Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Istrien, kronland i österrikisk-ungerska monarkien - Istros, gerk., (nedre Donau) - Istrum, socken i Skaraborgs län - Isturiz, Francisco Javier de - Isubu, en vid Guineabukten bosatt stam - Isvolskij, Aleksander Petrovitj - Isvostijk, åkare, droskskjuts - Isyllos från Epidauros, grekisk skald - Isyxa, Se Yxa - Isärfällning, lantbr. Se Plöjning - Isättika. Se Ättiksyra - Isöre, (norra Själland) - it. Se Item - Itabira do Matto-Dentro, stad i Brasilien - Itabirit, petrogr. (järnmalm) - Itacism, språkv. Se vidare Grekiska språket)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
landtkommunerna. Till det österrikiska riksrådet sänder
I. 5 representanter. Hufvudort är Trieste. –
I. {fordom Histerreich), hvilket fått sitt namn
däraf, att man trodde, att Donau (lat. Ister)
afbördade en del af sitt vatten genom en arm,
som i denna trakt föll ut i Adriatiska hafvet,
hörde i forntiden till Illyrien. Dess keltiska
och traciska invånare voro kända som djärfva
sjöröfvare. I 2:a årh. f. Kr. eröfrades halfön
af romarna, och Augustus lade största delen
af den till Italien. Karl den store förenade
den (789) med frankiska riket. Sedan 976 hörde
I. till hertigarna af Kärnten och sedermera efter
hvartannat till hertigarna af Meran, hertigen
af Bajern, patriarken af Aquileja och slutligen
republiken Venezia, hvilken innehade största
delen af halfön till freden i Campo Formio
(1797), då Österrike förvärfvade den och lade den
till den nordöstra delen, som Österrike egt sedan
1374. Genom freden i Pressburg (1805) nödgades
Österrike att jämte sina öfriga venezianska
besittningar af träda äfven I., som då lades
till konungariket Italien, i hvilket det bildade
ett särskildt departement, med Capodistria till
hufvudstad. Sedermera förenades I. med Illyriska
provinserna, men återtogs 1813 af Österrike och
har sedan dess varit en del af den österrikiska
monarkien. På senare tider har där rådt stor
fientlighet mellan kroater och italienare. Litt.:
N. Krebs, "Die halbinsel I." (1907).
(J. F. N.)
Istros, grek. (lat. Ister), forntida benämning
på nedre Donau.
Istrum, socken i Skaraborgs län, Valle
härad. 2,756 har. 438 inv. (1908). Annex till
Skarke (Varnhem), Skara stift, Billings kontrakt.
Isturiz [istu7rith], Francisco Javier de,
spansk politiker, f. 1790, d. 1871, var en af
de verksammaste upphofsmännen till 1820 års mot
despotismen riktade revolution i Spanien, blef
1822 medlem af cortes och 1823 dess president,
men måste s. å., sedan revolutionen blifvit
undertryckt och han själf dömts till döden,
fly till England. På grund af 1834 års amnesti
återvände I. till Spanien och blef ånyo medlem
af cortes, där han i början slöt sig till de
radikale (exaltados). När hans vän Men-dizabal
1835 trädde i spetsen för ministären, utsågs
I. till president i cortes’ andra kammare, men
började snart en häftig opposition mot denne och
närmade sig alltmer de moderate (moderados). Han
efterträdde i maj 1836 Mendizabal som
konseljpresident och utrikesminister, men
nödgades redan i aug. s. å. fly ur landet, sedan
drottningen genom ett soldat-uppror tvungits att
antaga 1812 års liberala författning. 1837 aflade
han emellertid ed på den genomsedda författningen
och blef 1838 ånyo president i cortes, var
febr.-april 1846 (under striden om "de spanska
giftermålen") åter ministerpresident, 1847 -48
och 1850 sändebud i London, några månader af
1858 för tredje gången konseljpresident, 1858-
62 åter sändebud i London, 1862-63 president i
statsrådet och 1863-64 sändebud i Paris.
Isubu, en vid Guineabukten gentemot ön Fernäo
do Po mellan Rombibergen och Kamerunfloden
bosatt stam, hvars språk, bekant genom några
grammatiska notiser och ordsamlingar af
Merrick, anses höra till den nordvästliga
gruppen af den stora bantufamiljen.
H. A.*
Isvolskij (riktigare Izvoljskij),
Aleksander Petrovitj, rysk diplomat, f. 1856, tillhör
en gammal, mot 1400-talets slut från Polen
till Ryssland inflyttad släkt, som skänkt den
ryska staten många framstående ämbetsmän. Han
egnade sig tidigt åt den diplomatiska banan,
tjänstgjorde i Rom, Öst-Rumelien och Bukarest
och blef 1894, sedan han ledt underhandlingarna
om återupprättande af den afbrutna diplomatiska
förbindelsen mellan Ryssland och Vatikanen,
ryskt sändebud vid den påfliga stolen. 1897
förflyttades han till Belgrad, 1900 till
Japan – där han sökte verka för en moderat
rysk-östasiatisk politik – och 1902 till
Köpenhamn. I maj 1906 blef I. grefve Lamsdorffs
efterträdare som rysk utrikesminister och
har som sådan utvecklat liflig verksamhet
för att åt Ryssland, delvis på nya vägar,
återförvärfva det mesta möjliga af dess
genom östasiatiska krigets utgång försvagade
inflytande inom stormaktspolitiken. Som
grundval för I:s utrikespolitik kan jämte
rysk-franska alliansen anses den nya "ententen"
med England, inledd genom den rysk-engelska
konventionen af 31 aug. 1907 om biläggande af
gamla tvistefrågor rörande Persien, Afganistan
och Tibet, hvilken betecknar ett betydelsefullt
omslag i de båda stormakternas mellanasiatiska
politik. Mellan Ryssland och Österrike bröts
däremot samförståndet i Balkanfrågan våren 1908
till följd af österrikiske utrikesministern
Aehrenthals järnvägspolitik, och I:s försök
att efter den österrikiska annekteringen af
Bosnien (okt. s. å.) dels få annekteringsfrågan
hänskjuten till en konferens mellan alla
Berlintraktatens signatärmakter, dels
medelst en sådan åvägabringa en omfattande
revision af nämnda traktat misslyckades
fullständigt trots en af I. företagen
diplomatisk rundresa. Afslutandet af det
s. k. Östersjöaftalet (se d. o.) efter långvariga
förhandlingar (samtidigt med hvilka frågan om
Ålandskonventionens annullerande var föremål
för en liflig presspolemik), Rysslands samgående
med England under anarkien i Persien och ett
ökadt ryskt intresse för Dardanellsundens
öppnande känneteckna ytterligare I:s
utrikespolitik.
V. S-g.
Isvostjik (ry. izvoztjik), åkare, droskkusk.
Isyllos (grek. "lovMo?, lat. Isyfllos) från
Epi-dauros, grekisk skald, lefde i början
af 3:e årh. f. Kr. Vid utgräfningen af
Asklepioshelgedomen i Epi-dauros ha funnits
tre dikter af honom,, inristade på sten. Jfr
Wilamowitz-Moellendorff, "Isyllos von Epidauros"
(1886). ’ "
E. N-n.
Isyxa. Se Y x a.
Isärfällning, landtlr. Se P l ö j n i n g.
Isättika. Se Ättiksyra.
Isöre kallades under medeltiden nordöstra
delen af Odshärad (norra Själland),
där Rörvig nu är beläget. Då det till
följd af Danmarks dåv. utsträckning låg
tämligen centralt vid inloppet till
Isefjorden, höllos där konungaval 1076 och
1104. Under vendertågen begagnade Absalon
I. som samlingsplats för sina fartyg.
E. Ebg.
it. Se Item.
Itabira do Matto-Dentro, stad i Brasilien,
staten Minas Geraes, 100 km. n. n. ö. från
Ouro Preto. 5,000 inv. Någon guldvaskning,
järnhytta. J. F. N.
Itabirit, petrogr., en flerstädes i Brasilien,
såsom vid Itabira (i prov. Minas Geraes),
förekommande, kornigt skiffrig till tät järnmalm,
bestående af järnglans, magnétit, järnglimmer
och något kvarts. E. E:
ltaci’sm, språkv., det hos nygrekerna gängse
ut* talet af det forngrekiska språket, hvilket
uttal, eme-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
