Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indiens språk och litteratur - Indiens språk och litteratur, 2=II. Medelindiska perioden - Indiens språk och litteratur, 3=III. Nyindiska perioden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Intet ord slutar på annat än vokal eller
nasalvokal. I yngre prakrit börjar intet
ord med mera än en konsonant. Af de forna
konsonantiska deklinationerna kvarstå redan
i pali endast spillror; i yngre prakrit
sluta alla nominalstammar på vokal. Dualis är
förlorad hos både nomina och pronomina. Dativ,
hvaraf i det äldre prakrit ännu finnas rester
kvar, är i det yngre borta och ersattes af
genitiv. De olika sanskritska konjugationerna
ha, med undantag af fragment, som i yngre
prakrit blifva allt sällsyntare, öfvergått
till a-konjugationen. Medium är redan i
pali på väg att utträngas af aktivum. Dualis
saknas. Det yngre språkets konjugation har endast
presens indikativ och imperativ samt futurum
i behåll. Preteritum uttryckes genom passiv
participialkonstruktion, hvarvid objektet står
i nominativus och det logiska subjektet som agent
i instrumentalis (jfr ofvan sanskrit). Af afledda
konjugationsformer återstå passivum, causativum
och denominativum; de öfriga i sanskrit brukliga
äro förlorade, utom fragment i äldre prakrit. I
allmänhet kan man säga, att prakritdialekterna
i många afseenden förhålla sig till sanskrit
liksom de romanska språken till latinet.
III. Nyindiska perioden. Med alla dessa
förändringar i ljud och former samt åtskilliga
nybildningar ega dock den medelindiska periodens
språk i det väsentliga ett formsystem af samma
art som sanskrit. De skilja sig därigenom från
den följande, den nyindiska, språkperiodens
dialekter, hvilka såväl genom ett vida längre
gånget fonetiskt förfall som genom massor af
genomgripande nybildningar både i formlära och
syntax ha erhållit en mot fornspråket mycket mer
afvikande prägel. – De nyindiska, nu lefvande
dialekterna skulle räknas i hundratal, i fall
man skulle särskilja så små nyanser som de,
hvilka t. ex. i svenskan bestämmas som skilda
landsmål. De stora hufvudspråken, hvilka alla ha
en mängd underdialekter, ordna sig, enligt nyaste
forskningar, efter sin inre frändskap på följande
sätt I. a) Panjābī, som talas af sikherna och
andra i Punjab, vid öfre Indus och dess bifloder;
öfver 17 mill. b) Sindhī, vid nedre Indus i
Sindh; öfver 3 mill., c) Gujarāṭī, på halföarna
Gujarat och Cutch; nära 10 mill. d) Väst-hindī
inom ett mycket stort område vid öfre Ganges
och Jumna, från 72° till 80° ö. lgd och från 31°
till 23° n. br.; omkr. 40 mill. II. a) Öst-hindī,
ö. därom, inom ett stort område vid mellersta
Ganges och dess bifloder, till 87° ö. lgd;
omkr. 20 mill. b) Bengālī, i Bengalen, kring
nedre Ganges och Brahmaputra; omkr.. 45 mill. c)
Oriyā l. uriyā, i Orissa, s. v. därom; omkr. 9,7
mill. III. Marāṭhī, s. om Väst-hindi och s. v. om
Öst-hindi på ett stort område, som sträcker
sig till 80° ö. lgd och, söderut afsmalnande,
till 15° n. br.; öfver 18 mill. IV. Smärre
nordliga dialekter på Himalayas sluttningar:
nepālī, kumaonī och garhwalī. Slutligen kaçmīrī,
i Kashmir (paštō omkr. Peshawar är en iransk
dialekt). Flera af dessa nyindiska språk ega
en ansenlig litteratur, framför alla hindī (se
d. o.), hvars språkliga minnesmärken gå tillbaka
ända till 12:e årh. e. Kr. En hindi-dialekt
med mycket stark uppblandning af arabiska och
persiska ord kallas hindustānī l. urdū och är ett
slags lingua franca för alla klasser och i alla
delar af Indien (se de särskilda artiklarna om
dessa dialekter). – Den ojämförligt större delen
af de icke-ariska invånarna uti Indien tillhör
den dravidiska folkstammen i Deccan och talar olika
dialekter af det dravidiska språket (se
Dravida). Några små stammar i nordligaste
Indien på Himalaya äro af tibetoburmanskt
ursprung. Andra, spridda här och där på Deccans
norra gränser och längre söderut, äro rester
af den tredje icke-ariska folkstammen uti
Indien, den s. k. kolariska. Den förnämsta är
santalerna, vid sydvästra gränsen af Bengalen. –
Den muhammedanska befolkningen i Indien eger
en litteratur på arabiska och persiska, och
de bildade studera ännu flitigt dessa språk,
men deras vanliga talspråk är nu hindustani.
När och huru skrifkonsten uppfunnits eller
införts i Indien, är visserligen icke fullt
afgjordt. Under vedatiden var den okänd. Men
att den var använd flera hundra år f. Kr. –
sannolikt redan omkr. 1000 – kan anses som
säkert. Troligen begagnades den i början för
det praktiska lifvets behof och först sedermera
inom den egentliga litteraturen, hvilken länge,
i synnerhet den heliga, fortplantades blott genom
muntlig tradition. De äldsta kända skrifttecken
för indiskt språk datera sig från midten af
3:e årh. f. Kr. och äro de, som förekomma
i Açokas klippinskrifter. I dessa användas
två olika alfabet. Det ena är af tydligen
semitiskt ursprung, och texten skrifves därmed
från höger till vänster. Det kallas kharoṣṭhī,
användes i nordvästra Indien och Turkestan i
århundradena närmast f. och e. Kr. samt är af
tydligt nordsemitiskt (arameiskt) ursprung. Det
andra, hvars inskrifter (vid Girnar o. a.) äro
att läsa från vänster till höger, härstammar
också, enligt särskildt Bühlers undersökningar
("On the origin of the Indian Brāhma alphabet",
1898) från ett nordsemitiskt alfabet, närmast
motsvarande det omkr. 1000 f. Kr. i Fenicien och
Palestina brukliga alfabet, som är bekant från
den i Jerusalem funna s. k. Meša-stenen. Det
är detta senare, hvilket är stammodern till
alla de indiska alfabeten. Ett af dessa kallas
devanāgarī (eg. gudomlig eller bramansk
stadsskrift). Uteslutande detta alfabet för
indiskt språk begagnas i Europa. Men dessutom
har ur samma källa utvecklats en hel mängd,
delvis ganska betydligt afvikande, alfabet såväl
för äldre och yngre indiska dialekter som för de
dravidiska språken. Devanagari är en modifierad
konsonantskrift: hvarje konsonanttecken (enkelt
eller sammansatt) är att uttala med följande
kort a-vokal, såvida det icke med särskilda
tecken är angifvet, antingen att en annan vokal
än kort a skall uttalas efter konsonanten, eller
att denna icke efterföljes af någon vokal. Från
Açokas tid till våra dagar har man en tämligen
oafbruten rad af inskrifter på klippor, pelare,
kopparplåtar och mynt. Q. Curtius omtalar, att
inderna på Alexanders tid (326 f. Kr.) skrefvo
på palmblad. De göra så ännu i dag. Uti Indiens
klimat kunna manuskript af sådant material
ej länge bibehålla sig. De allra flesta äro
därför unga afskrifter, många från senare
tider på papper. Ett indiskt manuskript af 400
års ålder är redan ovanligt gammalt; mycket
få öfverstiga 500 år, och endast två af de
tidigare kända härstamma från år 1132 och 1008
e. Kr. Det sista är kommet från det kyliga och
torra höglandet Nepal. Däremot har man under det
senaste årtiondet i Öst-Turkestans i ökensand
begrafna ruiner funnit manuskript (på såväl
kharoṣṭhi som brāhmi), hvilka gå tillbaka till
århundradena omkring och närmast e. Kr. födelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
