Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Islam, det arabiska namnet på muhammedanismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och under en viss period af sin verksamhet
använde Muhammed med förkärlek den från
den judiska eller kristna terminologien
hämtade benämningen Rahman ("Förbarmaren")
i st.f. Allah. Att detta uttryck emellertid
icke betecknade någon annan person i gudomen,
framgår af flera ställen i koranen, t.
ex. 17, 110, där det heter: "Åkallen Gud eller åkallen
Förbarmaren! Huru I än åkallen Honom, så
tillkomma Honom de yppersta namn". Dessutom
talar Muhammed ej sällan om den helige ande,
men därmed förstås icke heller någon gudomlig
person, utan ett slags änglaväsen, som förmedlade
Guds uppenbarelser och senare identifierades
med ängeln Gabriel. Om Guds egenskaper har
han icke närmare utvecklat sina åsikter,
ehuru han ofta i praktiskt syfte talar om
Guds allmakt, vishet och godhet o.s.v. På
antropomorfistiskt sätt framställes Gud i koranen
som utrustad med mänskligt utseende och mänskliga
sinnesorgan. Läran om uppståndelsen,
domen, saligheten och fördömelsen utgjorde
från början ett synnerligen omtyckt ämne
för Muhammeds predikningar, och han sparade
aldrig på färgläggningen, vare sig det gällde
att skildra de saliges himmelska fröjder
eller de osaliges gräsliga kval. I paradiset
(djenne, se d.o.) få de förre hvila på gröna
hyenden, omgifna af svartögda jungfrur (haura’,
plur. hur), vid brädden af sorlande bäckar och
läska sig ur bräddade bägare, medan "helvetet
är en samlingsplats för de vrånga, att de
där må dväljas i åratal, utan att njuta någon
svalka eller dryck annat än sjudande vatten
och var" (Kor. 78, 21 ff.). Någon systematisk
framställning af sin lära har Muhammed aldrig
gifvit koranen. De viktigaste dogmerna kunna
emellertid sammanfattas i följande fem punkter:
tron på Gud, änglarna, profeterna, skrifterna
och yttersta domen. Hans uppfattning af
profeterna grundar sig hufvudsakligen på gamla
och nya testamentet, men har äfven påverkats
af den efterbibliska judiska litteraturen,
de apokryfiska evangelierna och arabiska
legender. Enligt Muhammed har det funnits sex
stora profeter, nämligen Adam, Noak, Abraham,
Mose, Kristus och Muhammed, af hvilka hvar och
en af Gud erhållit en uppenbarad skrift. Hvarje
efterföljande profet var större än den närmast
föregående, och hans lära upphäfde och ersatte
alla tidigare uppenbarelser. De fem Moseböckerna,
Davids psaltare och evangelierna voro således
ursprungligen Guds rena ord, men ha förvrängts
af judarna och de kristne, och den störste af
alla profeter före Muhammed var Kristus, men
efter honom kom Muhammed själf som "profeternas
insegel", hvarefter ingen vidare uppenbarelse är
att vänta. Den yttersta domens fasor skildras
på många ställen i koranen. Ingen otrogen kan
någonsin komma in i paradiset. Hvad de rättrogne
muhammedanerna beträffar, kunna alla, som stupat
i striden för islams utbredning (djihad,
se d.o.), under alla förhållanden påräkna evig
salighet, medan de öfriges slutliga öde
är beroende dels af deras egna goda gärningar i
detta lifvet, dels af profetens förbön. Till
dessa fem trossatser sluta sig likaledes
fem kanoniska lagbud, som allesammans torde
förskrifva sig från tiden för Muhammeds
vistelse i Medina. Dessa yttre religiösa
plikter äro trosbekännelsen, bönen, som
förrättas fem gånger om dagen efter ett
detaljeradt formulär, omfattande rituella
tvagningar och uppläsning af bestämda formler
i förening med vissa knäböjningar och andra
kroppsställningar (jfr fig.), erläggandet
af en viss afgift till de fattiges underhåll
och den rätta trons utbredning, fastan under
hela månaden Ramadan från soluppgången och
ända till mörkrets inbrott och vallfärden
till Mekka i den tolfte månaden, Du-l-hiddja
("vallfartsmånaden"). Denna pilgrimsfärd är en
kvarlefva från den hedniska tiden, som Muhammed
ansåg sig böra bibehålla, och är liksom bönen
noga reglerad af vissa detaljerade föreskrifter
(se Kaba). Det viktigaste åliggandet är bönen;
däremot är det för mången omöjligt att
 |
| Muhammedanens kroppsställningar under bönen, i viss bestämd följd (se siffrorna) och med framsägande af vissa särskilda formler för hvarje ställning. (Efter E. W. Lane) |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
