Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ingres. Jean Auguste Dominique, fransk målare - Ingress, inledning - Ingressionshaf. Se Haf - Ingrid, helgon - Ingrid, norsk drottning - Ingrid Svantepolksdotter. Se Algotssönerna - Ingrid Ylfva (Ulfva, Ölfva) - In grosso, it., i stort. Jfr En gros - Ing-sjeo. (se Misson) - Inguen, lat. S Ljumske - Inguinal, som angår ljumsken - Inguiomerus, cheruskisk furste - Ingul, biflod till Bug i ryssland - Ingulez, biflod till Dnjepr i ryssland - Ingunar-Freyr, guden Frej - Ingur, kustflod i Transkaukasien - Inguscher, folkslag - Ingvar, vanligt namn i fsv. - Ingvar 1. Se Yngvar - Ingvar 2. Se Igor - Ingvar 3. I. fornsvensk höfding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
plastisk, linjens skönhet och uttryck voro
hufvudföremålet för hans sökande, det rent
måleriska underskattade han, och han hatade
ärligt de rent koloristiska rörelser, som på
hans tid sökte sig fram. Despot och reaktionär,
ställde sig "motståndets man" hindrande mot alla
försök till målerisk utveckling liksom mot de
icke rättrogne konstnärernas framgång. Genom
sin energiska fordran på strängt naturstudium,
på teckningens säkerhet uppehöll han dock en
god tradition, en fast ryggrad i den franska
konsten. Bland hans elever var H. Flandrin
den förnämste. Vid världsutställningen 1855
erhöll I. en af de fyra hedersmedaljer,
som tillerkändes franska målare. 1862 blef
han senator. - I. är representerad äfven i
många franska provinsmuseer. Hans staty (af
Etex) är rest i Montauban och ett monument
i konstakademiens vestibul. Monografier af
0. Merson (1867), Delaborde (1870), Ch. Blanc
(s. å.), E. Balze (1880), T. de Wyzeva (1907),
Boyer d’Agen (1909) samt H. Lapance, "Les dessins
de J. A. D. Ingres du musée de Montauban" (med
600 utmärkta afbildningar, 1901). 100 tecknade
porträtt ur olika samlingar utkommo 1903.
G–g N.
Ingress (lat. ingrefssus), "ingång"; inledning,
början.
Ingressionshaf. Se Haf, sp. 984.
Ingrid, helgon, var syster till Birger Peterssons
(se d. o.) förste svärfader och räknades af äldre
genealoger till släkten Ängel (se d. o.). Hon
stiftad%e efter hemkomsten från en pilgrimsresa,
som utsträckts ända till Heliga landet, 1281 ett
nunnekloster vid S. Martini kyrka i Skenninge,
hvilket sannolikt samtidigt af påfven Martin IV
ställdes under därvarande predikarklosters hägn
och ledning. Hennes bröder, riddarna Johannes
och Andreas Elofssöner, hade något förut afstått
ej obetydliga jordagods i och för klostrets
upprättande. T. själf afled redan 1282, 2 sept.,
troligen såsom klostrets första priorinna. Magnus
Ladulås bidrog kraftigt till främjandet af
denna stiftelse, i hvilken hans broder Valdemars
dotter Margareta tog slöjan. - Med tiden växte
stiftarinnans rykte för helighet, och 1414
anhöllo konung Erik samt Sveriges biskopar
och stormän om hennes kanonisering, men såväl
kyrkomötet i Konstans som Martin V nöjde sig med
att anbefalla nyare undersökningar. Och någon
kanonisering blef ej af, ehuru Alexander VI 16
mars 1499 samtyckte till hennes translatiou
<d. v. s. högtidliga bisättning på en
förnämligare plats). Det senare skedde ock i
Skenninge vid S:t Olofstid 1506 i närvaro af
Svante Sture. Se Vas-tovius, "Vitis Aquilpnia"
med anmärkningar af Erik Benzelius (1708).
C. A. (T. H-r.)
Ingrid, norsk drottning, dotter till Inge
d. ä:s son Ragnvald, var fem gånger gift: 1. med
danske prinsen Henrik Skatelar (d. 1134), 2. med
norske konungen Harald Gille (d. 1136), 3. med
lendermannen Ottar Birting, 4. med lendermannen
Arne Ivarsson (Kongsmaag) af Stordeim och 5. med
Ivar Sneis från Oplandene. Från hennes första
äktenskap berättas, att hon i manlig förklädnad
flytt med en sin älskare till Aalborg i Jylland,
men af sin make blifvit återhämtad. En af deras
söner var den Magnus Henriksson, som i Uppsala
öfverrumplade Erik den helige och för någon tid
inkräktade det konungsliga väldet i Sverige. Af
hennes 2:a gifte var sedermera konung Inge
Krokrygg i Norge, och barn i hennes andra
äktenskap intogo betydande ställningar i Norge.
(O. A. Ö.)
Ingrid Svantepolksdotter. Se
Algotssönerna.
Ingrid Ylfva (Ulfva, Ölfva) var gift med
Folkungen Magnus Minniskiöld (se
Folkungaätten, sp. 792). Hon dog 1250, samma år som
kronan sattes på sonsonen Valdemars hufvud. Olaus
Petri berättar, att hon var dotter till en Simon Sijk,
yngre son till konung Sverker d. ä., något som af
öfriga källor hvarken bekräftas eller göres stridigt.
Tillnamnet tyckes dock snarare antyda, att hennes
fader hetat Ulf. Sägnerna om inmurandet af hennes
lik i Bjälbo kyrka höra till en senare tid.
C. A.*
In grosso [grå’sså], it., i stort. Jfr En gros.
Ing-sjeo, en Helgelseförbundets missionsstation i
norra delen af kinesiska prov. Schan-si. Upprättad
1896. Se Mission.
Inguen, lat. Se Ljumske.
Inguinal (lat. inguinälis, af inguen, ljumske),
som angår ljumsken.
Inguiomérus, cheruskisk furste, farbroder till
Arminius (se d. o.), biträdde denne år 15
e. Kr. i kampen mot Germanicus och sårades vid
stormningen af Caecinas läger. I det olyckliga
slaget vid Idista-visus (år 16) slog han sig
igenom, hvarefter han var cheruskernas högste
krigshöfding under den tid Ar-minius låg sjuk
af sina i slaget erhållna sår. I kriget mellan
Arminius och Maroboduus (år 17) öfvergick
I. till den senare.
Ingul, biflod till Bug (fr. v.) i ryska
guv. Cher-son, upprinner n. v. om Jelizavetgrad,
flyter åt s. och utmynnar vid Nikolajev. 345 km.
J. F. N.
Ingulez ("lilla Ingul"), biflod till
Dnjepr fr. h. i ryska guv. Cherson,
upprinner n. om Jelizavetgrad och mynnar
ut ofvanom staden Cherson. Längd 560 km.
(J. F. N.)
Ingunar-Freyr kallas guden Frej på ett par
ställen i den fornnordiska litteraturen. Munch
anser namnets rätta form vara Inguna-freyr,
som motsvarar det angelsaxiska fred Ingvina,
"herre öfver ingvinerna" (danskarna). Detta
binamn betecknar dessa som hörande till en
af germanernas hufvudgrenar hos Tacitus,
Ingvæones, som bodde vid hafvet och dyrkade
gudinnan Nerthus, och till dessa hörde alltså
äfven de nordiska folken. Jfr Noreen i "Uppsala
studier", s. 223; A. Kock i "Hist. tidskr.", 1895.
B–e.
Ingur (lat. Sigania), kustflod i Transkaukasien,
uppstår s. om Dychtau af en mängd glaciärbäckar
från Kaukasus hufvudkedja, flyter mot s. v. och
faller ut i Svarta hafvet vid Anaklija. Längd
omkr. 160 km.
Inguscher (Ingusj, Ingush), ett
i Terekska provinsenen, om Kaukasus, ö. om
Tereks öfre lopp och vid dess bifloder Sundsja,
Kumbalej och Sjalgir bosatt folk. De förekomma
äfven under namnen galgai och halha,
men kalla sig själfva lamur och höra till
tjetjenernas familj af den kaukasiska stammen.
H. A.*
Ingvar, vanligt namn i fsv. (fsv. Ingvar,
isl. Yng-carr). 1. Se Yngvar. – 2. Se Igor.
– 3. I., fornsvensk höfding, enligt den isländska
Ingvar vidtfarnes saga (Ingvars saga viðforla]
son af Eymund, en kusin till Olof Skötkonung,
for med 30 skepp till Gårdarike, hvarifrån han
under fantastiska äfventyr uppsökte källan till
dess största flod, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
