Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
blefvo både Neapel och Milano spanska
besittningar, och spanskt inflytande
blef förhärskande i I. under den följande
tiden. Äfven i andra afseenden undergick I:s
karta under 1500-talet förändringar. Florens,
som 1530 blef ärftligt hertigdöme i Medicéernas
släkt, utvidgade 1555 sitt område med Siena
och förvandlades 1569 till storhertigdömet
Toscana. På I:s norra gräns uppstod hertigdömet
Savojen, till hvilket hörde de ännu icke som
italienska ansedda provinserna Savojen, Nizza
och Pays de Vaud. Kyrkostaten nådde under
1500-talet sin största utsträckning. Däremot
gick Genuas och Venezias makt tillbaka, sedan
för världshandeln öppnats nya vägar. Ej heller
kunde Modena, Mantua och Parma
spela någon betydande roll. Under 1600-talet
märkes kriget mellan kejsaren och Frankrike om
tronföljden i Mantua (1627–31), och 1700-talet
förde I. åter midt in i de politiska striderna. I
spanska tronföljdskriget (1701–14), som ledde
till spanska monarkiens delning, erhöll Österrike
Neapel, Sardinien, Milano och Stati degli
presidii (se d. o.), Savojen åter Monferrato
och Sicilien, hvilket det dock 1720 måste lämna
till Österrike i utbyte mot Sardinien, hvarefter
den savojiska monarkien bar titeln konungariket
Sardinien (1720–1861). Spanska konungahusets
försök att återvinna de italienska biländerna i
form af sekundogeniturer kröntes så till vida
med framgång, att Österrike 1735 till spanske
konungen Filip V:s son Karl afträdde Neapel,
Sicilien samt Elba och Stati degli presidii,
och att en annan Filip V:s son, Filip, 1748
erhöll till sekundogenitur Parma, Piacenza och
Guastalla. På samma sätt erhöll Österrike det
genom huset Medicis utslocknande 1737 lediga
Toscana. Dessutom var Österrike fortfarande i
besittning af Milano (en del af Lombardiet).
Franska revolutionens krig omstörtade de
italienska staterna. Frankrike tvang Sardinien
att afstå Savojen och Nizza (1796) samt
bildade 1797 af österrikiska besittningarna
i Lombardiet, Modena, de påfliga områdena
Bologna, Ferrara och Romagna samt af Venezia
v. om Adige Cisalpinska republiken eller,
såsom den från 1802 till sin upplösning 1805
kallades, Italienska republiken. Återstoden af
Venezias italienska område lämnades s. å. till
Österrike. Genua förvandlades till Liguriska
republiken (1797–1805), Kyrkostaten till Romerska
republiken (1798) och Neapel för en kort tid af
året 1799 till Parthenopeiska republiken. Året
förut bemäktigade sig Frankrike Sardiniens
återstående besittningar på fastlandet, och
1801 utsträckte det sitt välde öfver Parma,
hvaremot hertigen af Parma erhöll Toscana som ett
konungarike Etrurien (1801–08). 1805 förändrades
italienska republiken till konungariket Italien,
som med Eugène Beauharnais som vicekonung
förenades i personalunion med Frankrike och
s. å. utvidgades med österrikiska delen af
Venezia m. m. S. å. införlifvades Ligurien
med Frankrike, och af Piombino samt Lucca
bildades ett franskt lydfurstendöme. Två små
nya lydfurstendömen, Benevento och
Pontecorvo, upprättades följande år af Napoleon
för Talleyrand och Bernadotte. 1806 utropades
Napoleons broder Josef till konung af Neapel
och efterträddes 1808 af sin svåger Joakim
Murat. Etrurien införlifvades med Frankrike 1808,
Kyrkostaten 1809,
och därmed var Napoleon omedelbart eller
medelbart herre öfver hela I., utom Sicilien,
som fortfarande innehades af det neapolitanska
konungahuset, och Sardinien, där huset Savojen
ostördt härskade; dessa öar skyddades nämligen
af Englands sjömakt. Oaktadt alla dessa våldsamma
ingrepp i de italienska förhållandena framkallade
dock icke det napoleonska väldet något allmänt
missnöje, ty det var i det hela bättre än de
inhemske furstarnas; det upprätthöll likhet
inför lagen och religionsfrihet; Code Napoléon
blef lag äfven i Italien. Under denna tid
började nationalkänslan i I. vakna till lif:
ett af uttrycken för denna var det omkr. 1807
stiftade sällskapet Carbonari (se d. o.),
ett annat Vittorio Alfieris dramatiska arbeten,
i hvilka I:s folk uppmanas att lägga bort sin
svaghet och befria sig från tyrannerna.
2. De italienska frihets- och enhetssträfvandenas
tid (1815–61). Kongressen i Wien (1815), som
på den dynastiska legitimitetens grundval
skulle ordna Europas karta, styckade åter
I. i en mängd små stater, hvilka till namnet,
men ej i allo till omfånget, voro desamma som
före revolutionskrigen. De båda republikerna
Venezia och Genua återställdes emellertid
icke, och republiken Lucca förvandlades till
hertigdöme. I Neapel återinsattes den gamla
bourbonska konungaätten, som 1816 förenade den
landfasta delen af sitt rike och ön Sicilien
till konungariket Bägge Sicilierna. Kyrkostaten
återupprättades med vid Po något minskadt
område, och konungariket Sardinien erhöll
Genua. Österrike tog i besittning Lombardiet och
Venezia, och åt yngre grenar af österrikiska
huset återgåfvos Toscana och Modena. Panna
tillföll Napoleon I:s gemål Marie-Louise,
men återgick vid hennes död 1847 till sitt
förra bourbonska regenthus; under väntetiden
hade detta styrt Lucca, som nu förenades med
Toscana. Hegemonien på halfön tillföll Österrike,
som för alla dess furstar blef det oumbärliga
stödet mot tidens allt starkare liberala och
nationella strömningar. – Med restaurationen höll
reaktionen sitt intåg i I.: det gamla enväldet
och prästerskapets myndighet återställdes, och
de utmärkta franska lagarna afskaffades till stor
del. Allt detta födde missnöje inom medelklassen,
och äfven adeln slöt sig till oppositionen. Ett
sammanhållande band fann denna i de förutnämnde
carbonari, som verkade för I:s oberoende af
främmande makter, enhet och politiska frihet,
och i viss mån äfven i frimurarna. 1820 års
spanska revolution framkallade ett utbrott af
det allmänna missnöjet i konungarikena Bägge
Sicilierna och Sardinien (1820 och 1821),
och i bägge länderna lyckades revolutionärerna
genomdrifva, att 1812 års spanska författning
proklamerades; men österrikiska vapen
återupprättade enväldet redan 1821 enligt beslut
på den Heliga alliansens kongress i Laibach
(s. å.). Revolutionspartiet lefde emellertid,
och den franska julirevolutionen (1830) samt
franska regeringens vänliga hållning gåfvo det
hopp att kunna genomdrifva sina planer. Några
smärre försök 1830 undertrycktes; men 4
febr. 1831 fördrefs Modenas hatade hertig,
Frans IV, och kort därefter befann sig hela
Kyrkostaten, utom Rom, i uppror; en församling i
Bologna antog en republikansk författning. Påfven
Gregorius XVI anropade Österrike om hjälp, och
österrikiska trupper under Frimont återställde
den gamla ordningen. Frankrike protesterade och
besatte 1832 Ancona, men vågade f. ö. icke med
vapen gifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
