Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
aflagrats i hafvet under tertiär- och
kvartärtiderna. Under den paleozoiska tiden och
senare utbredde sig en kontinent af arkeiska berg
("Tyrrhenis") från norra kusten af Sicilien
utefter hela den nuv. västkusten af I., men
denna sjönk under tertiärtiden och början af
kvartärtiden under hafvet, kvarlämnande ofvan
detsamma endast Corsica, Sardinien och några
stycken af norra Sicilien samt Kalabrien. Kring
detta instörtningsområde bildades en rad
vulkaner, af hvilka de flesta nu äro slocknade,
men flera ännu verksamma. Samtidigt höjde
sig landet i ö. I. är alltså från början ett
utprägladt maritimt land. Endast 33 proc. af
dess yta kunna räknas till egentliga fastlandet,
52 proc. tillhöra halfön och 15 proc. öarna. –
Fastlands-I. eller norra I. består af två
skilda delar, det italienska alpområdet och
Poslätten. Af Alperna eger I. blott den innersta
delen från Col d’Altare till Duino. Bredden af
denna gördel är omkr. 45 km. i Piemont, växer
därefter småningom till 100 km. vid Ortler samt
hoptränges ö. om Adige till 50 km. Af Alpernas
hela område komma 15 proc. eller 35,000 kvkm. på
I. Af Västalperna eger I. helt eller delvis
de Liguriska alperna, Hafsalperna, Cottiska,
Grajiska och Penninska alperna, men af dessas
högsta toppar ligger endast Gran Paradiso
(4,061 m.) h. o. h. på italienskt område,
medan den italienska gränsen går öfver Monte
Viso och Monte Rosa. Ö. om Lago Maggiore böjer
sig I:s gräns så långt mot n., att den går
öfver Bernina och Ortler i de Rätiska alperna,
hvadan af de södra kalkalperna de Lombardiska,
Vicentineralperna, Dolomiterna och Karniska
delvis samt Venezianska alperna h. o. h. ligga
inom I. (se Alperna). Vid södra kanten af dessa
berg ligga I:s förnämsta sjöar: Lago Maggiore,
Lago di Lugano, Lago di Como, Lago d’Iseo,
Lago d’Idro och Lago di Garda. Den politiska
gränsen mot Schweiz och Österrike skär dock
L. Maggiore, L. di Lugano och L. di Garda, hvilka
alltså icke h. o. h. tillhöra I. – Poslätten
är en låg diluvial- och alluvialbildning,
som småningom uppstått genom slammassor från
de kringliggande bergen samt genom landets
höjning. Om Adriatiska hafvets yta stege 250
m., skulle hela slätten förvandlas till en vik,
såsom under pliocentiden, och endast Monte Berici
(421 m.), s. om Vicenza, Euganeiska kullarna
(577 m.), Monferratos bergland (716 m.) höja sig
som öar därur. Väldiga moränlager sluta sig i
v. och n. till slätten. Dess hufvudflod är Po,
som upptager en mängd bifloder från Alperna
och Apenninerna. Vid sin mynning bildar Po
ett stort deltaland. N. om detta nedflyta från
Alperna Adige, Brenta, Piave och Tagliamento i
Adriatiska hafvet. – Den egentliga halfön får
sin karaktär genom Apenninerna (se d. o. och
Europa, sp. 1077). Då dessa berg i dess norra
del gå ifrån Genuagolfen i sydöstlig riktning
öfver till Adriatiska hafvets kusttrakter
(i närheten af Ancona) och därpå böja sig mer
åt s., närmande sig den västra kusten, som de
uppnå i södra I., så komma slättbygderna såväl
som de större floderna att i halföns norra del
ligga v. om bergen, i dess södra ö. om dem. I
förstnämnda trakt träffas dock egentliga slätter
endast i den nedre Arnodalen och utefter kusten,
där de osunda etruskiska maremmerna och Campagna
di Roma, i s. fortsatt af Pontinska träsken, samt
n. om Neapel Campagna felice (l. Terra di lavoro)
bilda en nästan sammanhängande kustslätt. De
inre delarna äro däremot
dels genomdragna af med Apenninerna parallella
lägre bergåsar (Sub-apenninerna), dels rika
på berg af vulkaniskt ursprung. Sjöarna i
denna landsända visa redan genom sin runda
form, att de äro kratersjöar (Trasimeno-,
Bolsena-, Vico-, Bracciano-, Albano-,
Nemi- och Celanosjöarna; den sistnämnda nu
torrlagd). Af vulkanerna är Vesuvius den enda
verksamma, men i de s. k. Flegreiska fälten,
n. om Neapels vik, finnas ännu vulkaniska
fenomen: solfatarer, fumaroler och mofetter
(se Hundgrottan). Slocknade vulkaner äro
bl. a. Albanobergen, Monte Vulture och en mängd
berggrupper i Toscana. Kanterna af den Tyrrhenska
sänkan äro äfven ofta utsatta för förhärjande
jordbäfningar, af hvilka de största under
senare tider voro 1783 års och jordbäfningen
28 dec. 1908, hvilken kostade omkr. 200,000
människor lifvet och förstörde bl. a. orter
Messina och Reggio. De viktigaste floderna inom
detta område äro Serchio, Arno (delvis segelbar)
och Ombrone i Toscana, Tiber, västkustens största
flod, segelbar från Rom, i Latium, Garigliano
och Volturno, som utfalla i Gaëtabukten, samt
Sele till Salernobukten. Till Adriatiska hafvet
flyta i norra delen af halfön blott mindre och
starkt forsande bergsströmmar, af hvilka de
viktigaste äro Metauro och Pescara. Sydöstra
I. är en vidsträckt slätt, Apuliska slätten
(Tavoliere di Puglia), med fruktbar mark, men
fattig på träd och härjad af malarian. Den består
af kritkalk och har en mycket sakta lutning mot
hafvet i ö. Till följd af markens beskaffenhet
råder brist på rinnande vatten och källor. Den
största floden är Ofanto. Utefter norra kusten
ligga några laguner. Till Tarantogolfen nedflyta
flera smärre åar från Apenninerna. – I. är
fattigt på smärre kustöar. Vid östra kusten
finnas endast de obetydliga Isole di Tremiti
och Pianosa utanför Manfredoniahalfön; vid den
västra Elba med kringliggande holmar (Capraja,
Pianosa, Monte Cristo, Giglio), de Pontinska
öarna (Isole Pontine) utanför Gaëtabukten
samt Ischia och Capri utanför Neapels vik, den
förra en lösryckt del af de Flegreiska fälten,
den senare af Sorrentohalfön. Däremot har I. två
stora öar: Sicilien (med Egadiska öarna i v., de
vulkaniska Lipariska öarna i n. samt Pantelleria
i s.) och Sardinien.
Klimatet är en af landets största skatter. Till
följd af sitt läge och sin form njuter I. under
vintern af Medelhafvets uppvärmande förmåga
mer än någon annan Medelhafshalfö. De under
vintern förhärskande västliga vindarna betinga
milda, regnrika vintrar, medan den under
sommaren vanligare nordanvinden (tramontana)
modererar hettan, i synnerhet i södra I.,
där t. ex. Palermo har mindre sommarhetta
än Florens. Emedan vindarna i norden äro mer
föränderliga, kan man där också vänta längre
regnperioder, och t. o. m. sommaren är icke på
norra Poslätten alldeles regnfattig, medan detta
är fallet i mellersta I., och man på Sicilien
kan tala om en regnlös sommar. Snö kan väl falla
äfven på Sicilien, men endast Poslätten täckes
ibland för några veckor af snö. Nederbörden
faller, äfven under vinterregntiden, nästan
blott i häftiga skurar af kort varaktighet, efter
hvilka solen åter frambryter, sällan under längre
tid. En regndag betyder därför oftast en dag, som
delvis upptagits af en regnskur. I. är därför ett
solfylldt land. Mot 1,800 timmars årligt solsken
i Mellan-Europa har Palermo 2,200, Messina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
