning,
som kan ledas tillbaka ända till 1200-talet. -
I den under denna period lamt omfattade lyriska
diktkonsten röjdes starkt Petrarcas inflytande
och detta i menlig riktning. Bland de få, som
visade kraft och ursprunglighet, träder främst
Michel Angelo Buonarroti (d. 1564), som riktade
flera af sina sonetter till föremålet för hans
varma beundran, Vittoria Colonna (d. 1547),
som, äfven hon, vackert och känslofullt skref
lyrisk poesi. Denna periods märkesmän inom
prosalitteraturen äro häfdatecknarna Niccolö
Machiavelli \d. 1527) och Francesco Guicciardiini
(d. 1540). Florentinare båda, nästan jämnåriga
och nära bekanta, komplettera de hvarandra,
men ha gemensamt förtjänsten att från den
naivt konstlösa krönikestilen ha höjt det
historiska skriftställarskapet till konsekvent
utredning af kausalsammanhanget i händelsernas
förlopp; de ha sålunda inledt häfdateck-ningens
moderna form. Machiavelli var den storslagne
fjärrskådaren, som riktade hela sin tankekraft
därpå att ur historien hämta ledning mot målet
för hans stora längtan, ett fritt och enhetligt
Italien,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
