Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Island, ö i Atlantiska hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på I. äro Jón Einarssons predikan i Skálholts
kyrka (omkr. 1530), Oddur Gottskálkssons
i hemlighet verkställda öfversättning af
nya testamentet och den hemlige lutheranen
Gizurr Einarssons hemkomst från skolan i
Hamburg. Biskop Ögmundur Pálsson i Skálholt,
som blef blind, utkorade 1536 Gizurr till sin
efterträdare och sände honom till Norge att
vigas, men Gizurr återkom till I. som evangelisk
"superintendent". Han kunde emellertid intet
uträtta emot både lekmännens och prästernas
motstånd, hvilket leddes af biskoparna Ögmundur
och Jón Arason (se d. o.) i Hólar. Därför, då
ett danskt krigsskepp kom till ön (1541), lät
Gizurr bringa den blinde Ögmundur i händerna
på danskarna, hvilka förde honom fången
till Danmark. Genom Gizurrs arbete framskred
kyrkoreformationen i hans stift därhän, att
vid hans död (1548) stiftets präster valde en
luthersk biskop: Marteinn Einarsson. Medan
denne vistades i Danmark, försökte Jón Arason
återupprätta den romersk-katolska kyrkan och
bryta hirdstyremakten samt var ett par år så
godt som enväldig på I. Men 1550 blef han jämte
sina bägge söner tillfångatagen och halshuggen,
hvarefter den af danskt krigsfolk biträdde
hirdstyren Otte Stigssön förmådde bönder
och ämbetsmän att svärja konungen trohetsed,
och en evangelisk biskop, Ólafur Hjaltason
(d. 1569), insattes i Hólar (1552). Han gaf I. en
evangelisk kyrkohandbok och psalmbok (1555),
och gudstjänsten inrättades i öfverensstämmelse
därmed. Fullt genomförd blef reformationen
först af biskop Guðbrandur Thorláksson i
Hólar (1571–1627), understödd af de lärde
Skálholtbiskoparna Gísli Jónsson (1557–87)
och Oddur Einarsson (1588–1630). I. fick en
fullständig bibelöversättning (1584), psalmbok
(1589) och graduale (1594). Som kyrkolag
gällde först den danska ordinantian (af 1539),
sedan den norska (af 1607). Den världsliga
styrelsen och lagskipningen fortgingo i de
gamla formerna. – 3. Den danska monopolhandelns
tid (1602–1786). För att bryta det hamburgska
handelsoket lade danska regeringen den isländska
handeln i händerna på danska köpmän. Början
skedde 1602, då borgarna i Köpenhamn, Helsingör
och Malmö erhöllo uteslutande privilegium
på handeln på I. mot en ringa afgift till
kronan. Stränga straff drabbade de islänningar,
som handlade med främmande skeppare eller
fiskare. Än bortförpaktades handeln till bolag
(1619, 1684, 1733, 1743, 1763), än drefs den
för kunglig räkning (1757–63, 1774–86). Ett
par gånger sökte konungen träffa roten till
det onda genom att hjälpa islänningarna att
skapa en egen handelsflotta (1670, 1758),
men bägge gångerna strandade försöket på deras
armod. Monopolsystemet medförde ständig förlust
för landet, som därjämte hemsöktes af stora
naturolyckor: jordskalf, vulkanutbrott, hårda
vintrar, missväxt och farsoter. Tre gånger
under 1700-talet hade I:s folkmängd höjt sig
till 50,000, men sjönk till följd af dylika
hemsökelser med resp. 18,000, nära 10,000 och
öfver 10,000, sista gången efter de förfärliga
vulkanutbrotten vid Skaptá (1783). Redan
vid 1700-talets början hade Árni Magnússon
(handskriftsamlaren) och Páll Vídalín (lagman),
hvilka undersökt landet för upprättandet af en
ny jordebok och funnit 1200–1300 gårdar öde,
framhållit handelns frigifvande som enda medlet
till I:s räddning. Senare framställdes samma
tanke ofta. 1786 förklarades handeln på
I. ändtligen fri för alla konungens undersåtar,
hvarjämte statens handelsfaktorier, varuupplag
och skepp såldes till fria köpmän långt
under deras värde, så att staten då skall
i allt ha på I. offrat 1,200,000 kr. I:s
statsrättsliga förhållande till Norge var
formellt icke ändradt sedan 1264, då ön blef
norskt skattland, men i själfva verket hade
I. förvandlats till ett danskt "biland", som
styrdes från Köpenhamn. Enväldet infördes på
I. 1662, genom den icke fullt lagliga, med
vapenhot framtvungna hyllningen i Kópavogur;
därmed lades visserligen all lagstiftningsmakt
i konungens hand, men I. förblef likafullt
ett särskildt lagstiftningsområde, där norsk
och dansk lag icke utan vidare gällde. Den
lokala styrelsen utöfvades (sedan 1685) af
"amtmän" (oftast danskar), en för hvart amt
l. "fjärding", bland hvilka den förnämste
var "stiftsamtmannen" (alltid en dansk) i
Bessastaðir. Det gamla lagskipningsväsendet
bibehölls med det undantag att från den
årligen vid Öxará sammanträdande "lagrättan"
(som sedan 1691 höll sina sessioner inom hus)
kunde vädjas till Höjesteret i Köpenhamn. Dansk
och norsk rätt började, ehuru utan laga hemul,
tillämpas och utträngde alltmer den äldre
isländska. Köpmännen, bland hvilka danskt
element var allrådande, hade egentligen makten
i landet och missbrukade den på ett skamligt
sätt. – 4. Själfständighetssträfvandenas tid
(1786–1874). I början af denna period försvann
t. o. m. den sista skymten af forntidens
själfstyrelse, då alltinget upphäfdes
(1800) och ersattes af en "landsöfverrätt"
med 3 ledamöter. 1801 upphäfdes biskopssätet
i Hólar (Skálholts hade 1796 flyttats till
Reykjavík), hvarigenom I. fick endast en biskop,
och samtidigt sålde regeringen de betydliga
biskopsgodsen samt åtog sig att ur statskassan
lämna medel för undervisningens behof, som dock
aldrig skedde. Under Danmarks krig mot England
(1807–14), då I. var lämnadt åt sig själf,
lät en dansk kaparkapten Jörgen Jürgensen
(se d. o.) i juni 1809 utropa sig till "I:s
beskyddare och högste befälhafvare till sjöss
och lands", underhöll en lifvakt på 8 man
och besatte ett fäste vid Reykjavík; men han
greps redan i aug. s. å. af engelsmännen och
fördes från Island. Vid freden i Kiel (1814)
undantogs I. uttryckligen från riket Norge,
som Fredrik VI afträdde till svenske konungen
Karl XIII, sista erinringen om, att I. en
gång lydt under Norge. Under kriget hade man
på I. erfarit fördelarna af fri samfärdsel med
England. Alltmera högljudt började islänningarna
därför efter freden yrka på handelns fullständiga
frigörelse, och påverkade af den i Europa
allmänna nationalitetsrörelsen, började de äfven
längta efter politisk själfständighet. Ett
allting (se Allting) som en rådgifvande
representation inrättades 1843; det skulle höras
om alla lagar, som rörde speciellt isländska
förhållanden, och rådfrågas, innan några
danska lagars verksamhet utsträcktes till I. I
sammanhang med enväldets fall i Danmark antogo
själfständighetssträfvandena en ännu mera
utpräglad form. På ett folkmöte (aug. 1848)
på Tingvallarna vid Öxará antogs en adress
till konungen, i hvilken framställdes fordran
på en särskild isländsk nationalförsamling
("Þjóðfundur") för att besluta om grunderna
för en isländsk författning och i hvilken
uttalades hoppet om, att ingenting måtte beslutas
rörande I:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
