Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Irland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bättrats sedan hungersnöden på 1840-talet. Det i
sparbankerna innestående kapitalet har 1851—1907
ökats från 1,359,100 till 13 mill. pd st.;
aktiebankerna innehade (1907) depositioner till
ett belopp af 58 mill. pd st.; den skattepliktiga
inkomsten uppgick 1862 till 23,5 mill. pd st.,
1906—07 till 38 mill., ehuru förstnämnda år
inkomst öfver 100 pd st., sistnämnda år sådan
öfver 160 pd st. ej medräknats och folkmängden
minskats med mer än l,3 mill. Om än dessa tal
angifva, att befolkningen blifvit mera välbärgad,
har antalet fattiga icke minskats såsom i
Storbritannien, utan tvärtom vuxit i förhållande
till folkmängden. 1861 erhöllo 50,683 fattiga
understöd (däraf 10,422 arbetsföra vuxna), 1871:
74,692, 1881: 109,655, 1891: 107,129 och 1908:
103,429 (5,326 arbetsföra), och nämnda år kom
l fattig på resp. 114, 72, 47 och 43 inv.
Förvaltning. Sedan det irländska parlamentets
upplösning 1800 är I. en del af det ”Förenade
konungariket”. I spetsen för dess förvaltning
står lordlöjtnanten och generalguvernören
(Lordlieutenant-general and General governor),
som utnämnes af konungen och växlar med de
engelska ministärerna. Han har ett arfvode af
20,000 pd och egen hofstat. Vid hans sida står
statssekreteraren för I. (Chief secretary to
the lordlieutenant), som ofta är ledamot af
det engelska kabinettet, och ett råd (privy
council) utan större betydelse, vidare en
lordkansler, en permanent understatssekreterare,
en attorney-general m. fl. De högsta domstolarna
äro efterbildade Englands. De äro Supreme
court of judioature, High court of justice,
Court of admiralty och Irish land tax
commission. Grefskapens förvaltning ledes
af ”löjtnanter” (lieutenants), som utnämnas
af lordlöjtnanten, och af fredsdomare. 1898
ordnades lokalförvaltningen såsom i England. Till
parlamentet sänder I. 28 för lifstid valda
peerer och 103 underhusledamöter, af hvilka 85
väljas för landsbygden, 16 för städerna och 2
för universiteten. Villkoren för valrätt och
valbarhet äro desamma som i England. I. delas
sedan äldre tider i fyra prov., Leinster,
Ulster, Connaught och Munster, och dessa i
tillhopa 32 grefskap. Det är äfven deladt i
fyra militärdistrikt: Dublin, Curragh, Cork
och Belfast. — I:s vapen, en gyllene harpa med
silfversträngar i blått fält, intager nedre
högra fältet i Storbritanniens och Irlands
vapen. — Nationalfärgen är egentligen ljusblått,
dock föredraga de nationellt sinnade grönt och
de prononcerade protestanterna orange (till minne
af Vilhelm of Oranien). Se f. ö. Storbritannien.
Litt.: Hull, ”Physical geology and geography
of Ireland” (1891), Cole, ”The topography and
geology of I.” (1902), Grimsbaw, ”Figures and
facts about I.” (1893), Kilroe, ”Soil-geology
of I.” (1907), Murray, ”Handbook of I.” (1906),
Oldham, ”The economic and industrial condition of
I.” (1908), och Priester, ”Die oberflächengestalt
und läge Irlands” (1909). (g. l–m. l–e.) j. f. n.
Historia. I:s historia före kristendomens
införande är höljd i dunkel. Så långt bevarade
språkliga minnesmärken gå, kan man på ön iakttaga
en befolkning af keltisk stam, hvilken troligen
undanträngt en lägre stående urbefolkning af
omtvistadt, icke-ariskt ursprung. De många, ofta
rätt fantastiska invandringssagorna diskuteras
af Skene (i ”Celtic Scotland”, II); den mest ryktbara af dessa
invandringar, ”den milesiska eröfringen”,
anses vanligen ha utgjorts af en inflyttning
af keltiska stammar från Spanien. I. förblef
oberördt af den romerska eröfringen af de
brittiska öarna, och dess befolkning tyckes
först tämligen sent ha fullständigt öfvergifvit
det nomadiska lefnadssättet. Om kristendomens
införande på I. från slutet af 300-talet och
dess sedermera ifrigt firade skyddshelgons,
den helige Patriks, försök vid 400-talets midt
att bringa landet under den romersk-katolska
kyrkan se Iro-skotska kyrkan och Patrik. I
medeltidens kyrkliga och kulturella lif
intager den iro-skotska kyrkan en betydelsefull
särställning genom egendomlig organisation som
kloster- och klankyrka, varm religiositet och
glödande missionsifver samt genom de fristäder
dess kloster under en barbarisk tid gåfvo åt
den grekisk-latinska bildningens starkt hotade
återstoder i västra Europa. Landet var deladt
mellan en mängd af hvarandra tämligen oberoende
stammar och klaner, inom hvilka den enskilda
eganderätten till jord ej trängt igenom. Där
funnos 4 eller 5 konungar och ett till
omfånget af sin makt och sina anspråk föga kändt
öfverkonungadöme, som faktiskt blifvit ärftligt
inom Hy-Niall-dynastien, fastän konungadömet
i teorien torde ha betraktats som ett på val
beroende ämbete. — Den äldsta kristna kulturen
på I. blef nästan fullständigt upprifven, sedan
I. från 700-talets sista år börjat hemsökas af
vikingar, från Norge och Danmark. De härjade på
det grymmaste, plundrade klostren och grundade
under 800- och 900-talen flera vikingariken
på ön med hamnstäderna Dublin, Waterford och
Limerick som militära stödjepunkter, snart också
säten för liflig handelssamfärdsel. (Se härom
närmare Steenstrup, ”Normannerne”.) Vikingarnas
framgångar underlättades väsentligt af den
infödda irländska befolkningens söndring
och inbördes strider. Ett försök att under en
nationell monarki samla alla irer mot inkräktarna
gjordes af Brian, ”I:s Alfred”, hvilken med
undanskjutande af den gamla Hy-Niall-dynastien
984 antog öfverkonungs värdighet och i flera
strider tilltvang sig erkännande af både
irländare och nordmannavikingar. Han stupade
23 april 1014 i det sagofrejdade slaget vid
Clontarf (se Briansslaget); där af värjdes
vikingarnas farligaste samfällda anfall mot I.,
men i den segrande hären utbröto efter Brians
död myteri och söndring, så att slutresultatet
blef ”anarkiens seger öfver ordningen”. Den
gamla dynastiens representant, Malachias,
återfick till namnet sitt öfverkonungadöme,
men alla försök till nationell samling
upphörde. Ur de irländske höfdingarnas
förbittrade inbördesstrider och den irländska
kyrkans endast delvis upphäfda motsatsförhållande
till Rom framgingo 150 år senare de första
engelska eröfringsförsöken på I.
Dermod MacMurrough, konung af Leinster, blef
1166 afsatt, uppsökte då konung Henrik II af
England, svor honom länsed och erhöll rätt
att med den engelske konungens vasaller träffa
aftal om bistånd till återeröfringen af sitt
kungadöme. Han ingick sedan i Wales dylika aftal
med några äfventyrslystna engelska baroner,
Richard de Clare, vanligen kallad Strongbow
(se d. o.), Robert Fitzstephen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
