Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Indien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1907 steg detsamma till 17,207 kg. (42,6
mill. kr.). Koppar fås numera blott i
Rajputana och i Chutia Nagpur, bly och silfver
i västra Himalaya och i Rajputana, tenn i rika
lager i Burma, antimon, nickel och kobolt i
Rajputana, det sista också i Nepal och Burma,
mangan i Centralprovinserna (brytning 1907
548,000 ton). Järn finnes på många ställen
och delvis af utmärkt slag och i stor mängd,
såsom i Burma, Bengalen, United provinces,
Rajputana, Centralprovinserna, Punjab,
Madras, Mysore o. a. Malmens behandling är
vanligen mycket primitiv, dock lämnar statens
järnverk i Raniganj ensamt 57,000 ton årligen
(af inalles omkr. 65,000 ton). Stenkol finnes
i mäktiga lager mellan Ganges och Godavari,
i synnerhet i Damordardalen (grufvorna
vid Raniganj och Karharbari) i Chutia
Nagpur, i Centralprovinserna, i Narbada- och
Godavaridalarna; äfven i Himalaya (Darjiling),
i Assam, i Punjab, i Haidarabad, i Burma o. a. De
första kolgrufvorna öppnades 1775; 1907 brötos
något öfver 11 mill. ton. Stenkolsimporten
är i följd af den ökade inhemska brytningen
stadd i sjunkande. Salt framställes dels ur
hafsvattnet, dels ur saltsjöar. Salpeter finnes
i Behar (export 1904 för öfver 4 mill. rupier),
petroleum, företrädesvis i Burma (produktionen
af råpetroleum har ökats från 86 mill. liter
1898 till 690 mill. 1907). I äldre tider var
I. berömdt för sina diamanter (Golkonda),
men nu är vinsten ringa (alluviallagren
vid Mahanadi, Kistna och Pennar samt i
Bundelkhand). Smaragder och topaser finnas
i Hindustan, vackra rubiner och safirer i
Golkonda, jaspis, agat och karneol i Bombay
och Burma. Granater och vackra byggnadsstenar
förekomma flerstädes.
Hvad industrien beträffar,
eger I. en urgammal konstslöjd, som i likhet
med folket varit utsatt för olikartade och
starka främmande inflytelser, men med lätthet
har assimilerat dessa och bevarat sin bestämda
egenart, hvilken från början påtryckts den af
den härskande ariska rasen (bramanerna). I
trots af alla politiska skakningar och ett
nära 3000-årigt beroende af utländska eröfrare
har landet vidmakthållit sambandet mellan sitt
andliga och sitt ekonomiska lif. I:s yrken och
konstverksamhet äro genomträngda af religiös
symbolism, allt har en religiös mening, bestämda
föreskrifter följas rörande material, form,
dekorering och färg för de mest olika föremål,
och ingifvelse hämtas alltjämt från de gamla
hjältedikterna, folksagorna och mytologien. Det
af Manus lag grundade bysamhället har åt
handtverkaren gett en tryggad ställning,
han ärfver skicklighet i den traditionella
konstindustrien, och skråväsendet har fått stor
utsträckning. Arbetet, som på samma gång blir
en religiös handling, skötes bekymmerfritt,
med glädje och stor omvårdnad om detaljen. Väl
kan indernas rika ornamentik göra intryck af
öfverlastning, men smakfull är den likafullt. –
Lerkärlstillverkningens bättre alster utmärka
sig för linjernas renhet, harmoni i färgerna,
ornamentets underordnande under formen samt full
öfverensstämmelse mellan ändamålet och utseendet
(jfr pl., fig. 1 o. 2). Tegel brännes i olika
emaljfärger för att smycka moskéernas kupoler och
minareter, husens murar och tak. Gudabilder af
målad lera röna stor åtgång. Berömda voro tidigt
I:s arbeten i ädla metaller, såsom vattenflaskor
med blomsirater (fig. 3), prydnadskärl i drifvet
silfver (fig. 4) m. m. En mängd föremål i koppar
(fig. 5), mässing
(fig. 6) och tenn utföras i olika teknik. Delvis
oöfverträffade äro I:s emaljarbeten å guld och
silfver (fig. 8 o. 9), likaså dess praktfullt
sirade vapen af dyrbarare slag med damaskering
(fig. 7), upphöjde arbete (fig. 10) o. s. v. (jfr
Inkrustering). För guldsmedskonsten i öfrigt
ha urgamla former till stor del bibehållits
(se smyckena fig. 11–13). Eleganta äro
träinläggningsarbetena ("piké-mosaik" m. m.;
fig. 14–16). Om indernas agra-mosaik se
Inlagdt arbete. I elfenbenssniderier, med
ofta realistisk framställning, är tekniken
ypperligt utvecklad (fig. 17). Träsniderier i
sandelträ och ebenholts med de rikaste mönster
anbringas gärna å dörrinfattningar, på skrin
(fig. 18) o. s. v. Stenhuggarna nådde tidigt
stor skicklighet i figurframställningar
(se portalen fig. 22 å pl. IV). Andra
yrken representeras af de allmänt nyttjade
lackarbetena (mest i schalmönster), läderarbeten,
bambu- och fjäderarbeten, musikinstrument
af vacker form m. m. Konstrika väfnader och
praktfullt broderade kläder äro I:s stolthet. På
bomullsväfveriets område torde I. få anses som
föregångslandet. Dess kattuntyger förete en
tjusande ornamentik (fig. 19). Fina mönster,
färgprakt och hållbarhet ha äfvenledes af
ålder varit utmärkande för I:s musliner,
sidenbrokader, broderier (fig. 20), schalar samt
bonader och mattor (fig. 21). Bestämmande för
textilornamentiken äro knopp- och blommönstret
(förnämligast lotus) samt "lifsträdet". Litt.:
Birdwood, "Handbook of the industrial arts
of India" (1880) och "Indiens konstslöjd. En
kortfattad skildring" (öfv. 1882), samt "Journal
of indian art and industry" (1884 ff.).
I:s gamla industri har i hög grad lidit genom
den europeiska industriens utveckling. Den
starka införseln af engelska bomullstyg
har undanträngt de finare indiska sorterna;
det världsberömda Dacca-muslinet efterfrågas
föga, men däremot göras stora affärer i gröfre
tyg. Den första af ånga drifna bomullsfabriken
uppsattes 1854, och 1907–08 funnos 225 fabriker
(mest i Bombay och Ahmedabad) med omkr. 5,7
mill. spindlar och 66,700 väfstolar, hvilka
sysselsatte omkr. 215,000 pers. Näst bomull
äro jute och silke föremål för den största
fabriksverksamheten. Juteindustrien hade
s. å. 45 fabriker (nästan alla vid Calcutta)
med omkr. 188,000 arbetare, 27,000 väfstolar
och 562,000 spindlar. För tillverkning
af ylleväfnader är norra och nordvästra
I. hufvudorten. De fina kaschmirschalarna
gå öfver hela världen; mattor och filtar
bilda en viktig exportartikel till det inre
Asien. Sidenfabrikationen lämnar tyger, sammet,
band o. s. v. Spritdrycker af ris, socker,
dadlar m. m. äro en specialitet för I. Under de
senaste åren ha ölbryggerier anlagts af européer
i nedre Himalaya, Nilgiri o. a. (tillverkning
1907 255,000 hl.). Humle införes, emedan den i
Kaschmir planterade ej visat sig användbar.
Handel. Oaktadt sin långa kust har I. få
hamnar. Calcutta (I:s hufvudstad) behärskar
handeln ej endast i Bengalen, utan äfven i
Ganges’ och Brahmaputras floddalar. Bombay
är utskeppningsort för Gujarats, Deccans
och Centralprovinsernas alster, Karachi för
Indus’ och Rangoon för Irawadis flodområde,
och dessa fyra hamnars vikt har ytterligare
ökats därigenom, att de satts i förbindelse med
stora järnvägslinjer. Västra sidan af halfön
har drägliga hamnar från Goa till Cochin, men
den östra har ingen säker redd eller segelbar
flod. En
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
