Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ibsen - Ibsen 1. Henrik I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vidare äktenskapsproblemet, här förbundet med
ärftlighets- och degenerationsproblemet, och
detta i så djärfva och mot de gängse lärdomarna
utmanande drag, att stycket vägrades uppförande
både å Kristiania teater och Köpenhamns kungliga
teater och först framfördes öfver hela Norden
af en kringresande svensk teaterdirektör
(Aug. Lindberg); bland dem, som framträdde till
dess försvar, var Björnson. (I. skref härom
"Han har i sandhed et stort kon-geligt sind
og j eg skal aldrig glemme ham det".) Rent
dramatiskt siar "Gengangere" på samma höjd som
"Ett dockhem". Det mottagande "Gengangere"
rönte från skilda håll framkallade ett
ljungande svar i den mot hela det borgerliga
samhället riktade komedien En folkefiende (1882;
"En folkets fiende", 1883, "En folkfiende",
1906), där I. i d:r Stockman framställer
sanningsaposteln, till hvars ord "den kompakta
majoriteten" vägrar att lyssna; hufvudfiguren
är bildad af drag både ur hans egen och ur
Björnsons personlighet; dramat är uttryck för
den utpräglade Ibsenska individualismen. 1884
utkom Vildanden (sv. öfv. 1885), där något
mildare toner anslås; i framställningen af den
ömklige egoisten, Hamletskarikatyren Hjalmar
Ekdal, har I. skapat en af sina allra yppersta
figurer och f. ö. låtit oss se af vigsidan af
sina egna ideala samhällskraf, då de ställas
till människor, som ej mäkta dem; "tar ni
lifslögnen från genomsnittsmänniskan, så tar ni
med detsamma från henne lyckan", är den bittra
lära han inhämtat. Det symboliska element, som
redan förut framträdt hos I., blir mera härskande
i Rosmersholm (1886; uppf. i Stockholm 1887),
där den hänsynslösa demoniska egoismen hos en
kvinna förvandlas under inflytande af en ädel,
human man. I visst afseende är väl Rosmer -
den veka adelsmänniskan, som står mellan å ena
sidan den fanatiske reaktionären Kroll och å
den andra den folklige plebejen Mortensgaard och
ej vill sluta sig till något af partierna, men
samla människor från alla håll - I:s mest ideala
manliga figur. Den utpräglade individualism,
som talar ur flera I:s föregående verk, har
här gifvit rum för altruism. I Fruen fra havet
(1888; "Frun från hafvet", 1889) skildras den
i eget hem hemlösa, som trängtar bort, men till
sist stannar hos sin åldrande make, då hon får
välja "fritt och under ansvar"; i Hedda Gabler
(1890; uppf. i Stockholm s. å.) framträder en
hård och kall kvinnotyp af modernt skaplynne,
en egoistisk natur, stort anlagd, men förkrympt,
som går under i ett äktenskap med en nykter,
hederlig pliktmänniska och drifver sin geniale,
men förfallne ungdomsälskare i döden "med vinlöf
i håret". 1891 bosatte sig I. i hemlandet. De
känslor, som betogo honom där, har han tolkat i
Bygmester Solness (1892, uppf. i Stockholm 1893),
den djupsinniga, starkt symbolistiska tragedien
om den åldrande konstnären, som börjar känna sina
krafter svika och anser sia egen lycka förfelad,
men som, då han möter ungdomen i den käcka,
på hans kall troende Hilde Wangels gestalt,
eggas till att än en gång "stiga så högt, som
han själf bygger", hvilket blir hans fall. Lille
Eyolf (1894, uppf. s. å. i sv. landsorten)
är ett vemodsmättadt drama om föräldrars
förhållande till ett barn; om en kvinna, som
i sitt oerhörda maktbegär icke tål att dela
barnets föräldrakärlek med maken och om
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
